En blogg om långa cykelturer, cyklar och äventyr

Daniel
Johansson

Wåffelcrossen nr2

15 Okt

Idag var det lerfest vid IKHP i Huskvarna. 60-talet mjölksyresugna samlades kl.10 för att cykla 40 minuter plus ett varv. Jag var där lite innan samling och hann med ett varv på den för året nya banan. Lerigt, blött och halkigt blev intrycket. Vurpade efter halva varvet, bestämde mig för att byta till ett mer grovmönstret bakdäck på mina tunga vinterhjul. Bytte däck och hann med att göra ytterligare en vurpa innan varvet var avslutat. Kan inte säga att jag var helt belåten med uppvärmningen. Barn, ungdomar och seniorer med cykelcrossar och mountainbikes körde ett mastervarv innan det var dags för start.

IMG_1395 IMG_1397 IMG_1399

Jag tog det hyfsat lugnt i starten och försökte sedan köra i ett jämnt tempo. Jobbigt men framförallt grymt roligt och härlig stämning. Jag passerade varvningen efter 39 minuter och 45 sekunder och belönades med två varv till och hann med att halka runt i totalt 8 varv med bara ytterligare en vurpa. Banan är riktigt rolig och utmanande på flera ställen, framförallt nu när det var så lerigt och halt.

IMG_1401 IMG_1402 IMG_1403 IMG_1405 IMG_1406 IMG_1407

Efter målgång väntade en lång kö till cykeltvätten och en ännu längre kö till våfflan. Tack för ett fantastiskt arrangemang, det enda som kan bli bättre till nästa gång den 5 november är kapaciteten på våffelgräddningen och mina ben.

Idag var det lerfest vid IKHP i Huskvarna. 60-talet mjölksyresugna samlades kl.10 för att cykla 40 minuter plus ett varv. Jag var där lite innan samling och hann med ett varv på den för året nya banan. Lerigt, blött och halkigt blev intrycket. Vurpade efter halva varvet, bestämde mig för att byta till ett mer grovmönstret bakdäck på mina tunga vinterhjul. Bytte däck och hann med att göra ytterligare en vurpa innan varvet var avslutat. Kan inte säga att jag var helt belåten med uppvärmningen. Barn, ungdomar och seniorer med cykelcrossar och mountainbikes körde ett mastervarv innan det var dags för start.

IMG_1395 IMG_1397 IMG_1399

Jag tog det hyfsat lugnt i starten och försökte sedan köra i ett jämnt tempo. Jobbigt men framförallt grymt roligt och härlig stämning. Jag passerade varvningen efter 39 minuter och 45 sekunder och belönades med två varv till och hann med att halka runt i totalt 8 varv med bara ytterligare en vurpa. Banan är riktigt rolig och utmanande på flera ställen, framförallt nu när det var så lerigt och halt.

IMG_1401 IMG_1402 IMG_1403 IMG_1405 IMG_1406 IMG_1407

Efter målgång väntade en lång kö till cykeltvätten och en ännu längre kö till våfflan. Tack för ett fantastiskt arrangemang, det enda som kan bli bättre till nästa gång den 5 november är kapaciteten på våffelgräddningen och mina ben.

CX premiär

8 Okt

I fredags hände det äntligen. Jag var tillbaka på Cykelcrossen på tävlingsbanan. Vättern Bike Games i Motala arrangerade en deltävling i CX-pokalen på kvällen. Arenan var uppbyggd på Dunteberget med kilometervis med kravallstaket och banan gick på Piraternas speedwayerna, parkeringsytor, över platåhopp på crossbanan och några snirkliga kurvor på vad jag tror var en knattecrossbana. Jag var där i otroligt god tid då jag blev avsläppt på väg hem från Stockholm, testade banan, kollade på hjältarna som tränade inför Slopestyle SM och hängde i det lilla expo-området.

IMG_1338 IMG_1337

Min klubbkamrat Mathias anlände och vi körde något varv till. Banan hade torkat upp fint efter veckans hårda regn och den var riktigt snabb och utan större tekniska svårigheter. Vår start var satt till 1835 och lagom till uppvärmningen började det regna. Nu var frågan bara hur halt och lerigt det skulle hinna bli. Vi rullade lite på vägen utanför arenan och värmde upp i det kalla regnet innan det var dags för upprop och så småningom uppställning i startfållan. Vi var ca 40 cyklister i herrar B och utan tidigare poäng var det bara att ställa sig längst bak på yttern. Vacchi var speaker och skötte även starten. Jag var lite feg i trängseln och försökte bara att hålla min plats och inte krascha över första bron ut från arenan. När det öppnade upp sig så kunde jag börja avancera och jag tog mig sakta uppåt i fältet. Knattecrossbanan var rejält blöt och lerig och det var nära att jag vurpade ett par gånger i de tvära kurvorna. Det ropades ut att vi skulle köra 8 varv och ungefär halvvägs in i racet hade jag en klunga framför mig som jag inte riktigt orkade gå ifatt. Avsaknaden av korta, hårda pass gjorde sig minst sagt påmind och jag fick sikta in mig på att någon skulle göra ett misstag eller krokna om jag skulle kunna ta någon mer placering. Med tre varv kvar kom jag ifatt Jason som hade vurpat och vi fick en grym kamp de sista tre varven. Jason drog nåt varv, jag gick om i en innerkurva och drog knappt ett varv innan Jason tryckte sig förbi in i chikanen. På sista varvet fick Jason en liten lucka som jag hade svårigheter att täppa till men in på Speedwaybanan var jag nästan ikapp. Med två kurvor kvar missade Jason lite efter plankhindret och jag kunde spurta förbi och knipa 23:e platsen. Sjukt jobbigt och så otroligt kul med CX. Kul att få en hård fight i mitten av fältet och skönt att både kroppen och cykeln var hela efteråt.

IMG_1343 IMG_1349 IMG_1354

Banan var en lite ovanlig CX-bana men jag tycker att det är kul med omväxlingen och att inte alla banor är likadana. Dessutom var det riktigt häftigt att köra kvällsrace i strålkastarnas sken. Hoppas Vättern Bike Games är här för att stanna och hoppas att jag lyckas klämma in några fler CX-tävlingar i höst och vinter.

I fredags hände det äntligen. Jag var tillbaka på Cykelcrossen på tävlingsbanan. Vättern Bike Games i Motala arrangerade en deltävling i CX-pokalen på kvällen. Arenan var uppbyggd på Dunteberget med kilometervis med kravallstaket och banan gick på Piraternas speedwayerna, parkeringsytor, över platåhopp på crossbanan och några snirkliga kurvor på vad jag tror var en knattecrossbana. Jag var där i otroligt god tid då jag blev avsläppt på väg hem från Stockholm, testade banan, kollade på hjältarna som tränade inför Slopestyle SM och hängde i det lilla expo-området.

IMG_1338 IMG_1337

Min klubbkamrat Mathias anlände och vi körde något varv till. Banan hade torkat upp fint efter veckans hårda regn och den var riktigt snabb och utan större tekniska svårigheter. Vår start var satt till 1835 och lagom till uppvärmningen började det regna. Nu var frågan bara hur halt och lerigt det skulle hinna bli. Vi rullade lite på vägen utanför arenan och värmde upp i det kalla regnet innan det var dags för upprop och så småningom uppställning i startfållan. Vi var ca 40 cyklister i herrar B och utan tidigare poäng var det bara att ställa sig längst bak på yttern. Vacchi var speaker och skötte även starten. Jag var lite feg i trängseln och försökte bara att hålla min plats och inte krascha över första bron ut från arenan. När det öppnade upp sig så kunde jag börja avancera och jag tog mig sakta uppåt i fältet. Knattecrossbanan var rejält blöt och lerig och det var nära att jag vurpade ett par gånger i de tvära kurvorna. Det ropades ut att vi skulle köra 8 varv och ungefär halvvägs in i racet hade jag en klunga framför mig som jag inte riktigt orkade gå ifatt. Avsaknaden av korta, hårda pass gjorde sig minst sagt påmind och jag fick sikta in mig på att någon skulle göra ett misstag eller krokna om jag skulle kunna ta någon mer placering. Med tre varv kvar kom jag ifatt Jason som hade vurpat och vi fick en grym kamp de sista tre varven. Jason drog nåt varv, jag gick om i en innerkurva och drog knappt ett varv innan Jason tryckte sig förbi in i chikanen. På sista varvet fick Jason en liten lucka som jag hade svårigheter att täppa till men in på Speedwaybanan var jag nästan ikapp. Med två kurvor kvar missade Jason lite efter plankhindret och jag kunde spurta förbi och knipa 23:e platsen. Sjukt jobbigt och så otroligt kul med CX. Kul att få en hård fight i mitten av fältet och skönt att både kroppen och cykeln var hela efteråt.

IMG_1343 IMG_1349 IMG_1354

Banan var en lite ovanlig CX-bana men jag tycker att det är kul med omväxlingen och att inte alla banor är likadana. Dessutom var det riktigt häftigt att köra kvällsrace i strålkastarnas sken. Hoppas Vättern Bike Games är här för att stanna och hoppas att jag lyckas klämma in några fler CX-tävlingar i höst och vinter.

Filminspelning på vandringsleden

1 Okt

Har haft en riktig man-cold senaste vecka och fått vila helt från träningen. Med feber och förkylning så blir jag ganska ynklig. Nu börjar jag dock piggna till och har kunnat träna lite försiktigt i helgen. Planen är ju att göra CX premiär på fredag Motala och jag hoppas kunna köra något lite hårdare pass i veckan så jag undviker den värsta chocken på Dunteberget på fredag kväll.

I helgen har vi haft lagträff med Outnorth Adventure Team, tränat, badat bastu, ätit, snackat om året som gått, planer för nästa år, nördat på cykeldelar, kajaker och berättat rövarhistorier från årets tävlingar. Grymt kul att träffas och jag ser verkligen fram emot kommande säsong. Träningen i lördags blev för min del en kombination av 4 timmars vandringsledscykling och filmande för att få ihop material till en videoblogg om Bikepacking till Outnorthbloggen. Det var en alldeles underbar sista september, solsken, varmt i luften och fantastiska höstfärger i skogen. Jag körde Anebyleden och Höglandsleden, käkade frystorkat, bryggde kaffe, sov middag med sjöutsikt och njöt i fulla drag. Filmen kan ni förhoppningsvis se nu i veckan beroende på hur snabbt den publiceras.

IMG_1290 IMG_1299 IMG_1301 IMG_1302 IMG_1307 IMG_1311 IMG_1312 IMG_1313 IMG_1317 IMG_1319

Min pancave har fått sig en uppgradering med ny trainer och det blev en Tacx Neo från Ctrax. Jag körde ett första litet test av Zwift nu ikväll och efter 30 minuters trevande är jag övertygad om att det kommer bli hur bra som helst. Jag får återkomma om både Trainern och Zwift när jag kört lite mer.

IMG_1288

Ciao

Har haft en riktig man-cold senaste vecka och fått vila helt från träningen. Med feber och förkylning så blir jag ganska ynklig. Nu börjar jag dock piggna till och har kunnat träna lite försiktigt i helgen. Planen är ju att göra CX premiär på fredag Motala och jag hoppas kunna köra något lite hårdare pass i veckan så jag undviker den värsta chocken på Dunteberget på fredag kväll.

I helgen har vi haft lagträff med Outnorth Adventure Team, tränat, badat bastu, ätit, snackat om året som gått, planer för nästa år, nördat på cykeldelar, kajaker och berättat rövarhistorier från årets tävlingar. Grymt kul att träffas och jag ser verkligen fram emot kommande säsong. Träningen i lördags blev för min del en kombination av 4 timmars vandringsledscykling och filmande för att få ihop material till en videoblogg om Bikepacking till Outnorthbloggen. Det var en alldeles underbar sista september, solsken, varmt i luften och fantastiska höstfärger i skogen. Jag körde Anebyleden och Höglandsleden, käkade frystorkat, bryggde kaffe, sov middag med sjöutsikt och njöt i fulla drag. Filmen kan ni förhoppningsvis se nu i veckan beroende på hur snabbt den publiceras.

IMG_1290 IMG_1299 IMG_1301 IMG_1302 IMG_1307 IMG_1311 IMG_1312 IMG_1313 IMG_1317 IMG_1319

Min pancave har fått sig en uppgradering med ny trainer och det blev en Tacx Neo från Ctrax. Jag körde ett första litet test av Zwift nu ikväll och efter 30 minuters trevande är jag övertygad om att det kommer bli hur bra som helst. Jag får återkomma om både Trainern och Zwift när jag kört lite mer.

IMG_1288

Ciao

Cyklingen efter TCR

17 Sep

Nu har det gått drygt en månad sedan målgång och jag börjar komma tillbaka i hygglig form. Mina knän är fortfarande inte helt hundra men det funkar ok att cykla. Springa däremot gör ont i knäna men jag hoppas att det är på bättringsvägen. Utöver knäna så har jag bara lite domningar i lill- och ringfingrar samt i utsidan av fötterna. Jag känner mig inte kraftlös i händerna som för två år sedan utan det är bara domningar och att det sticker lite i fingrarna.

Cyklingen då?

Jodå, jag tycker att jag är igång hyggligt igen. Jag körde ju 12Hills och därefter en 200km Brevet som jag längde till 260km.

IMG_1212 IMG_1215

Utöver det så försöker jag mest att köra kortare och hårdare pass då jag fått för mig att jag ska köra lite cyclocross nu i höst och vinter. Några pass har jag kört ute på min cross men nu är den på verkstad för att få nytt vevlager.

IMG_1190

IMG_1239

Kan inte påstå att jag är helt nöjd med BB30 lösningen som är på min gamla Focus då jag bytt minst ett vevlager om året sedan den köptes. Många pass blir inne i källaren på min gamla Monark med Sufferfest som sällskap och jag känner verkligen att jag behöver intervallerna efter allt distanstrampande. Jag har tänkt uppgradera källaren och har beställt en Tacx Neo som jag väntar på så förhoppningsvis kan det bli lite Zwift snart för att göra inomhusträningen lite roligare.

Jag har även kört några riktiga myspass med Nässjö OK´s naturpass. Riktigt kul att cykla på lite nya vägar och dessutom försöka para ihop ett fotografi med en plats på en karta.

IMG_1200

Jag missar nästa tävling i CX-pokalen p.g.a. jobb men hoppas stå på startlinjen i Motala för 40 minuters maximal njutning.

Nu har det gått drygt en månad sedan målgång och jag börjar komma tillbaka i hygglig form. Mina knän är fortfarande inte helt hundra men det funkar ok att cykla. Springa däremot gör ont i knäna men jag hoppas att det är på bättringsvägen. Utöver knäna så har jag bara lite domningar i lill- och ringfingrar samt i utsidan av fötterna. Jag känner mig inte kraftlös i händerna som för två år sedan utan det är bara domningar och att det sticker lite i fingrarna.

Cyklingen då?

Jodå, jag tycker att jag är igång hyggligt igen. Jag körde ju 12Hills och därefter en 200km Brevet som jag längde till 260km.

IMG_1212 IMG_1215

Utöver det så försöker jag mest att köra kortare och hårdare pass då jag fått för mig att jag ska köra lite cyclocross nu i höst och vinter. Några pass har jag kört ute på min cross men nu är den på verkstad för att få nytt vevlager.

IMG_1190

IMG_1239

Kan inte påstå att jag är helt nöjd med BB30 lösningen som är på min gamla Focus då jag bytt minst ett vevlager om året sedan den köptes. Många pass blir inne i källaren på min gamla Monark med Sufferfest som sällskap och jag känner verkligen att jag behöver intervallerna efter allt distanstrampande. Jag har tänkt uppgradera källaren och har beställt en Tacx Neo som jag väntar på så förhoppningsvis kan det bli lite Zwift snart för att göra inomhusträningen lite roligare.

Jag har även kört några riktiga myspass med Nässjö OK´s naturpass. Riktigt kul att cykla på lite nya vägar och dessutom försöka para ihop ett fotografi med en plats på en karta.

IMG_1200

Jag missar nästa tävling i CX-pokalen p.g.a. jobb men hoppas stå på startlinjen i Motala för 40 minuters maximal njutning.

Transcontinental Race No5 sista delen CP 4-CP 5

5 Sep

Dag 10 Fortsättningen:

Lämnade bekvämligheten på CP4 i regn med regnställ på. Dröjde inte så länge innan jag kom ut ur regnet och det blev genast varmare.

IMG_0695 IMG_0700 IMG_0705

Vägen var fin och jag passerade en vacker sjö innan jag kom ner i dalen till anläggningar med namn som hotell Dracula. Här var det varmt igen och från att ha varit rejält nedkyld för några timmar sedan var jag återigen fullt upptagen med att dricka varmt vatten och stoppa isglass innanför tröjan.

IMG_0712 IMG_0718 IMG_0719 IMG_0721

Det var inga stora problem med vildhundar och de flesta låg påkörda och jäste i värmen. Störst problem var det när det var mörkt och lite svalare och framförallt på morgonen. Jag var hungrig och hade behov av att torka kläder och utrustning när jag hittade ett lämpligt hotell där jag både kunde käka och torka prylar. Dagen stannade på 240km men klättringen, vädret och checkpointen hade tagit tid och jag låg bra till enligt min plan.

Dag 11:

Som vanligt checkade jag ut tidigt och jagades stundtals av några trötta hundar till solen gick upp. Fick loppets andra punktering i soluppgången, bytte slang och behövde ta en 15 minuters tupplur strax därefter.

IMG_0725 IMG_0729

Efter att ha sovit lite så kände jag mig pigg och kunde hålla ganska bra fart. Tuggade på på ganska bra vägar och stannade precis innan gränsen till Bulgarien för att handla upp mina sista Rumänska pengar på mat, dryck och batterier innan jag cyklade över Donau in i Bulgarien.

IMG_0734

Träffade Melissa och ytterligare en cyklist på macken och snackade lite om skavsår och andra mysigheter. I Bulgarien skulle jag bara vara i ca. 50 km och utöver ett besök på en bensinmack där jag förutom att köpa glass och vatten bytte min trasiga Usb-plug mot den jag hade i sadelväskan som reserv kommer jag inte ihåg så mycket mer av det besöket. Gränskontrollen till Serbien var lite mer noggrann än de jag tidigare passerat men det gick ändå hyggligt smidigt.

IMG_0754 IMG_0760 IMG_0770 IMG_0786

Vägarna i Serbien var fina och väldigt lite vildhundar störde framfarten. Några mil innan den större staden Nis stannade jag på en mack där Ian Walker stannat precis före mig. Vi handlade och snackade lite när Michael Wacker kom insladdande på sin aerohoj med minimal packning. Ian lämnade först och sa att det finns ett Mc Donalds i Nis dit han skulle cykla för kvällsmat. Lysande tänkte jag och körde också mot Mc Donalds. Vi sammanstrålade alla tre på lyxkrogen och käkade en riktig festmåltid.

IMG_0791

Jag köpte några extra burgare att ha till kvällen och morgonen. Ian stack först, Michael hade ingen brådska, han skulle försöka hitta ett boende i Nis och jag cyklade iväg en stund efter Ian. Jag hade sovit ganska många nätter inomhus nu, vädret var fint och jag valde att försöka köra lite längre under kvällen och försöka hitta en sovplats ute. Efter 360 km tyckte jag det räckte och bäddade i kanten av en åker för knappt 4 timmars sömn.

Dag 12:

Sov riktigt gott under bar himmel, packade ihop och körde mot Makedonien. Vid frukosten var jag framme vid ett jättelikt vägarbete. Den mindre vägen bredvid den stora A1 var mitt i en stor uppgradering. Jag ville inte och var tveksam till att jag fick cykla på A1 så istället blev det att försöka ta sig fram i vägarbetet. Grusväg, nya broar, omledningar, felkörningar m.m. gjorde att det tog lång tid att ta sig genom det här partiet och mina räkneövningar i huvudet på när jag skulle kunna nå målet reviderades gång på gång.

IMG_0792 IMG_0794

Med mindre än 50 mil till mål är det svårt att undvika att börja räkna och fundera på målet. Efter vägarbetet väntade en rejäl klättring uppför en mindre väg till gränskontrollen till Makedonien. När jag passerat gränsen var vägen på den Makedonska sidan riktigt dålig. Trots att det lutade utför var det svårt att hålla någon vidare hastighet. Värmen höll i sig och det var säkert över 40 grader. Jag tänkte göra ett lite längre matstopp i Veles men orkade inte växla till mig lokal valuta utan det slutade med ett besök på en mataffär där jag köpte Yoghurt, bröd, bananer, chips m.m.

IMG_0804

Min plan efter Veles var att ta närmsta vägen över ett bergspass på 1100 meters höjd. Alternativet var en ganska stor väg och en ganska rejäl omväg. När jag kollat på datorn hemma såg väg R-1312 över berget ganska fin ut. Inledningsvis var det fin asfalt och jättefin cykling på landsbygden upp till ungefär 350 meters höjd.

IMG_0842

Nu hade jag cyklat en ganska bra bit in på den här vägen och att vända om skulle innebära en ännu längre omväg. Vägen övergick i grusväg, inledningsvis ganska fin och inte så brant. Efterhand blev vägen sämre och sämre för att vid kanske 450 meters höjd vara så dålig att det bara gick att cykla korta partier.

IMG_0860 IMG_0862 IMG_0866

Sten, sand, bortspolade partier m.m. gjorde vägen i princip ocykelbar. Nu var jag så långt in på vägen att det kändes helt orimligt att vända. Den här vägen var upplagd som den ultimata ruttplaneringsfällan. Man bara sögs in och när den blivit riktigt dålig kändes det orimligt att vända. Det började bli mörkt, enorma mängder bitande flugor förhöjde upplevelsen och när jag försökte cykla ett parti, tryckte jag av kedjan på insidan av kassetten, bakväxeln tog tag i en eker och hade jag inte upptäckt det och slutat trampa så fort som jag gjorde hade jag förmodligen fått avverka de 30 sista milen utan bakväxel. Med andan i halsen trasslade jag ut eländet, konstaterade att bakväxeln var hel men växlade sämre och bestämde mig för att fortsätta till fots uppför berget. Jag tog mig upp till drygt 900 meters höjd, det hade tagit lång tid trots att jag pushade på så gott jag kunde. Jag fattade beslutet att vid 22.30 stanna och sova några timmar för att förhoppningsvis kunna ta mig ner på andra sidan i gryningen. Jag hade fått ihop 260km och ville verkligen inte riskera något i mörkret. Hittade en plats bredvid vägen och ordnade min sovplats med liggunderlaget och bivybagen. Trots att det var sista natten tog jag av mina blöta kläder och bytte till sovshorts och en torr undertröja. Precis när jag lagt ner huvudet hörde jag nåt djur precis i närheten, lös med min pannlampa och gjorde lite ljud ifrån mig och ljudet tystnade. När jag sovit nån timme vaknade jag igen. Någon gick på grusvägen, jag satte mig upp, lös med lampan och såg Ian komma uppför berget. Vi skrattade lite åt eländet, han hade i princip förstört sina landsvägsskor och cleatsen var rejält nerslitna. Han skulle fortsätta lite till men tänkte även han sova på berget. Jag somnade om och sov till klockan ringde vid 0300.

Dag 13:

Fortsatte fotmarschen i mörkret, passerade några vattenpölar och så småningom en vattenkälla i berget. Vid målet skulle det senare berättas historier om hur fler som valt den här vägen druckit vatten ur pölarna bara för att 100 meter senare upptäcka källan. Jag såg Ian sova bredvid vägen, han vaknade och berättade att han tänkte sova lite till. Jag nådde toppen, vägen var bättre på andra sidan, det var fortfarande mörkt men jag kunde ändå säkert kliva upp på cykeln och rulla ner. Det dröjde inte så länge innan det blev asfalt och så här i efterhand kunde jag fortsatt på natten men, men.

IMG_0878 IMG_0880

Sista gränskontrollen in i Grekland och bara ca. 20 mil kvar till Meteora och målet, kunde jag bara hålla hygglig fart och vara disciplinerad med stoppen skulle jag kunna gå i mål innan mörkret. Jag ville gärna se Meteora och dessutom förhoppningsvis skulle några vara vakna vid målet om det inte blev för sent. Fortfarande varmt, korta stopp, upp och ner, glädje över att vara så nära målet och måluppfyllnad. Gjorde ett sista stopp med ca 30 km kvar för att fylla vätska och energi. Red Bull och isglass skulle förhoppningsvis hjälpa till i sista klättringen.

IMG_0902

Uppför igen, brant upp mot 900 meter, fick inte i lägsta växeln längre och gick de allra brantaste partierna.

IMG_0907 IMG_0924 IMG_0949

Uppe på toppen och efter en liten bits cykling till bredde det magnifika Meteora ut sig framför mig. Det kunde knappast vara en vackrare avslutning på äventyret, solnedgång och en helt fantastisk utsikt med klipporna och klostren. Jag stannade gång på gång för att ta kort eller njuta, en del av mig ville bara i mål, samtidigt som en del av mig inte ville att det skulle ta slut.

IMG_0975 IMG_0976

IMG_0986

Cyklade dock ner, genom staden Kalabaka och bort mot målet vid Hotell Divani. Sista dagen cyklade jag 286 km och gick i mål efter 12 dygn och 20 timmar. Totalt stannade min GPS på 3997km och 33034 höjdmeter. Vid målet hängde några av de som gått i mål tidigare, lite arrangörer och några som brutit men tagit sig till målet. Jag stämplade in som 25:a av runt 280 startande, nöjd med resultatet men framförallt med att jag nått mina egna mål.

IMG_0990 IMG_0994

Känslan av att gå i mål är svår att beskriva men framförallt känns det tomt och konstigt att inte längre behöva göra allt för att ta sig framåt. Jag fick en kall öl av vinnaren James Hayden som cyklat i mål på smått ofattbara 9 dygn. Jag satte mig i en stol, öppnade ölen och ville helst inte resa mig.

 

 

Dag 10 Fortsättningen:

Lämnade bekvämligheten på CP4 i regn med regnställ på. Dröjde inte så länge innan jag kom ut ur regnet och det blev genast varmare.

IMG_0695 IMG_0700 IMG_0705

Vägen var fin och jag passerade en vacker sjö innan jag kom ner i dalen till anläggningar med namn som hotell Dracula. Här var det varmt igen och från att ha varit rejält nedkyld för några timmar sedan var jag återigen fullt upptagen med att dricka varmt vatten och stoppa isglass innanför tröjan.

IMG_0712 IMG_0718 IMG_0719 IMG_0721

Det var inga stora problem med vildhundar och de flesta låg påkörda och jäste i värmen. Störst problem var det när det var mörkt och lite svalare och framförallt på morgonen. Jag var hungrig och hade behov av att torka kläder och utrustning när jag hittade ett lämpligt hotell där jag både kunde käka och torka prylar. Dagen stannade på 240km men klättringen, vädret och checkpointen hade tagit tid och jag låg bra till enligt min plan.

Dag 11:

Som vanligt checkade jag ut tidigt och jagades stundtals av några trötta hundar till solen gick upp. Fick loppets andra punktering i soluppgången, bytte slang och behövde ta en 15 minuters tupplur strax därefter.

IMG_0725 IMG_0729

Efter att ha sovit lite så kände jag mig pigg och kunde hålla ganska bra fart. Tuggade på på ganska bra vägar och stannade precis innan gränsen till Bulgarien för att handla upp mina sista Rumänska pengar på mat, dryck och batterier innan jag cyklade över Donau in i Bulgarien.

IMG_0734

Träffade Melissa och ytterligare en cyklist på macken och snackade lite om skavsår och andra mysigheter. I Bulgarien skulle jag bara vara i ca. 50 km och utöver ett besök på en bensinmack där jag förutom att köpa glass och vatten bytte min trasiga Usb-plug mot den jag hade i sadelväskan som reserv kommer jag inte ihåg så mycket mer av det besöket. Gränskontrollen till Serbien var lite mer noggrann än de jag tidigare passerat men det gick ändå hyggligt smidigt.

IMG_0754 IMG_0760 IMG_0770 IMG_0786

Vägarna i Serbien var fina och väldigt lite vildhundar störde framfarten. Några mil innan den större staden Nis stannade jag på en mack där Ian Walker stannat precis före mig. Vi handlade och snackade lite när Michael Wacker kom insladdande på sin aerohoj med minimal packning. Ian lämnade först och sa att det finns ett Mc Donalds i Nis dit han skulle cykla för kvällsmat. Lysande tänkte jag och körde också mot Mc Donalds. Vi sammanstrålade alla tre på lyxkrogen och käkade en riktig festmåltid.

IMG_0791

Jag köpte några extra burgare att ha till kvällen och morgonen. Ian stack först, Michael hade ingen brådska, han skulle försöka hitta ett boende i Nis och jag cyklade iväg en stund efter Ian. Jag hade sovit ganska många nätter inomhus nu, vädret var fint och jag valde att försöka köra lite längre under kvällen och försöka hitta en sovplats ute. Efter 360 km tyckte jag det räckte och bäddade i kanten av en åker för knappt 4 timmars sömn.

Dag 12:

Sov riktigt gott under bar himmel, packade ihop och körde mot Makedonien. Vid frukosten var jag framme vid ett jättelikt vägarbete. Den mindre vägen bredvid den stora A1 var mitt i en stor uppgradering. Jag ville inte och var tveksam till att jag fick cykla på A1 så istället blev det att försöka ta sig fram i vägarbetet. Grusväg, nya broar, omledningar, felkörningar m.m. gjorde att det tog lång tid att ta sig genom det här partiet och mina räkneövningar i huvudet på när jag skulle kunna nå målet reviderades gång på gång.

IMG_0792 IMG_0794

Med mindre än 50 mil till mål är det svårt att undvika att börja räkna och fundera på målet. Efter vägarbetet väntade en rejäl klättring uppför en mindre väg till gränskontrollen till Makedonien. När jag passerat gränsen var vägen på den Makedonska sidan riktigt dålig. Trots att det lutade utför var det svårt att hålla någon vidare hastighet. Värmen höll i sig och det var säkert över 40 grader. Jag tänkte göra ett lite längre matstopp i Veles men orkade inte växla till mig lokal valuta utan det slutade med ett besök på en mataffär där jag köpte Yoghurt, bröd, bananer, chips m.m.

IMG_0804

Min plan efter Veles var att ta närmsta vägen över ett bergspass på 1100 meters höjd. Alternativet var en ganska stor väg och en ganska rejäl omväg. När jag kollat på datorn hemma såg väg R-1312 över berget ganska fin ut. Inledningsvis var det fin asfalt och jättefin cykling på landsbygden upp till ungefär 350 meters höjd.

IMG_0842

Nu hade jag cyklat en ganska bra bit in på den här vägen och att vända om skulle innebära en ännu längre omväg. Vägen övergick i grusväg, inledningsvis ganska fin och inte så brant. Efterhand blev vägen sämre och sämre för att vid kanske 450 meters höjd vara så dålig att det bara gick att cykla korta partier.

IMG_0860 IMG_0862 IMG_0866

Sten, sand, bortspolade partier m.m. gjorde vägen i princip ocykelbar. Nu var jag så långt in på vägen att det kändes helt orimligt att vända. Den här vägen var upplagd som den ultimata ruttplaneringsfällan. Man bara sögs in och när den blivit riktigt dålig kändes det orimligt att vända. Det började bli mörkt, enorma mängder bitande flugor förhöjde upplevelsen och när jag försökte cykla ett parti, tryckte jag av kedjan på insidan av kassetten, bakväxeln tog tag i en eker och hade jag inte upptäckt det och slutat trampa så fort som jag gjorde hade jag förmodligen fått avverka de 30 sista milen utan bakväxel. Med andan i halsen trasslade jag ut eländet, konstaterade att bakväxeln var hel men växlade sämre och bestämde mig för att fortsätta till fots uppför berget. Jag tog mig upp till drygt 900 meters höjd, det hade tagit lång tid trots att jag pushade på så gott jag kunde. Jag fattade beslutet att vid 22.30 stanna och sova några timmar för att förhoppningsvis kunna ta mig ner på andra sidan i gryningen. Jag hade fått ihop 260km och ville verkligen inte riskera något i mörkret. Hittade en plats bredvid vägen och ordnade min sovplats med liggunderlaget och bivybagen. Trots att det var sista natten tog jag av mina blöta kläder och bytte till sovshorts och en torr undertröja. Precis när jag lagt ner huvudet hörde jag nåt djur precis i närheten, lös med min pannlampa och gjorde lite ljud ifrån mig och ljudet tystnade. När jag sovit nån timme vaknade jag igen. Någon gick på grusvägen, jag satte mig upp, lös med lampan och såg Ian komma uppför berget. Vi skrattade lite åt eländet, han hade i princip förstört sina landsvägsskor och cleatsen var rejält nerslitna. Han skulle fortsätta lite till men tänkte även han sova på berget. Jag somnade om och sov till klockan ringde vid 0300.

Dag 13:

Fortsatte fotmarschen i mörkret, passerade några vattenpölar och så småningom en vattenkälla i berget. Vid målet skulle det senare berättas historier om hur fler som valt den här vägen druckit vatten ur pölarna bara för att 100 meter senare upptäcka källan. Jag såg Ian sova bredvid vägen, han vaknade och berättade att han tänkte sova lite till. Jag nådde toppen, vägen var bättre på andra sidan, det var fortfarande mörkt men jag kunde ändå säkert kliva upp på cykeln och rulla ner. Det dröjde inte så länge innan det blev asfalt och så här i efterhand kunde jag fortsatt på natten men, men.

IMG_0878 IMG_0880

Sista gränskontrollen in i Grekland och bara ca. 20 mil kvar till Meteora och målet, kunde jag bara hålla hygglig fart och vara disciplinerad med stoppen skulle jag kunna gå i mål innan mörkret. Jag ville gärna se Meteora och dessutom förhoppningsvis skulle några vara vakna vid målet om det inte blev för sent. Fortfarande varmt, korta stopp, upp och ner, glädje över att vara så nära målet och måluppfyllnad. Gjorde ett sista stopp med ca 30 km kvar för att fylla vätska och energi. Red Bull och isglass skulle förhoppningsvis hjälpa till i sista klättringen.

IMG_0902

Uppför igen, brant upp mot 900 meter, fick inte i lägsta växeln längre och gick de allra brantaste partierna.

IMG_0907 IMG_0924 IMG_0949

Uppe på toppen och efter en liten bits cykling till bredde det magnifika Meteora ut sig framför mig. Det kunde knappast vara en vackrare avslutning på äventyret, solnedgång och en helt fantastisk utsikt med klipporna och klostren. Jag stannade gång på gång för att ta kort eller njuta, en del av mig ville bara i mål, samtidigt som en del av mig inte ville att det skulle ta slut.

IMG_0975 IMG_0976

IMG_0986

Cyklade dock ner, genom staden Kalabaka och bort mot målet vid Hotell Divani. Sista dagen cyklade jag 286 km och gick i mål efter 12 dygn och 20 timmar. Totalt stannade min GPS på 3997km och 33034 höjdmeter. Vid målet hängde några av de som gått i mål tidigare, lite arrangörer och några som brutit men tagit sig till målet. Jag stämplade in som 25:a av runt 280 startande, nöjd med resultatet men framförallt med att jag nått mina egna mål.

IMG_0990 IMG_0994

Känslan av att gå i mål är svår att beskriva men framförallt känns det tomt och konstigt att inte längre behöva göra allt för att ta sig framåt. Jag fick en kall öl av vinnaren James Hayden som cyklat i mål på smått ofattbara 9 dygn. Jag satte mig i en stol, öppnade ölen och ville helst inte resa mig.

 

 

Transcontinental Race No5 del 4 CP3 till CP4

1 Sep
IMG_1138

Dag 7 fortsättningen:

Lämnade myset på Checkpoint 3 och rullade nerför den lilla vägen från hotellet ner till semesterbyn i dalen och styrde vidare mot Poprad. Fortsatte söderut, genom en nationalpark med ännu en klättring med efterföljande utförskörning. Små vackra vägar nästan utan trafik.

IMG_0534 IMG_0537

IMG_0545 IMG_0555

Det blev mörkt och jag började fundera på sovplats. I en utförskörning låg det ett motell på vänstersidan och jag stannade. Om jag kommer ihåg rätt så betalde jag 18 euro för ett rum, pizza, cola och en stor flaska vatten. Kröp ner i bingen, mätt och belåten med tre stämplar i kortet och med händer som kändes bättre och bättre efter olyckan några dagar tidigare. 281 km och drygt 3400 höjdmeter blev dagens skörd.

Dag 8:

Startade som vanligt tidigt, timmar innan frukosten öppnade. Passerade in i Ungern i gryningen, stannade i en by för frukost. Handlade på Coop och käkade på trappan tillsammans med byns starka män som startade dagen med öl.IMG_0560 IMG_0578 IMG_0579

Dagen genom östra Ungern blev nog tävlingens varmaste dag och vi befann oss mitt i värmeböljan Lucifer. Min Garmin visade 56 grader i solen när jag kollade. Det var en rejäl utmaning att hålla kroppstempetaruren nere och fortsätta trampa. När jag cyklade genom en by såg jag en kille som duschade under en blå pump som stod i vägkanten, jag stannade och gjorde likadant. Pumparna fanns i de flesta byarna och vattnet var kallt och svalkande. Jag tog mig från by till by, duschade och blötte ner tröjan. Den kalla och blotta cykeltröjan höll mig sval i knappt en timme innan den var torr och varm igen. Tiden mellan vätskestoppen på bensinmackar eller affärer blev ganska korta. Jag hade 3 stora flaskor på cykeln (ungefär 2 liter) och det räckte i kanske 2 timmar om jag hade blöt tröja. När jag stannade och köpte vätska drack jag ofta 1,5 liter, fyllde flaskorna samt köpte isglass. Köpte ofta 2 eller 3 Calippo, käkade en när jag cyklade och stoppade övriga under tröjan bak i nacken. Det naturliga är ju att tänka att det vore bättre att cykla på natten och vila när det är som varmast. För min del så är det dock lättare sagt än gjort. John Blund kommer med mörkret, upplevelsen blir annorlunda när man bara ser det som syns i lampans sken, det blir svårare att få tag på vätska och mat mitt i natten m.m. Jag fortsatte på inslagen väg och försökte ta mig framåt i värmen. När kvällen kom passerade jag gränsen in till Rumänien via en stor gränskontroll. Hittade ingen bra plats för att sova ute längs med den stora vägen och när jag cyklade in i Oradea kollade jag på min Garmin efter boende, cyklade till närmaste, fick svaret att det var fullt och att det sannolikt var svårt att hitta något i staden så här på en lördagkväll. När jag skulle cykla vidare blev jag dock stoppad, ett par som hade bokat ett rum, hittade ingen lämplig parkering till sin bil och valde att åka vidare. Jag tog rummet direkt, receptionisten beställde en pizza med hemkörning åt mig. Jag duschade, tvättade mina kläder och gav cykeln lite välbehövlig vård innan pizzabudet knackade på dörren. Dagen stannade på 300km.

Dag 9:

Rumänien. Många cyklister hade dåliga upplevelser från framförallt trafiken i Rumäninen. Jag tyckte det var ganska bra faktiskt. Kanske berodde det på att jag körde mindre vägar, kanske berodde det på att jag avverkade ganska mycket av landet under en söndag med troligtvis mindre trafik. Dagen gick ganska bra, det var fortsatt mycket varmt och de blå pumparna var borta. Hittade dock några källor och fontäner där jag kunde blöta upp tröjan och svalka mig.

IMG_0610 IMG_0612 IMG_0615 IMG_0630

Käkade en ordentlig lunch i skuggan med efterföljande tupplur. Målet med dagen blev att ta mig till ett bra utgångsläge inför klättringen uppför Transfaragasan Highway till checkpoint 4. Jag ville ta mig an klättringen tidigt på dagen för att slippa den värsta hettan och när det blev kväll var jag i Sibiu med ca. 5 mil kvar till klättringen. Det var fullmåne i Transsylvanien och jag valde än en gång hotellboende. 310km avverkade.

Dag 10:

Vaknade till ösregn. Käkade macka och drack kaffe strax innan 4 på morgonen som nattportieren fixat. Det var svalt och regnade ganska mycket när jag cyklade mot bergen.

IMG_0656 IMG_0659

Fick tävlingens första punktering i mörkret och regnet, bytte slang och fortsatte. När jag började den 1500 höjdmeter långa klättringen regnade det rejält. Stannade på en liten marknadsplats och käkade en macka under tak tillsammans med en lettisk deltagare som också sökt skydd mot regnet.

IMG_0662 IMG_0666 IMG_0671 IMG_0674

Tyvärr verkade inte regnet avta utan det var bara att cykla vidare, upp, upp. Storheten av det här vägbygget saboterades lite av det dåliga vädret och sikten kunde definitivt varit bättre. Den här vägen var med i ett avsnitt av Top Gear och de beskrev den som att man tagit alla de bästa kurvorna från olika racerbanor, satt ihop dem och placerat dem på det här bergspasset.

IMG_0676 IMG_0684

Jag nådde toppen där det fanns en hel del tält med matservering. Jag blev osäker på om kontrollen skulle vara på toppen eller om de var i utförsbacken. Jag ville verkligen inte cykla ner, upptäcka misstaget och behöva cykla tillbaka upp igen. Jag försökte kolla telefonen men mina fingrar var helt uppblötta av allt regn och det var nästan omöjligt att hantera skärmen på min telefon.

IMG_1138

IMG_1133

IMG_1131 IMG_0689

In i ett av tälten, på med regnkläder och undertröja, försöka torka telefonen och händerna och till slut kunde jag via trackleaders konstatera att jag skulle fortsätta utför i några kilometer som jag först trodde. Bilderna av mig är tagna av Kristian Pletten @apidura. Utförskörningen var vidrig, kall och sjukt mycket regn. Här slutade min usb-laddare att fungera trots att jag inte använde den och hade skyddet monterat. Jag nådde skakande checkpointen, möttes av fantastiska volontärer och arrangörer, stämplade mitt kort, beställde frukost och försökte torka kläder.

IMG_1132

IMG_1136 IMG_1137

Nu återstod bara den drygt 1000km långa spurten till målet i Grekland.

 

Dag 7 fortsättningen:

Lämnade myset på Checkpoint 3 och rullade nerför den lilla vägen från hotellet ner till semesterbyn i dalen och styrde vidare mot Poprad. Fortsatte söderut, genom en nationalpark med ännu en klättring med efterföljande utförskörning. Små vackra vägar nästan utan trafik.

IMG_0534 IMG_0537

IMG_0545 IMG_0555

Det blev mörkt och jag började fundera på sovplats. I en utförskörning låg det ett motell på vänstersidan och jag stannade. Om jag kommer ihåg rätt så betalde jag 18 euro för ett rum, pizza, cola och en stor flaska vatten. Kröp ner i bingen, mätt och belåten med tre stämplar i kortet och med händer som kändes bättre och bättre efter olyckan några dagar tidigare. 281 km och drygt 3400 höjdmeter blev dagens skörd.

Dag 8:

Startade som vanligt tidigt, timmar innan frukosten öppnade. Passerade in i Ungern i gryningen, stannade i en by för frukost. Handlade på Coop och käkade på trappan tillsammans med byns starka män som startade dagen med öl.IMG_0560 IMG_0578 IMG_0579

Dagen genom östra Ungern blev nog tävlingens varmaste dag och vi befann oss mitt i värmeböljan Lucifer. Min Garmin visade 56 grader i solen när jag kollade. Det var en rejäl utmaning att hålla kroppstempetaruren nere och fortsätta trampa. När jag cyklade genom en by såg jag en kille som duschade under en blå pump som stod i vägkanten, jag stannade och gjorde likadant. Pumparna fanns i de flesta byarna och vattnet var kallt och svalkande. Jag tog mig från by till by, duschade och blötte ner tröjan. Den kalla och blotta cykeltröjan höll mig sval i knappt en timme innan den var torr och varm igen. Tiden mellan vätskestoppen på bensinmackar eller affärer blev ganska korta. Jag hade 3 stora flaskor på cykeln (ungefär 2 liter) och det räckte i kanske 2 timmar om jag hade blöt tröja. När jag stannade och köpte vätska drack jag ofta 1,5 liter, fyllde flaskorna samt köpte isglass. Köpte ofta 2 eller 3 Calippo, käkade en när jag cyklade och stoppade övriga under tröjan bak i nacken. Det naturliga är ju att tänka att det vore bättre att cykla på natten och vila när det är som varmast. För min del så är det dock lättare sagt än gjort. John Blund kommer med mörkret, upplevelsen blir annorlunda när man bara ser det som syns i lampans sken, det blir svårare att få tag på vätska och mat mitt i natten m.m. Jag fortsatte på inslagen väg och försökte ta mig framåt i värmen. När kvällen kom passerade jag gränsen in till Rumänien via en stor gränskontroll. Hittade ingen bra plats för att sova ute längs med den stora vägen och när jag cyklade in i Oradea kollade jag på min Garmin efter boende, cyklade till närmaste, fick svaret att det var fullt och att det sannolikt var svårt att hitta något i staden så här på en lördagkväll. När jag skulle cykla vidare blev jag dock stoppad, ett par som hade bokat ett rum, hittade ingen lämplig parkering till sin bil och valde att åka vidare. Jag tog rummet direkt, receptionisten beställde en pizza med hemkörning åt mig. Jag duschade, tvättade mina kläder och gav cykeln lite välbehövlig vård innan pizzabudet knackade på dörren. Dagen stannade på 300km.

Dag 9:

Rumänien. Många cyklister hade dåliga upplevelser från framförallt trafiken i Rumäninen. Jag tyckte det var ganska bra faktiskt. Kanske berodde det på att jag körde mindre vägar, kanske berodde det på att jag avverkade ganska mycket av landet under en söndag med troligtvis mindre trafik. Dagen gick ganska bra, det var fortsatt mycket varmt och de blå pumparna var borta. Hittade dock några källor och fontäner där jag kunde blöta upp tröjan och svalka mig.

IMG_0610 IMG_0612 IMG_0615 IMG_0630

Käkade en ordentlig lunch i skuggan med efterföljande tupplur. Målet med dagen blev att ta mig till ett bra utgångsläge inför klättringen uppför Transfaragasan Highway till checkpoint 4. Jag ville ta mig an klättringen tidigt på dagen för att slippa den värsta hettan och när det blev kväll var jag i Sibiu med ca. 5 mil kvar till klättringen. Det var fullmåne i Transsylvanien och jag valde än en gång hotellboende. 310km avverkade.

Dag 10:

Vaknade till ösregn. Käkade macka och drack kaffe strax innan 4 på morgonen som nattportieren fixat. Det var svalt och regnade ganska mycket när jag cyklade mot bergen.

IMG_0656 IMG_0659

Fick tävlingens första punktering i mörkret och regnet, bytte slang och fortsatte. När jag började den 1500 höjdmeter långa klättringen regnade det rejält. Stannade på en liten marknadsplats och käkade en macka under tak tillsammans med en lettisk deltagare som också sökt skydd mot regnet.

IMG_0662 IMG_0666 IMG_0671 IMG_0674

Tyvärr verkade inte regnet avta utan det var bara att cykla vidare, upp, upp. Storheten av det här vägbygget saboterades lite av det dåliga vädret och sikten kunde definitivt varit bättre. Den här vägen var med i ett avsnitt av Top Gear och de beskrev den som att man tagit alla de bästa kurvorna från olika racerbanor, satt ihop dem och placerat dem på det här bergspasset.

IMG_0676 IMG_0684

Jag nådde toppen där det fanns en hel del tält med matservering. Jag blev osäker på om kontrollen skulle vara på toppen eller om de var i utförsbacken. Jag ville verkligen inte cykla ner, upptäcka misstaget och behöva cykla tillbaka upp igen. Jag försökte kolla telefonen men mina fingrar var helt uppblötta av allt regn och det var nästan omöjligt att hantera skärmen på min telefon.

IMG_1138

IMG_1133

IMG_1131 IMG_0689

In i ett av tälten, på med regnkläder och undertröja, försöka torka telefonen och händerna och till slut kunde jag via trackleaders konstatera att jag skulle fortsätta utför i några kilometer som jag först trodde. Bilderna av mig är tagna av Kristian Pletten @apidura. Utförskörningen var vidrig, kall och sjukt mycket regn. Här slutade min usb-laddare att fungera trots att jag inte använde den och hade skyddet monterat. Jag nådde skakande checkpointen, möttes av fantastiska volontärer och arrangörer, stämplade mitt kort, beställde frukost och försökte torka kläder.

IMG_1132

IMG_1136 IMG_1137

Nu återstod bara den drygt 1000km långa spurten till målet i Grekland.

 

Transcontinental Race No5 del 3 CP2 till CP3

28 Aug

Dag 4, fortsättningen.

Lämnade stämplingen och volontärerna med fulla vattenflaskor med siktet inställt på toppen av Monte Grappa, 1500 höjdmeter högre upp. Det var rejält varmt, säkert 40 grader när jag svängde upp i serpentinerna, bitvis lite skugga i skogen men efter några hundra höjdmeter var skuggan i princip borta.

IMG_0321 IMG_0328 IMG_0330

Såg några andra tävlande, bytte några ord men vi var alla ganska upptagna med vår egen kamp mot berget och värmen. Jag stannade på en restaurang och fyllde på med vätska och isglass innan jag kämpade vidare. Bitvis var det rejält brant och när hastigheten föll ner mot 5-6 km/h valde jag att kliva av och gå istället, allt för att spara knän och energi. Monte Grappa är otroligt vackert och fullt av historia, museum och monument och det hade säkert varit värt lite sightseeing om jag inte haft en tävling att slutföra.

IMG_0346 IMG_0354 IMG_0362 IMG_0368

Nådde toppen, firade med glass och Coca-Cola innan jag vände ner igen. Utförskörningen gick till stor del på ganska dåligt underlag och krävde mycket bromsande.

IMG_0372

Mina händer ömmade rejält av att hålla hårt i bromshandtagen och det var en befrielse att komma ner på platt mark. Jag stannade vid en livsmedelsaffär och fyllde på med energi i form av yoghurt, chips, iste och andra nyttigheter. Nu väntade Po-slätten och ett i princip platt landskap. Jag hade tur med vinden och det blåste svag medvind när jag trampade österut på ganska trafikerade vägar. Stannade efter 305 km och slog läger bakom en bensinmack som stängt för dagen.

Dag 5

Upp tidigt, packa ihop och trampa iväg på i princip tomma vägar. Riktigt fint att cykla innan morgontrafiken kommer igång.

IMG_0386

Nådde Slovenien och tog frukost på en bensinmack. Stannade på samma mack för två år sedan då jag var på väg till Vukovar.

IMG_0388

Den här dagen var ganska händelselös. Passerade Ljubljana, som jag upplevde lite krångligare att cykla igenom än sist. Min tänkta väg ut ur staden var förbjuden för cyklar så jag fick leta mig fram vilket alltid tar tid.

IMG_0407

I Celje tänkte jag att jag behövde äta lite riktig mat. Värmen hade gjort det svårt att få i sig annat än dricka och glass och jag tänkte att jag behövde äta ordentligt. Det var mitt på dagen och jag stannade på en pizzeria och beställde pizza, cola, vatten och kaffe. Pizzan var enorm och jag fick i mig halva innan jag avslutade med att bara äta upp fyllningen. När jag cyklade vidare kändes det som att kroppen fått en chock av maten, jag kokade i värmen, mådde illa och var tvungen att göra något. Som tur var cyklade jag bredvid en bredare bäck och bestämde mig för att kyla ner mig i det rinnande vattnet.

IMG_0411

Vattnet var kallt och det gjorde verkligen underverk med min överhettade kropp. Badade säkert i en kvart innan jag kunde köra vidare. Efter att jag fått ner temperaturen gick det mycket bättre och jag tog mig nästan fram till Ungerska gränsen där jag slog läger i en skog. Det blåste ordentligt och än en gång åskade det i fjärran. Risken att jag skulle bli väckt av regn kändes överhängande när jag somnade efter att avverkat 320 km.

Dag 6

Vaknade glädjande nog torr, packade ihop och cyklade in i Ungern. Mestadels platt cykling i vad som såg ut som ganska fattig landsbygd.

IMG_0418

Handlade i en butik i princip utan att betala, det var riktigt billigt. Ungern hade erbjudit ordentligt med utmaningar i planeringsskedet där väldigt många vägar var förbjudna för cyklar, traktorer och häst med vagn. Jag hade varit ganska noga och letat skyltar i Google Street View men missat ett par avsnitt där jag fick improvisera och leta ny väg. En av gångerna blev det stig till en hängbro och därefter putta cykel några hundra meter över en åker innan jag kunde fortsätta cykla.

IMG_0425 IMG_0430

Passerade in i Slovakien under eftermiddagen och tänkte få ihop minst 300 km innan jag stannade.

IMG_0440

2 nätter ute och brutal värme gjorde att jag var ganska sugen på att kunna komma inomhus, tvätta kläder och ta en dusch. Hittade ett hotell som var värd för en MC-träff efter 306 km och slog till direkt. Satte di2-batteriet på laddning, käkade spaghetti i mina svettiga trikåer tillsammans med håriga män med skinnväst innan jag duschade och tvättade upp mina kläder. Knäna ömmade och värktabletterna kom till nytta när jag skulle sova. Hade dragit på mig början till sadelskav, smörjde med rumpräddare och somnade i det varma rummet.

Dag 7

Lämnade in nyckeln vid 4-tiden till en förvånad receptionist och cyklade mot Tatrabergen och checkpoint 3 som jag hoppades nå under eftermiddagen.

IMG_0453 IMG_0476

Ett större vägbygge tvingade mig till att leta ny väg och än en gång gick klockan fort innan jag var tillbaka på min planerade väg igen. Frustrerande när det händer men det gäller att försöka agera rationellt och inte stressa upp sig. Mötte en cyklist till som letade väg och till slut tog vi oss fram på en stig som tog oss runt problemet. Innan jag var framme vid Tatrabergen och kontrollen var jag tvungen att ta mig över ett 1100 meter högt berg med skidanläggning och allt. Klättringen var inte speciellt brant och det var fin cykling upp till toppen. Efter utförskörningen mötte jag Stephen Haines i vägkanten. Stephen och jag träffades efter Transatlantic Way Race på Irland 2016 och det var kul att ses. Han var trött och lite uppgiven, tyckte det gick segt och funderade på att sova lite. Jag var ganska pigg, tyckte att vi kört på bra, berättade att jag stämplat runt 30:e man på CP2 och att vi låg riktigt bra till tidsmässigt för att hinna till prisutdelningen. Ganska tydligt exempel på hur mycket huvudet och sinnesstämningen spelar roll. Jag köpte en Cola, vi snackade lite och sedan körde vi vidare.

IMG_0479

Stephen skippade sin sovstund och vi följdes åt en bit innan jag stannade och fyllde på energi på en mack innan klättringen upp till CP3. Kontrollen låg på 1600 meters höjd vid Hotell Sliezky Dom. Klättringen gick uppför en smal, bitvis brant väg och det fina hotellet låg helt sagolikt vackert bland de kala bergen vid en klar liten fjällsjö.

IMG_0491 IMG_0499 IMG_0514

Jag stämplade som 25:a och bestämde mig för att käka middag innan jag cyklade ner igen. När jag gick in i restaurangen satt ledande kvinnan, Melissa där och hade precis ätit. Hon berättade att hon beställde mat, gick ut och badade i fjällsjön och när hon kom in igen var maten klar. Grymt förslag tänkte jag, beställde pasta, cola och kaffe, tog ett uppfriskande bad och kände mig som en ny människa när jag satte mig för att äta.

IMG_0522

Fortsättning följer…

Dag 4, fortsättningen.

Lämnade stämplingen och volontärerna med fulla vattenflaskor med siktet inställt på toppen av Monte Grappa, 1500 höjdmeter högre upp. Det var rejält varmt, säkert 40 grader när jag svängde upp i serpentinerna, bitvis lite skugga i skogen men efter några hundra höjdmeter var skuggan i princip borta.

IMG_0321 IMG_0328 IMG_0330

Såg några andra tävlande, bytte några ord men vi var alla ganska upptagna med vår egen kamp mot berget och värmen. Jag stannade på en restaurang och fyllde på med vätska och isglass innan jag kämpade vidare. Bitvis var det rejält brant och när hastigheten föll ner mot 5-6 km/h valde jag att kliva av och gå istället, allt för att spara knän och energi. Monte Grappa är otroligt vackert och fullt av historia, museum och monument och det hade säkert varit värt lite sightseeing om jag inte haft en tävling att slutföra.

IMG_0346 IMG_0354 IMG_0362 IMG_0368

Nådde toppen, firade med glass och Coca-Cola innan jag vände ner igen. Utförskörningen gick till stor del på ganska dåligt underlag och krävde mycket bromsande.

IMG_0372

Mina händer ömmade rejält av att hålla hårt i bromshandtagen och det var en befrielse att komma ner på platt mark. Jag stannade vid en livsmedelsaffär och fyllde på med energi i form av yoghurt, chips, iste och andra nyttigheter. Nu väntade Po-slätten och ett i princip platt landskap. Jag hade tur med vinden och det blåste svag medvind när jag trampade österut på ganska trafikerade vägar. Stannade efter 305 km och slog läger bakom en bensinmack som stängt för dagen.

Dag 5

Upp tidigt, packa ihop och trampa iväg på i princip tomma vägar. Riktigt fint att cykla innan morgontrafiken kommer igång.

IMG_0386

Nådde Slovenien och tog frukost på en bensinmack. Stannade på samma mack för två år sedan då jag var på väg till Vukovar.

IMG_0388

Den här dagen var ganska händelselös. Passerade Ljubljana, som jag upplevde lite krångligare att cykla igenom än sist. Min tänkta väg ut ur staden var förbjuden för cyklar så jag fick leta mig fram vilket alltid tar tid.

IMG_0407

I Celje tänkte jag att jag behövde äta lite riktig mat. Värmen hade gjort det svårt att få i sig annat än dricka och glass och jag tänkte att jag behövde äta ordentligt. Det var mitt på dagen och jag stannade på en pizzeria och beställde pizza, cola, vatten och kaffe. Pizzan var enorm och jag fick i mig halva innan jag avslutade med att bara äta upp fyllningen. När jag cyklade vidare kändes det som att kroppen fått en chock av maten, jag kokade i värmen, mådde illa och var tvungen att göra något. Som tur var cyklade jag bredvid en bredare bäck och bestämde mig för att kyla ner mig i det rinnande vattnet.

IMG_0411

Vattnet var kallt och det gjorde verkligen underverk med min överhettade kropp. Badade säkert i en kvart innan jag kunde köra vidare. Efter att jag fått ner temperaturen gick det mycket bättre och jag tog mig nästan fram till Ungerska gränsen där jag slog läger i en skog. Det blåste ordentligt och än en gång åskade det i fjärran. Risken att jag skulle bli väckt av regn kändes överhängande när jag somnade efter att avverkat 320 km.

Dag 6

Vaknade glädjande nog torr, packade ihop och cyklade in i Ungern. Mestadels platt cykling i vad som såg ut som ganska fattig landsbygd.

IMG_0418

Handlade i en butik i princip utan att betala, det var riktigt billigt. Ungern hade erbjudit ordentligt med utmaningar i planeringsskedet där väldigt många vägar var förbjudna för cyklar, traktorer och häst med vagn. Jag hade varit ganska noga och letat skyltar i Google Street View men missat ett par avsnitt där jag fick improvisera och leta ny väg. En av gångerna blev det stig till en hängbro och därefter putta cykel några hundra meter över en åker innan jag kunde fortsätta cykla.

IMG_0425 IMG_0430

Passerade in i Slovakien under eftermiddagen och tänkte få ihop minst 300 km innan jag stannade.

IMG_0440

2 nätter ute och brutal värme gjorde att jag var ganska sugen på att kunna komma inomhus, tvätta kläder och ta en dusch. Hittade ett hotell som var värd för en MC-träff efter 306 km och slog till direkt. Satte di2-batteriet på laddning, käkade spaghetti i mina svettiga trikåer tillsammans med håriga män med skinnväst innan jag duschade och tvättade upp mina kläder. Knäna ömmade och värktabletterna kom till nytta när jag skulle sova. Hade dragit på mig början till sadelskav, smörjde med rumpräddare och somnade i det varma rummet.

Dag 7

Lämnade in nyckeln vid 4-tiden till en förvånad receptionist och cyklade mot Tatrabergen och checkpoint 3 som jag hoppades nå under eftermiddagen.

IMG_0453 IMG_0476

Ett större vägbygge tvingade mig till att leta ny väg och än en gång gick klockan fort innan jag var tillbaka på min planerade väg igen. Frustrerande när det händer men det gäller att försöka agera rationellt och inte stressa upp sig. Mötte en cyklist till som letade väg och till slut tog vi oss fram på en stig som tog oss runt problemet. Innan jag var framme vid Tatrabergen och kontrollen var jag tvungen att ta mig över ett 1100 meter högt berg med skidanläggning och allt. Klättringen var inte speciellt brant och det var fin cykling upp till toppen. Efter utförskörningen mötte jag Stephen Haines i vägkanten. Stephen och jag träffades efter Transatlantic Way Race på Irland 2016 och det var kul att ses. Han var trött och lite uppgiven, tyckte det gick segt och funderade på att sova lite. Jag var ganska pigg, tyckte att vi kört på bra, berättade att jag stämplat runt 30:e man på CP2 och att vi låg riktigt bra till tidsmässigt för att hinna till prisutdelningen. Ganska tydligt exempel på hur mycket huvudet och sinnesstämningen spelar roll. Jag köpte en Cola, vi snackade lite och sedan körde vi vidare.

IMG_0479

Stephen skippade sin sovstund och vi följdes åt en bit innan jag stannade och fyllde på energi på en mack innan klättringen upp till CP3. Kontrollen låg på 1600 meters höjd vid Hotell Sliezky Dom. Klättringen gick uppför en smal, bitvis brant väg och det fina hotellet låg helt sagolikt vackert bland de kala bergen vid en klar liten fjällsjö.

IMG_0491 IMG_0499 IMG_0514

Jag stämplade som 25:a och bestämde mig för att käka middag innan jag cyklade ner igen. När jag gick in i restaurangen satt ledande kvinnan, Melissa där och hade precis ätit. Hon berättade att hon beställde mat, gick ut och badade i fjällsjön och när hon kom in igen var maten klar. Grymt förslag tänkte jag, beställde pasta, cola och kaffe, tog ett uppfriskande bad och kände mig som en ny människa när jag satte mig för att äta.

IMG_0522

Fortsättning följer…

Transcontinental Race No5 Del 2 CP1 till CP2

25 Aug

Efter att jag lämnade CP1 var jag tvungen att cykla en kortare klättring upp till Schloss Liechtenstein. Klättringen var inte så farlig, varken brant eller speciellt lång. Slottet var inte heller det särskilt dramatiskt men det kan bero på att vi såg det från ”fel” håll för när man ser det på bild ser det riktigt häftigt ut.

IMG_0162 IMG_0164

Det åskade och jag började räkna med att bli blöt. Missade dock det mesta av regnet förutom blöta vägar. Fina vägar och mycket cykelvägar gjorde att det fortsatte kännas bra.

IMG_0176

När kvällen kom passerade jag en Burger King restaurang och passade på att fylla på med energi. Utöver det jag mosade i mig köpte jag även med mig 4 cheeseburgare att ha till kvällsfika och frukost. Strax innan jag nådde gränsen till Österrike började jag bli sömnig och stannade på en rastplats efter 34 mil där jag hittade ett bord att sova under. Det åskade fortfarande och jag var lite orolig för att det skulle kunna bli regn, jag hoppades dock att bordet skulle funka bra som regnskydd.

IMG_0182

Tänkte sova 4 timmar, klädde av mig cykelkläderna, rullade ut sovutrustningen, på med lite torra sovkläder, tandborstning och in under bordet. Vaknade av att det stänkte upp vatten i ansiktet av regnet, försökte pressa mig in längre in under bordet och försökte sova vidare. Lyckades sådär men somnade nog till lite till innan jag vaknade igen och bestämde mig för att gå upp och cykla vidare.

Dag 3

In i Österrike och det dröjde inte länge innan jag fick se Alperna.

IMG_0190 IMG_0191 IMG_0194

Trampade vidare uppför en ganska hårt trafikerad väg uppför Fernpass innan jag kom in på mindre vägar igen ner mot Innsbruck. I Innsbruck började jag möta cyklister som körde North Cape 4000, ett lopp från Italien till Nordkap.

IMG_0207 IMG_0209

Käkade tidig lunch i Innsbruck och började klättringen uppför Brennerpasset. Trafiken var inte särskilt jobbig och klättringen var fin men ganska lång.

IMG_0213 IMG_0216

Blev sömnig mot slutet och fick stanna för en tupplur några kilometer innan gränsen till Italien. Sov 15 minuter innan jag körde vidare och kom inte mer än några meter innan jag mötte Torbjörn Svantesson som var på väg till Nordkap. Torbjörn och jag är med i samma cykelklubb  och bor bara några mil i från varandra, sjukt kul att mötas här och vi bytte några ord innan vi cyklade vidare åt var sitt håll.

IMG_0219

Kom in i Italien och valde fel cykelvägs inledningen av utförsgärningen ner mot Bolzano. Jag tänkte att det går säkert att rätta till och fortsatte istället för att vända. Ganska dåligt beslut skulle det snart visa sig och det blev lite stigcykling och även lite pushbike innan jag var på spåret igen.

IMG_0224 IMG_0237 IMG_0239

Nu började värmen komma och jag började få smaka på värmeböljan Lucifer som skulle se till att vi svettades ordentligt resten av loppet. Stora delar av sträckan var det cykelväg och min plan var att försöka ta mig så nära foten av Monte Grappa som möjligt under kvällen/natten för att kunna cykla uppför berget tidigt på morgonen och undvika den värsta värmen mitt på dagen. Knappt två mil norr om Bolzano missförstod jag och en bilist varandra. Jag kom på en cykelbana och från sidan stod en bil på en utfart. Jag uppfattade det som att bilen stod still och att han såg mig så jag rullade över utfarten, han körde dock och körde rakt in i sidan på mig. Som tur var hade vi båda låg fart. Jag han inte väja utan han körde på mig. Jag gick i backen med händerna först och cykeln fastnade med pedalen i fronten på bilen och vi behövde vara tre personer för att få loss cykeln. Jag tänkte att nu är det kört, cykeln lär ju vara trasig och i bästa fall kanske den går att laga. Efter att ha kollat över cykeln så var den i det närmaste oskadd vad jag kunde se. Bakväxeln var lite repad och växlade inte helt 100 efter olyckan samt att det var ett litet glapp i vevpartiet. Utöver det så var cykeln mirakulöst nog hel. Fronten på bilen var rejält tilltufsad med en stor spricka i plasten samt färgskav från i första hand min vänstra sko. Jag klarade mig med ömma händer och blåmärken på höger lår. Olyckan tog dock säkert tre timmar med väntan på Carabinieri, rapportskrivning m.m.

IMG_0253

När allt var löst och jag kunde cykla vidare var händerna rejält ömma och jag hade svårt att hålla ordentligt i styret. Jag var tveksam till om det här skulle funka på dåliga vägar, i utförskörningar och i städer där man behöver kunna hålla i styret och bromsa. Även om cykeln var möjlig att cykla vidare på tvivlade jag på mina händer. Precis då, när jag skulle cykla vidare kom en enbent cyklist på cykelbanan, stannade och frågade hur det var med mig. Helt otroligt, det kändes som att det fanns en regissör med på äventyret. Han hade blivit av med sitt vänstra ben för ca. 40 år sedan i en olycka där han cyklat och blivit påkörd av en bilist. Det hade dock inte stoppat honom från att fortsätta cykla och han hade flera gånger cyklat uppför Stelvio med ett ben. Han bodde halvvägs till Bolzano och vi cyklade tillsammans i knappt en mil.

IMG_0262 IMG_0263

Helt fantastiskt vilken kämpe och jag berättade för honom om TCR och att det helt plötsligt blev lite svårare att gnälla över händerna när han trampade bredvid mig med ett ben och ett stort leende. När vi skiljdes åt började det bli kväll och jag bestämde mig för att än en gång ta in på ett hotell, äta ordentligt och vila några timmar för att se hur det kändes på morgonen. Jag hittade ett hotell i utkanten av Bolzano, checkade in, käkade middag, duschade, tvättade kläder och konstaterade att om jag skulle kunna fortsätta skulle det bli en varm dag på Monte Grappa. Fick bara ihop 25 mil.

IMG_0265

Dag 4

Lämnade hotellet vid 4-tiden, händerna kändes inget vidare men det funkade. Morgonen var fantastiskt vacker och jag stannade på ett cafe i Trento för Italienskt kaffe och lite frukost. Efter Trento väntade en magnifik cykelväg hela vägen till foten av Monte Grappa och andra stämplingen.

IMG_0267 IMG_0273 IMG_0286 IMG_0290

Platt, slät fin asfalt,  fantastiskt vacker natur och cykelfik med jämna mellanrum. Här skulle man ju vilja cykla nån mer gång och njuta ordentligt utan tidspress och packväskor. Jag stannade på ett av fiken, käkade melon, lufttorkad skinka, sallad, toast och drack mer kaffe innan jag tog mig an de sista fem milen in mot checkpoint två.

IMG_0295 IMG_0298 IMG_0315 IMG_0318

Det var ordentligt varmt när jag stämplade kortet för andra gången. Nu väntade den berömda klättringen uppför Monte Grappa.

 

Efter att jag lämnade CP1 var jag tvungen att cykla en kortare klättring upp till Schloss Liechtenstein. Klättringen var inte så farlig, varken brant eller speciellt lång. Slottet var inte heller det särskilt dramatiskt men det kan bero på att vi såg det från ”fel” håll för när man ser det på bild ser det riktigt häftigt ut.

IMG_0162 IMG_0164

Det åskade och jag började räkna med att bli blöt. Missade dock det mesta av regnet förutom blöta vägar. Fina vägar och mycket cykelvägar gjorde att det fortsatte kännas bra.

IMG_0176

När kvällen kom passerade jag en Burger King restaurang och passade på att fylla på med energi. Utöver det jag mosade i mig köpte jag även med mig 4 cheeseburgare att ha till kvällsfika och frukost. Strax innan jag nådde gränsen till Österrike började jag bli sömnig och stannade på en rastplats efter 34 mil där jag hittade ett bord att sova under. Det åskade fortfarande och jag var lite orolig för att det skulle kunna bli regn, jag hoppades dock att bordet skulle funka bra som regnskydd.

IMG_0182

Tänkte sova 4 timmar, klädde av mig cykelkläderna, rullade ut sovutrustningen, på med lite torra sovkläder, tandborstning och in under bordet. Vaknade av att det stänkte upp vatten i ansiktet av regnet, försökte pressa mig in längre in under bordet och försökte sova vidare. Lyckades sådär men somnade nog till lite till innan jag vaknade igen och bestämde mig för att gå upp och cykla vidare.

Dag 3

In i Österrike och det dröjde inte länge innan jag fick se Alperna.

IMG_0190 IMG_0191 IMG_0194

Trampade vidare uppför en ganska hårt trafikerad väg uppför Fernpass innan jag kom in på mindre vägar igen ner mot Innsbruck. I Innsbruck började jag möta cyklister som körde North Cape 4000, ett lopp från Italien till Nordkap.

IMG_0207 IMG_0209

Käkade tidig lunch i Innsbruck och började klättringen uppför Brennerpasset. Trafiken var inte särskilt jobbig och klättringen var fin men ganska lång.

IMG_0213 IMG_0216

Blev sömnig mot slutet och fick stanna för en tupplur några kilometer innan gränsen till Italien. Sov 15 minuter innan jag körde vidare och kom inte mer än några meter innan jag mötte Torbjörn Svantesson som var på väg till Nordkap. Torbjörn och jag är med i samma cykelklubb  och bor bara några mil i från varandra, sjukt kul att mötas här och vi bytte några ord innan vi cyklade vidare åt var sitt håll.

IMG_0219

Kom in i Italien och valde fel cykelvägs inledningen av utförsgärningen ner mot Bolzano. Jag tänkte att det går säkert att rätta till och fortsatte istället för att vända. Ganska dåligt beslut skulle det snart visa sig och det blev lite stigcykling och även lite pushbike innan jag var på spåret igen.

IMG_0224 IMG_0237 IMG_0239

Nu började värmen komma och jag började få smaka på värmeböljan Lucifer som skulle se till att vi svettades ordentligt resten av loppet. Stora delar av sträckan var det cykelväg och min plan var att försöka ta mig så nära foten av Monte Grappa som möjligt under kvällen/natten för att kunna cykla uppför berget tidigt på morgonen och undvika den värsta värmen mitt på dagen. Knappt två mil norr om Bolzano missförstod jag och en bilist varandra. Jag kom på en cykelbana och från sidan stod en bil på en utfart. Jag uppfattade det som att bilen stod still och att han såg mig så jag rullade över utfarten, han körde dock och körde rakt in i sidan på mig. Som tur var hade vi båda låg fart. Jag han inte väja utan han körde på mig. Jag gick i backen med händerna först och cykeln fastnade med pedalen i fronten på bilen och vi behövde vara tre personer för att få loss cykeln. Jag tänkte att nu är det kört, cykeln lär ju vara trasig och i bästa fall kanske den går att laga. Efter att ha kollat över cykeln så var den i det närmaste oskadd vad jag kunde se. Bakväxeln var lite repad och växlade inte helt 100 efter olyckan samt att det var ett litet glapp i vevpartiet. Utöver det så var cykeln mirakulöst nog hel. Fronten på bilen var rejält tilltufsad med en stor spricka i plasten samt färgskav från i första hand min vänstra sko. Jag klarade mig med ömma händer och blåmärken på höger lår. Olyckan tog dock säkert tre timmar med väntan på Carabinieri, rapportskrivning m.m.

IMG_0253

När allt var löst och jag kunde cykla vidare var händerna rejält ömma och jag hade svårt att hålla ordentligt i styret. Jag var tveksam till om det här skulle funka på dåliga vägar, i utförskörningar och i städer där man behöver kunna hålla i styret och bromsa. Även om cykeln var möjlig att cykla vidare på tvivlade jag på mina händer. Precis då, när jag skulle cykla vidare kom en enbent cyklist på cykelbanan, stannade och frågade hur det var med mig. Helt otroligt, det kändes som att det fanns en regissör med på äventyret. Han hade blivit av med sitt vänstra ben för ca. 40 år sedan i en olycka där han cyklat och blivit påkörd av en bilist. Det hade dock inte stoppat honom från att fortsätta cykla och han hade flera gånger cyklat uppför Stelvio med ett ben. Han bodde halvvägs till Bolzano och vi cyklade tillsammans i knappt en mil.

IMG_0262 IMG_0263

Helt fantastiskt vilken kämpe och jag berättade för honom om TCR och att det helt plötsligt blev lite svårare att gnälla över händerna när han trampade bredvid mig med ett ben och ett stort leende. När vi skiljdes åt började det bli kväll och jag bestämde mig för att än en gång ta in på ett hotell, äta ordentligt och vila några timmar för att se hur det kändes på morgonen. Jag hittade ett hotell i utkanten av Bolzano, checkade in, käkade middag, duschade, tvättade kläder och konstaterade att om jag skulle kunna fortsätta skulle det bli en varm dag på Monte Grappa. Fick bara ihop 25 mil.

IMG_0265

Dag 4

Lämnade hotellet vid 4-tiden, händerna kändes inget vidare men det funkade. Morgonen var fantastiskt vacker och jag stannade på ett cafe i Trento för Italienskt kaffe och lite frukost. Efter Trento väntade en magnifik cykelväg hela vägen till foten av Monte Grappa och andra stämplingen.

IMG_0267 IMG_0273 IMG_0286 IMG_0290

Platt, slät fin asfalt,  fantastiskt vacker natur och cykelfik med jämna mellanrum. Här skulle man ju vilja cykla nån mer gång och njuta ordentligt utan tidspress och packväskor. Jag stannade på ett av fiken, käkade melon, lufttorkad skinka, sallad, toast och drack mer kaffe innan jag tog mig an de sista fem milen in mot checkpoint två.

IMG_0295 IMG_0298 IMG_0315 IMG_0318

Det var ordentligt varmt när jag stämplade kortet för andra gången. Nu väntade den berömda klättringen uppför Monte Grappa.

 

Transcontinental Race No5 del1 Start till CP1

22 Aug

Det har blivit dags att sammanfatta årets stora cykeläventyr. Jag tänkte dela upp det i vad som förhoppningsvis blir lagom stora delar och i första delen kommer jag skriva lite om de första 60 milen till checkpoint 1.

Transcontinental Race (TCR) är en osupportad ultracykeltävling genom Europa och årets upplaga var den femte i ordningen. Man startar gemensamt och skall på egen hand eller i par själv navigera sig via ett antal checkpoints till målet. Längs vägen skall man klara sig själv på det som finns tillgängligt för alla cyklister, man handlar mat var man vill och sover var man vill och det som är förbjudet är egentligen dedikerad support som inte är tillgänglig för alla samt att cykla tillsammans och ligga på rulle. Det är fritt fram att äta på restauranger och bo på lyxhotell likväl som man får leva på energi från bensinmackar och sova i skogen. Till årets tävling var knappt 300 cyklister från i princip hela världen uttagna bland över 1000 sökande. Inför årets tävling avled grundaren Mike Hall under en tävling i Australien vilket på flera sätt gjorde att tävlingen blev speciell. Släkt och vänner till Mike gick samman för att den här fantastiska tävlingen skulle kunna fortsätta genomföras och de lyckades trots tidsbrist och sorgearbete arrangera en riktigt fin tävling.

Årets bana startade i Belgiska Geraardsbergen och gick via CP1 i Tyskland (Schloss Liechtenstein) CP 2 Italien (Monte Grappa) CP3 Slovakien (High Tatras) CP 4 Rumänien (Transfaragasan) till målet i Grekland (Meteora).

Skärmavbild-2017-08-18-kl.-09.17.51

Totala sträckan blir runt 4000km beroende på hur man planerat att cykla och min rutt stannade på strax över 400 mil. En oerhört stor del av tävlingen är planering och förberedelser av den rutt du tänker cykla. För de som har ambition att vinna den här tävlingen är det så pass avgörande att det inte är lönt att komma till start om du inte har en riktigt bra rutt. Min rutt kändes hyggligt välplanerad även om jag så klart skulle kunna lagt mer tid på finputsning. Jag hade medvetet försökt välja lite mindre vägar och offrade hastighet till förmån för säkerhet.

Tävlingen startade fredagen 28:e Juli kl. 22.00. Jag flög ner till Bryssel på onsdagen med cykeln packad i en kartong och i utslitna kläder som jag skulle kunna kasta innan start. Cykeln packades upp på flygplatsen och jag cyklade de 7 milen till mitt boende utanför Geraardsbergen.

IMG_0023 IMG_0026 IMG_0027

Jag hyrde ett rum via AirBnB och när jag kom fram lite hungrig till Everbeek var allt stängt. Värden Eric var dock inte sen på att hjälpa till utan han och jag tog hans bil till ett bryggeri där det fanns både mat, belgisk öl och livemusik. Vilken hjälte och vilken grym start på äventyret.

IMG_0037

Torsdagen ägnade jag i huvudsak åt att vila och träffa cyklister (både nya och gamla bekantskaper) i Geraardsbergen. Fredagen gick till stor del åt till en ganska omfattande registrering med besiktning av cykel, hjälm m.m, utdelning av de eftertraktade kepsarna och en obligatorisk genomgång.

IMG_0040 IMG_0042 IMG_0046 IMG_0053

Strax före 2200 samlades vi på torget för lite inledande tal av borgmästaren, en tyst minut för Mike och ett känslosamt tal av Mikes mamma Patricia.  När starten gick cyklade vi ett mastervarv genom staden innan fältet släpptes uppför kullerstenarna och the Muur som var kantad av publik med facklor.

IMG_0054 IMG_0059 IMG_0064

Starten var helt fantastisk och jämfört med när jag körde tävlingen 2015 mycket mer stämningsfull. Många rycktes säkert med och trampade lite över sin kapacitet i mörkret. Jag försökte ta det lugnt och inte förhasta mig och köra för hårt när jag blev omkörd. Min plan var att köra minst 40 mil innan jag stannade för att sova. Jag hade likt huvuddelen valt en väg ganska rakt mot CP1 via det lite mer kuperade vägvalet genom Ardennerna. Vädret var perfekt, inget regn och runt 15 grader varmt. Jag hade lyckats med att välja några lite väl små vägar och var ute och trampade på en traktorväg över en åker redan första natten.

IMG_0067 IMG_0070

Frukost på ett cafe efter nästan 10 timmars cyklande satt fint och efter att en macka hamnat i cykeltröjan så var även lunchen löst. Jag cyklade in i en liten bit av Luxemburg innan jag tog mig in i Frankrike. Tre länder redan under första dagen.

IMG_0073 IMG_0076

Allt kändes bra tills jag nåddes av den hemska nyheten att en av cyklisterna, Frank Simons körts på av en bilist under morgonen och avlidit. Även om jag var medveten om riskerna, ännu mer medveten nu efter att Mike avlidit under Indian Pacific Wheel Race och Eric under Trans Am så kom det som en chock. Det tog mig ganska hårt och det kändes inledningsvis svårt att fortsätta. Jag tänkte på Franks familj även om jag inte kände varken Frank eller hans nära. Jag tänkte på arrangörerna av TCR och hur de skulle hantera detta, men framförallt tänkte jag på min fru Frida och våra barn. Jag ringde hem och vi hade ett ganska långt samtal. Jag förklarade vad som hänt och hur jag kände kring fortsättningen, att jag funderade på att lägga ner loppet och hur Frida tänkte kring det. Frida var uppmuntrande och såg ganska klarsynt på situationen, hon såg det som att jag kunde bli påkörd hemma också och att om jag skulle bryta kunde jag ju i princip lägga ner cyklandet. Hon hade ju helt rätt i det även om riskerna blir större på okända vägar än på hemmaplan där man har mer koll på var det är lämpligt att cykla. Jag beslutade mig för att sova på saken och avslutade dagen lite tidigare och lite bekvämare än planerat. Hamburgare i Haguenau och därefter ett hotellrum efter 44 mil. Jag ställde klockan på 0330 och sov nästan 6 timmar vilket var mer än vad jag hade tänkt mig såhär första natten. Tanken var att jag skulle vara hyfsat utvilad när jag fattade mitt beslut om en eventuell fortsättning. Arrangören hade beslutat sig för att tävlingen skulle fortsätta och Franks anhöriga ville även de att loppet skulle gå vidare. Jag såg några (mindre än 5) inlägg från cyklister som valt att bryta tävlingen då de inte kände att de kunde fortsätta.

När jag började cykla igen på morgonen var vägarna i princip tomma. De sista milen i Frankrike rullade på bra och jag käkade frukost på en bensinmack i Tyskland. Nu gick rutten genom Schwarzwald och de små, vackra vägarna i det kuperade landskapet var i det närmaste bilfria.

IMG_0144 IMG_0149 IMG_0152

Beslutet att fortsätta köra kom därför ganska naturligt. Jag mådde bättre, vägarna var fantastiska och den värsta chocken hade lagt sig. Efter ungefär 15 mil var jag framme i Honau och första stämplingen vid ett hotell. Jag tror jag stämplade som 49:e cyklist vilket var bättre än vad jag trodde med hänsyn till att jag tagit det lugnt och dessutom tagit en rejäl vila. Jag bestämde mig för att fira med riktig mat på den alldeles för välbesökta och dyra restaurangen. Jag beställde fisk vilken enligt servitrisen skulle vara klar på 15 minuter. Fyllde vatten, gick på toaletten och smörjde kedjan innan maten var klar. Kontrollen var välbesökt och det rullade hela tiden in fler cyklister. Det märktes tydligt att det var tidigt i tävlingen och att fältet fortfarande var ganska samlat.

IMG_0175

I väntan på nästa inlägg vill jag rekommendera en riktigt bra dokumentär från Indy Pac. Den är 90 minuter lång men värd varenda minut. Ta cykeln till närmsta bensinmack, köp lite lämplig energi och tryck på play.

 

Det har blivit dags att sammanfatta årets stora cykeläventyr. Jag tänkte dela upp det i vad som förhoppningsvis blir lagom stora delar och i första delen kommer jag skriva lite om de första 60 milen till checkpoint 1.

Transcontinental Race (TCR) är en osupportad ultracykeltävling genom Europa och årets upplaga var den femte i ordningen. Man startar gemensamt och skall på egen hand eller i par själv navigera sig via ett antal checkpoints till målet. Längs vägen skall man klara sig själv på det som finns tillgängligt för alla cyklister, man handlar mat var man vill och sover var man vill och det som är förbjudet är egentligen dedikerad support som inte är tillgänglig för alla samt att cykla tillsammans och ligga på rulle. Det är fritt fram att äta på restauranger och bo på lyxhotell likväl som man får leva på energi från bensinmackar och sova i skogen. Till årets tävling var knappt 300 cyklister från i princip hela världen uttagna bland över 1000 sökande. Inför årets tävling avled grundaren Mike Hall under en tävling i Australien vilket på flera sätt gjorde att tävlingen blev speciell. Släkt och vänner till Mike gick samman för att den här fantastiska tävlingen skulle kunna fortsätta genomföras och de lyckades trots tidsbrist och sorgearbete arrangera en riktigt fin tävling.

Årets bana startade i Belgiska Geraardsbergen och gick via CP1 i Tyskland (Schloss Liechtenstein) CP 2 Italien (Monte Grappa) CP3 Slovakien (High Tatras) CP 4 Rumänien (Transfaragasan) till målet i Grekland (Meteora).

Skärmavbild-2017-08-18-kl.-09.17.51

Totala sträckan blir runt 4000km beroende på hur man planerat att cykla och min rutt stannade på strax över 400 mil. En oerhört stor del av tävlingen är planering och förberedelser av den rutt du tänker cykla. För de som har ambition att vinna den här tävlingen är det så pass avgörande att det inte är lönt att komma till start om du inte har en riktigt bra rutt. Min rutt kändes hyggligt välplanerad även om jag så klart skulle kunna lagt mer tid på finputsning. Jag hade medvetet försökt välja lite mindre vägar och offrade hastighet till förmån för säkerhet.

Tävlingen startade fredagen 28:e Juli kl. 22.00. Jag flög ner till Bryssel på onsdagen med cykeln packad i en kartong och i utslitna kläder som jag skulle kunna kasta innan start. Cykeln packades upp på flygplatsen och jag cyklade de 7 milen till mitt boende utanför Geraardsbergen.

IMG_0023 IMG_0026 IMG_0027

Jag hyrde ett rum via AirBnB och när jag kom fram lite hungrig till Everbeek var allt stängt. Värden Eric var dock inte sen på att hjälpa till utan han och jag tog hans bil till ett bryggeri där det fanns både mat, belgisk öl och livemusik. Vilken hjälte och vilken grym start på äventyret.

IMG_0037

Torsdagen ägnade jag i huvudsak åt att vila och träffa cyklister (både nya och gamla bekantskaper) i Geraardsbergen. Fredagen gick till stor del åt till en ganska omfattande registrering med besiktning av cykel, hjälm m.m, utdelning av de eftertraktade kepsarna och en obligatorisk genomgång.

IMG_0040 IMG_0042 IMG_0046 IMG_0053

Strax före 2200 samlades vi på torget för lite inledande tal av borgmästaren, en tyst minut för Mike och ett känslosamt tal av Mikes mamma Patricia.  När starten gick cyklade vi ett mastervarv genom staden innan fältet släpptes uppför kullerstenarna och the Muur som var kantad av publik med facklor.

IMG_0054 IMG_0059 IMG_0064

Starten var helt fantastisk och jämfört med när jag körde tävlingen 2015 mycket mer stämningsfull. Många rycktes säkert med och trampade lite över sin kapacitet i mörkret. Jag försökte ta det lugnt och inte förhasta mig och köra för hårt när jag blev omkörd. Min plan var att köra minst 40 mil innan jag stannade för att sova. Jag hade likt huvuddelen valt en väg ganska rakt mot CP1 via det lite mer kuperade vägvalet genom Ardennerna. Vädret var perfekt, inget regn och runt 15 grader varmt. Jag hade lyckats med att välja några lite väl små vägar och var ute och trampade på en traktorväg över en åker redan första natten.

IMG_0067 IMG_0070

Frukost på ett cafe efter nästan 10 timmars cyklande satt fint och efter att en macka hamnat i cykeltröjan så var även lunchen löst. Jag cyklade in i en liten bit av Luxemburg innan jag tog mig in i Frankrike. Tre länder redan under första dagen.

IMG_0073 IMG_0076

Allt kändes bra tills jag nåddes av den hemska nyheten att en av cyklisterna, Frank Simons körts på av en bilist under morgonen och avlidit. Även om jag var medveten om riskerna, ännu mer medveten nu efter att Mike avlidit under Indian Pacific Wheel Race och Eric under Trans Am så kom det som en chock. Det tog mig ganska hårt och det kändes inledningsvis svårt att fortsätta. Jag tänkte på Franks familj även om jag inte kände varken Frank eller hans nära. Jag tänkte på arrangörerna av TCR och hur de skulle hantera detta, men framförallt tänkte jag på min fru Frida och våra barn. Jag ringde hem och vi hade ett ganska långt samtal. Jag förklarade vad som hänt och hur jag kände kring fortsättningen, att jag funderade på att lägga ner loppet och hur Frida tänkte kring det. Frida var uppmuntrande och såg ganska klarsynt på situationen, hon såg det som att jag kunde bli påkörd hemma också och att om jag skulle bryta kunde jag ju i princip lägga ner cyklandet. Hon hade ju helt rätt i det även om riskerna blir större på okända vägar än på hemmaplan där man har mer koll på var det är lämpligt att cykla. Jag beslutade mig för att sova på saken och avslutade dagen lite tidigare och lite bekvämare än planerat. Hamburgare i Haguenau och därefter ett hotellrum efter 44 mil. Jag ställde klockan på 0330 och sov nästan 6 timmar vilket var mer än vad jag hade tänkt mig såhär första natten. Tanken var att jag skulle vara hyfsat utvilad när jag fattade mitt beslut om en eventuell fortsättning. Arrangören hade beslutat sig för att tävlingen skulle fortsätta och Franks anhöriga ville även de att loppet skulle gå vidare. Jag såg några (mindre än 5) inlägg från cyklister som valt att bryta tävlingen då de inte kände att de kunde fortsätta.

När jag började cykla igen på morgonen var vägarna i princip tomma. De sista milen i Frankrike rullade på bra och jag käkade frukost på en bensinmack i Tyskland. Nu gick rutten genom Schwarzwald och de små, vackra vägarna i det kuperade landskapet var i det närmaste bilfria.

IMG_0144 IMG_0149 IMG_0152

Beslutet att fortsätta köra kom därför ganska naturligt. Jag mådde bättre, vägarna var fantastiska och den värsta chocken hade lagt sig. Efter ungefär 15 mil var jag framme i Honau och första stämplingen vid ett hotell. Jag tror jag stämplade som 49:e cyklist vilket var bättre än vad jag trodde med hänsyn till att jag tagit det lugnt och dessutom tagit en rejäl vila. Jag bestämde mig för att fira med riktig mat på den alldeles för välbesökta och dyra restaurangen. Jag beställde fisk vilken enligt servitrisen skulle vara klar på 15 minuter. Fyllde vatten, gick på toaletten och smörjde kedjan innan maten var klar. Kontrollen var välbesökt och det rullade hela tiden in fler cyklister. Det märktes tydligt att det var tidigt i tävlingen och att fältet fortfarande var ganska samlat.

IMG_0175

I väntan på nästa inlägg vill jag rekommendera en riktigt bra dokumentär från Indy Pac. Den är 90 minuter lång men värd varenda minut. Ta cykeln till närmsta bensinmack, köp lite lämplig energi och tryck på play.

 

Rapha 12 Hills

20 Aug

Länge sedan jag skrev nåt här nu men jag har ju varit fullt upptagen med att trampa genom Europa. Kom hem från årets äventyr sent i tisdags kväll och har haft ganska fullt upp med att umgås med familjen, äta, sova, packa upp och förbereda mig för Rapha 12 Hills. Planen är att det ska komma ett antal blogginlägg från TCRno5, där jag tänker dela upp äventyret i flera delar. Förhoppningsvis hinner jag skriva det första i början på nästa vecka.

I går stod dock Rapha 12 Hills i Jönköping på programmet. La Lepre Stanca arrangerade för tredje året i rad detta underbara cykelevent. 12 korta men oftast branta backar skall besegras i valfri ordning i par om två cyklister inom 7 timmar, till detta adderas gött häng både före och efter cyklingen. Jag och Anton hade bestämt oss för att köra. Var på tiden att vi träffades och cyklade ihop efter att under lång tid följt varandras blå pluttar och skickat uppmuntrande meddelanden till varandra när vi vart ute på äventyr. Anton har bl.a. kört Sverigetempot, TCRno4 och nu senast Trans Am Bike Race. Jag hade i princip bara vilat och ätit sedan målgång på TCR för en dryg vecka sedan och var mycket osäker på hur kroppen skulle reagera på 15 mils cykling och 12 branta backar.

Anton och Hagen trillade in i Nässjö på fredagkvällen och vi fick några timmar på oss att snacka, käka och sova innan det var dags att dra mot Jönköping. Spira var fullt av förväntansfulla cyklister och det var kul att träffa folk och fika innan det var dags för cyklingen.

IMG_1151

IMG_1153 IMG_1154

Starten gick 1100 med gemensamt rull mot första backen, Muur de Skinnersdal, som i huvudsak är grus/stig. Anton och jag hade beslutat oss för att köra östra delen av banan först, för att dels få lite mindre trängsel och dels beta av Klevaliden och Lyckås med hyfsat pigga ben. Skinnersdal blev hård, vi låg hyggligt långt fram och fick mata på ganska bra för att inte ställa till det för mycket för dem bakom. Vi blev ganska ensamma när vi cyklade vidare mot Bråneryd, alltid brutala Klevaliden och långa grusbacken Lyckås. Nerför Lyckås mötte vi några cyklister och tänkte att vi skulle kunna vänta in några för att få lite hjälp i motvinden tillbaka in mot Jönköping. Vi stämplade grusbacken Kularp och på väg ner fick Anton genomslagspunka och tömde framdäcket på två sekunder.

IMG_1158 IMG_1160

Vi lagade, rullade vidare och kom inte många hundra meter innan Anton punkade igen. Efter att ha lagat punka igen så behövde vi inte vänta in längre utan fick istället jaga ikapp. Benen kändes bättre än väntat och vi blev en liten klunga i regnet ner mot Vättern och vår sjätte stämpling vid Port de Fingals.

IMG_1162

Nu väntade två mil i motvinden tillbaka till Jönköping och halvvägskaffet på restaurang Sjön. Kaffe, macka, godis, fylla vatten, snacka lite och iväg igen. Vi unnade oss en liten fikapaus och drabbades båda av fikaben trots att vi inte satte oss ner och mös.

IMG_1165 IMG_1168 IMG_1169

Andra halvan av rundan tog oss upp i Tabergsdalen där väggen Georgs Lid inledde klättringarna. I år förbättrad ytterligare med ett avsnitt av brutalt brant cykelbana. Efter den chocken klättrade vi Tabergstoppen, Åsa gård och snälla Sandserydsbacken innan en transportsträcka norrut mot Bankeryd och de avslutande två backarna.

IMG_1170

IMG_1176 IMG_1179

Jag hade målat upp Ebbarp som ett riktigt monster både för mig själv och Anton men var antagligen tröttare där i fjol för den var inte så farlig. Sista backen, Labbarp blev en riktig överraskning då andra halvan gick på stig rakt uppför en fin kulle. Med 12:e och sista stämplingen avklarad trampade vi den avslutande milen nerför in till Jönköping och den väntande buffén med hamburgare. Vi stämplade in på ungefär 6 timmar och 20 minuter efter en riktig höjdardag runt Jönköping. 12Hills var precis lika roligt som tidigare år och det här är verkligen ett cykelevent som jag inte vill missa.

IMG_1180

Tack Anton för en grym dag och tack La Lepre Stanca för ännu ett utmärkt arrangemang.

 

Länge sedan jag skrev nåt här nu men jag har ju varit fullt upptagen med att trampa genom Europa. Kom hem från årets äventyr sent i tisdags kväll och har haft ganska fullt upp med att umgås med familjen, äta, sova, packa upp och förbereda mig för Rapha 12 Hills. Planen är att det ska komma ett antal blogginlägg från TCRno5, där jag tänker dela upp äventyret i flera delar. Förhoppningsvis hinner jag skriva det första i början på nästa vecka.

I går stod dock Rapha 12 Hills i Jönköping på programmet. La Lepre Stanca arrangerade för tredje året i rad detta underbara cykelevent. 12 korta men oftast branta backar skall besegras i valfri ordning i par om två cyklister inom 7 timmar, till detta adderas gött häng både före och efter cyklingen. Jag och Anton hade bestämt oss för att köra. Var på tiden att vi träffades och cyklade ihop efter att under lång tid följt varandras blå pluttar och skickat uppmuntrande meddelanden till varandra när vi vart ute på äventyr. Anton har bl.a. kört Sverigetempot, TCRno4 och nu senast Trans Am Bike Race. Jag hade i princip bara vilat och ätit sedan målgång på TCR för en dryg vecka sedan och var mycket osäker på hur kroppen skulle reagera på 15 mils cykling och 12 branta backar.

Anton och Hagen trillade in i Nässjö på fredagkvällen och vi fick några timmar på oss att snacka, käka och sova innan det var dags att dra mot Jönköping. Spira var fullt av förväntansfulla cyklister och det var kul att träffa folk och fika innan det var dags för cyklingen.

IMG_1151

IMG_1153 IMG_1154

Starten gick 1100 med gemensamt rull mot första backen, Muur de Skinnersdal, som i huvudsak är grus/stig. Anton och jag hade beslutat oss för att köra östra delen av banan först, för att dels få lite mindre trängsel och dels beta av Klevaliden och Lyckås med hyfsat pigga ben. Skinnersdal blev hård, vi låg hyggligt långt fram och fick mata på ganska bra för att inte ställa till det för mycket för dem bakom. Vi blev ganska ensamma när vi cyklade vidare mot Bråneryd, alltid brutala Klevaliden och långa grusbacken Lyckås. Nerför Lyckås mötte vi några cyklister och tänkte att vi skulle kunna vänta in några för att få lite hjälp i motvinden tillbaka in mot Jönköping. Vi stämplade grusbacken Kularp och på väg ner fick Anton genomslagspunka och tömde framdäcket på två sekunder.

IMG_1158 IMG_1160

Vi lagade, rullade vidare och kom inte många hundra meter innan Anton punkade igen. Efter att ha lagat punka igen så behövde vi inte vänta in längre utan fick istället jaga ikapp. Benen kändes bättre än väntat och vi blev en liten klunga i regnet ner mot Vättern och vår sjätte stämpling vid Port de Fingals.

IMG_1162

Nu väntade två mil i motvinden tillbaka till Jönköping och halvvägskaffet på restaurang Sjön. Kaffe, macka, godis, fylla vatten, snacka lite och iväg igen. Vi unnade oss en liten fikapaus och drabbades båda av fikaben trots att vi inte satte oss ner och mös.

IMG_1165 IMG_1168 IMG_1169

Andra halvan av rundan tog oss upp i Tabergsdalen där väggen Georgs Lid inledde klättringarna. I år förbättrad ytterligare med ett avsnitt av brutalt brant cykelbana. Efter den chocken klättrade vi Tabergstoppen, Åsa gård och snälla Sandserydsbacken innan en transportsträcka norrut mot Bankeryd och de avslutande två backarna.

IMG_1170

IMG_1176 IMG_1179

Jag hade målat upp Ebbarp som ett riktigt monster både för mig själv och Anton men var antagligen tröttare där i fjol för den var inte så farlig. Sista backen, Labbarp blev en riktig överraskning då andra halvan gick på stig rakt uppför en fin kulle. Med 12:e och sista stämplingen avklarad trampade vi den avslutande milen nerför in till Jönköping och den väntande buffén med hamburgare. Vi stämplade in på ungefär 6 timmar och 20 minuter efter en riktig höjdardag runt Jönköping. 12Hills var precis lika roligt som tidigare år och det här är verkligen ett cykelevent som jag inte vill missa.

IMG_1180

Tack Anton för en grym dag och tack La Lepre Stanca för ännu ett utmärkt arrangemang.