300 km cykling på långfredagen.

26 Mar 2016

Långfredagen ägnades åt cykling. Det skulle köras ett 300 km brevet med start och mål i Jönköping. Jag laddade upp inför rundan med en ordentlig förkylning. Ont i halsen i veckan innan och rätt sänkt så det blev vila från träning ända sedan i söndags. Halsontet släppte dock och i torsdags var jag bara rejält snorig och kände mig lite sliten. Tänkte dock att så länge jag inte hade ont i halsen så skulle det funka. Det brukar ju inte bli så hög puls under randoloppen utan mer ett konstant malande. SMHI lovade mestadels uppehåll och kanske någon liten skur under dagen så jag gjorde i ordning racern på torsdagskvällen. Inga skärmar och bara en liten topprörsväska och en liten matväska. Temperaturen skulle vara några plusgrader (2-6). Extrakläder i form av tumvanteöverdrag i Gore-tex och regnjacka åkte som tur var ner i ryggfickan.

IMG_4326

Fem kämpar rullade ut från Jönköping vid klockan 0700 i ett lätt, lätt duggren. Inledningsvis så cyklade vi västra sidan av Vättern upp mot Hjo och därefter till första kontrollen i Tibro. Det regnade nu lite mer och vi var 5 ganska blöta och skitiga cyklister som stämplade våra kort. Vi hade medvind och det rullade på ganska bra. Efter Tibro cyklade vi mot Skövde längs med rundans tråkigaste vägavsnitt. Knappa 2 mil med ganska mycket trafik och vi fick köra ett led i sidvinden. I utkanten av Skövde kom första smakprovet av banvallsinfernot, en kortare bit asfalterad banvall innan landsvägen till Varnhem. I Varnhem svängde vi söderut mot Falköping längs med Hornborgasjön. Här är landskapet öppet och motvinden gjorde att milen in till Falköping och den efterlängtade pizzan blev ganska sega.

IMG_4331 IMG_4329 IMG_4335 IMG_4340

Pizza, cola, kaffe och att få ta av sig sina dyngsura cykelskor och tina upp fötterna gjorde susen. Med nya krafter cyklade vi upp på banvallen som skulle ta oss drygt 8 mil till kontrollen i Tranemo. Att cykla på den här banvallen är riktigt nice. Inga bilar, vacker natur och i huvudsak bra asfalt. Nu är det ännu vackrare om solen skiner och det har hunnit bli lite grönt men man ska ju inte klaga.

IMG_4343 IMG_4347 IMG_4351 IMG_4356 IMG_4360 IMG_4362

Efter drygt 22 mil nådde vi kontrollen i Tranemo. Klockan var strax 1800 och solen var på väg ner. Sista milen hade regnet tilltagit och vi var rejält blöta och kalla. Där och då kändes det inte som att det var det bästa beslutet att köra trots förkylningen men nu fanns ingen återvändo. Vi tankade med kaffe, macka och fyllde på men godis och vatten innan det monterades lampor i entrén till ICA. Folk tittade lite undrande på oss där vi stod och huttrade.

IMG_4364

Sista 8 milen fick vi hjälp av vinden igen och det rullade på ganska bra i mörkret. Inte mycket trafik, de flesta satt väl hemma och drack påskmust i väntan på Let´s Dance. Min högra sko började bete sig lite konstigt. Det kändes som att klossen var lös och foten och knät började röra sig jättekonstigt när jag trampade. Med några mil kvar stannade vi och kollade och det visade sig att gängningen i min Cannondale kolfibervevarm hade lossnat. Pedalinfästningen var lös i godset och det gick inte att dra åt. Jag fick fortsätta att trampa lite försiktigt och hoppas att det skulle hålla hela vägen hem vilket det som tur var gjorde. När vi rullade in till Statoil på Österängen var hela parkeringen full med bilar och motorburen ungdom hade möte inne på macken efter en dag på bilsportmässan. Vi stämplade våra kort och dyngsur och nerkyld gjorde jag ett snabbt ombyte till torra kläder på toaletten innan jag köpte en kaffe och körde hem.

Idag känns det inte som att förkylningen blivit så mycket sämre. Kanske hostar jag lite mer men jag blev inte jättesjuk som tur var. Nu ska det ätas påskmat och surfas efter fina randocyklar med rejäla skärmar och stora styrväskor för torra, varma kläder.

N+1

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.