Det är 2017 nu. Vinter och alldeles strax vår. Vi kan svära på att vi hört en hel släkt med sjungande koltrastar under redaktionens kontorspendling. Och det kan bara betyda – även om vi bara räknar till mitten av februari – att den torra landsvägen väntar runt hörnet.
Därför kan det vara på sin plats med en enkel frågeställning i ett laddat ämne. Det kan verka lite tidigt, men potatisen är så het och saken så explosiv att vi tar ordentlig höjd på frågan. Bara för att sätta agendan. Föra saken på tal. Gå på pudelns kärna och utan krusiduller, omsvep eller som katten runt het gröt:
Hur suger du?
Ja, hjul alltså. Wheelsucking. Hur ligger du på rulle? Hur lägger du dig på rulle? På okända cyklister alltså. Hur resonerar du när du fäster siktet på en cyklist ett par hundra meter framför dig? Ökar du tempot för att ljudlöst (nåja) och utan att kväka hallå glida in på rulle? Eller öppnar du munnen och säger hej innan du skamlöst lägger dig i vakuumet bakom henom för att få en stunds respit från motvinden?
Själv råkade jag ut för en riktigt dryg och ovälkommen hjulsugare förra våren.
Det var en av årets första varma och torra dagar. Av någon anledning hade jag inte cyklat särskilt mycket, förutom vardagspendling till och från kontoret då. Dessutom hade en sjukdom och några dagars efterföljande stillasittande effektivt ätit upp den lilla kondition jag hade lyckats bygga upp. Med andra ord så rimmade inte den mentala bilden jag hade av min kondition med den verkliga prestandanivån.
Jag var alltså tom. Tunn. Och blek. En 2-dimensionell version av mig själv i 3d. Den totala antitesen till den uzbekiske supersprintern Djamolidine Abdoujaparov. Terrorn från Tashkent kallad. Tänk den nutida Gorillan från Rostock – André Greipel. Men 1990 istället.
I alla fall. Jag hade satt upp ett enkelt mål: rulla i makligt tempo ut till Drottningholm och vänd sedan tillbaka. En lagom sträcka för att väcka kroppen till liv och få lite kilometer i ben och kropp för att bygga en väg tillbaka till att vara en hingst på cykeln.
Turen ut till Hans Majestät Konungens hus var helt okej, men på vägen tillbaka så kände jag alltför väl igen de förnimmelser från kroppen som kan översättas som att den viftade med vit flagg. Hit men inte längre. Musklerna och konditionsapparaten saknade alla former av djup och kompetens för ihållande arbete.
Okej okej. Det var väntat. Jag siktar tillbaka mot Brommaplan och pinnar fram längs med cykelbanan ensam i min bubbla av tunn luft och lidande lemmar och lungor. Jag är bra en annan dag. En bankad kilometer är en kilometer i banken. Etcetera.
Och då händer det. Plötsligt. Jag hör ett kedjerassel. Ett flås och ett flämt. Ett knippe med mänskliga och metalliska ljud som inte kommer från mig själv och min egen cykel.
Jag har fått ofrivilligt napp. Någon ligger dikt an mot mitt bakhjul och storsuger för kung och fosterland – bidar sin tid, tar igen sig. Och säger inte flasklock.
Det hela är lite olustigt. Som att få oönskat besök utan att ha fått tid att piffa upp sig själv, sin lägenhet och förberett kaffe. Och stå med brallorna nere och toalettborsten nerkörd djupt i WC:ns vattenlås.
Nå, jag bestämmer mig för att vara den större mannen och krigar vidare med stoiskt lugn.
Jag vevar på och försöker hålla det svaga, anspråkslösa tempo jag kan mäkta med uppför en lång bro som löper tillbaka mot Kungsholmen. En bro som jag haft en relation med sedan den där uzbekiske bokstavskombinationen spurtade sönder asfalten världen över. En bro som jag ofta mäter mig på och som jag ser framemot att väva in i mina rundor runt Stockholm.
Men denna gång är säsongen för ung, jag för tung och lungorna för små.
Jag försöker hålla jämn och snygg Kadens förbi de där urtorra, trista och beiga kontorshusen som alltid tycks dölja sol, värme och livsglädje när man cyklar förbi. Ingen vet varför.
Men där cykelbanan börjar branta på uppför så är jag slut. Den tysta skuggan bakom är helt hjärtlös. Plötsligt slänger sig denna textboks-Mamil förbi mig och spurtar som om det finnes ett bergspris vid toppen av bron.
Jag är lite paff. Och urlakad. Och inte bara för att jag fått hammaren. Jag trodde inte folk som la sig på rulle på ett så skamlöst, obarmhärtigt och så uppenbart för egen vinnings skull, existerade utanför en avspärrad tävlingsbana. På riktigt. Men nej. Vilken syrefattig del av reptilhjärnan ligger bakom detta beteende?
Så snälla cyklister från Treriksröset i norr till Smygehuk i söder, för en trevligare samvaro med varandra på landsvägen: ska ni lägga er på rulle några futtiga millimeter från bakhjulet på den okände cyklisten framför så fråga först. Säg hej. Säg hallå. Eller bara säg något. Snällt. Snälla?
