Årets största cykeltävling startade i lördags. Tour de France. Le Grand Boucle. Det Stora Varvet runt Frankrike. Det här året avviker arrangerande ASO lite från mönstret. Istället för att köra en kortare prolog för att avgöra vem som ska bära tröjorna i de olika tävlingarna i tävlingen – berga-, poäng-, ungdoms- och ledartröjan naturligtvis – så var det pang på med en vanlig linjeetapp. Spurtmannen Cavendish drog rätt strå och fick dra på sig Maillot Jaune för första gången i sin karriär. En tröja han hänger in i sin garderob tillsammans med ledartröjor för italienska Girot och spanska Vueltan.
Som cykelintresserad sedan slutet av 80-talet så har månaden juli alltid varit stjärnglittrande månad för mig. Inte bara för att jag fyller år utan för att jag äntligen skulle få sitta framför tv:n och heja, tjoa, stå upp, skaka på huvudet och hoppa av glädje när rätt cyklist får vingar under bergsetapperna.
Jag minns särskilt en etapp under Touren 2003 när en karismatisk cyklist från Texas under en kritisk uppförskörning vurpar pga att han körde för nära en åskådare och hakade styret på denne. Då kunde jag inte sitta ned framför burken. Jag stod och bubblade och hoppade och försökte sända så mycket positiv energi som möjligt för att han skulle jaga ikapp och krossa de andra konkurrenterna. Vilket han gjorde. Men inte tack vare mitt högljudda hejande i Stockholm. Långt senare fick jag lär mig att mannen från Texas också hade vässat sin fysiska förmåga på förbjudna sätt.
Vatten är vått, ingen eld utan rök etc etc etc.
Men jag fick skäl att vara glad av andra orsaker i helgen än att 200 killar i väldigt trånga plastkläder kommer cykla motsols runt ett mellaneuropeiskt land i 20 dagar i juli.
Klockan var halv sju på kvällen och rätt vad det var ringde det på dörren. Min äldre granne en trappa ned. En trevlig karl med drag av Professor Kalkyl från Hergés klassiska serie Tintin. Vi hade setts i hissen tidigare och när det framkom att jag sysslar med cykel, så rann det en massa tips att kolla upp olika cyklar, ideer och funderingar om cykling ur honom. Han skulle återkomma. Vilket han gjorde med en lapp i handen.
Stringbike heter en cykel med ett intressant system för att föra över kraft från pedalerna till bakhjulet. Hemsidan radar upp en mängd fördelar. Många kan stämma. Men jämfört med en enkel kedja och några kugghjul så verkar Stringbike-konceptet lite komplicerat. Eller vänta nu. Elektriska Di2-växlar är inget man meckar med på köksbordet. Och Shimano har tydligt sagt att man ser framtiden på cykeln som elektrifierad, digital och försedd med batterier. En öppning på marknaden för en disruptor?
Den andra hojen grannen pratade om är en polsk custom-byggare. De allra flesta tjejer och killar som måttbygger cyklar gör så med fokus på prestandahojar – landsvägscyklar, mountainbike:s, touringslädar och så vidare. Adam Zdanowicz tillverkar custom-cruisers för folk som gillar att glida. Med stil.
Det här mötet med min granne gjorde mig glad. Vi gillar båda cykel. En gemensam punkt där båda kan lära och lyssna. Ett litet möte i vardagen som betyder mer för mig – numera – än De Sammanbitna på tv med lycrauniform, täckande solglasögon och sega kroppar som hänger ihop med några senor.
Jag kommer alltid följa Touren. Jag kommer aldrig tröttna på att se cyklisterna vända ut och in på sig själva för att klättra över de högsta av berg.
Men på senare år har min tidigare fascination för och kring de mest spetsiga av cykeltävlingar blivit mindre. Proffscirkusen är ju lite som det låter. En cirkus. Vem som är direktör, domptör, spelevink, trapetskonstnär, häst, apa och clown låter jag er bestämma. Men det är en cirkus som jag inte riktigt kan relatera till. Det är kanske också därför jag börjat cykla lite lugnare, lite mer avsides, lite mer långsammare äventyrshojning.
En cykling som är mer jag och mindre dem som syns på Eurosport varje dag i juli.
