Jag har ju gått och skaffat mig en fatbike. En mountainbike med extremt tjocka däck. Nåväl. Häromhelgen var jag ute med en medlöpare och provade hojen på torra höststigar i Nackaskogarna. Trots att den här sortens cyklar främst är menade att användas på mjuka och fluffiga underlag – djup snö och sand – så var det ändå en oväntat kul upplevelse att rulla över de torra stigarna på tjockhojen.
Uppgraderad fatbike med bredare framdäck och dito styre.
De feta däcken ger både gott fäste mot stigen och skänker svikt. Alltså släpper man ut nästan all luft ur däcken när man nått stighuvudet. Släpp ut så mycket att du börjar ifrågasätta om det ens går att cykla på hojen. Då är det lagom och däcken kommer både rulla som överjästa surdegar och sväljer stötar och småskak från stigen. Håll inne ventilen och hör luften pysa ut. Lite till.
Styret på 780 millimeter kommer hjälpa mig hålla framhjulet i schack. 80-millimeters styrstam från italienska Deda med lite upprätt vinkel gör att jag slipper böja upp huvudet så förbaskat för att kunna se.
Ut med luften
Jag gjorde inte det. Eller, jo, jag släppte ut luft men inte tillnärmelsevis tillräckligt för att däcken skulle få den där glurfigt degiga karaktären. Alltså studsade däcken istället för att svälja stigens stötar. Men jag attribuerar det till kategorin nybörjarmisstag.
Insikten är att den här kategorin av cyklar lever på sitt flyt. Ju mer däcken får möjlighet att bre ut sig och ta för sig av stigen desto bättre. Alltså monterades ett ännu fetare däck från amerikanska fatbike-pionjären Surly mellan framgaffelns ben. Lou 4.8 heter svålen i fråga och har ett mycket aggressivt och skarpt mönster. I jämförelse är originaldäckens mönster – Vee Rubber – lite tandlöst. Nästan mesigt. Dess profile är dessutom väldigt rundad vilket å ena sidan gör övergången från grepp till bredsladd mjuk och progressiv. Å andra sidan greppade däcken sådär, även på för årstiden ovanligt torra stigar.
Så Surly-däckets aggro-mönster kommer vara välkommet. Dessutom ser det ut att höra hemma på en Yamaha YZ250 och det kan ju bara vara bra. Dessvärre går det inte in fetare däck än 4-tummaren bak. Blir jag helsåld på fatties så kanske jag skaffar en hoj som accepterar 5-tummare. Just Surly har en modell – Moonlander – som ser härligt komisk ut med sina gigantiska flytringar till däck.
Surly Lou på 4.8-tum passade ledigt i framgaffeln med gott om plats runt om. Finns det ingen gumma eller gubbe som handtillverkar ännu bredare däck? 5.5-tum för Iditarod?
Varning för autopilot
En annan ny upplevelse är hur det feta framdäcket likt en nyfiken hund gärna vill dra iväg åt höger och vänster på egen hand. ´Självstyrning´ kallas det enligt insatta fatbikers. Det breda däcket hittar fäste som lockar det än hit – än dit på egen hand. Styret på knappa 71 centimeter bistod mig inte särskilt i den här kampen. Och då jag inte släppte ut tillräckligt med luft ur däcken, så antog jag att selfie-styr-symptomet bara skulle bli värre om jag sänkte däckstrycket till ett hekto eller så. Så därför stod ett bredare styre som skulle ge mer hävstång på önskelistan. Och jag fyllde min egen önskan omgående med att rota i prylhögen som alla cykelintresserade har. Oavsett hur stort eller litet intresset är.
175mm-vevarmar med kanadensisk bashguard. Två kedjehjul och framväxel – ovanligt numera. Men jag gillar uppsjön av utväxlingar.
Framväxel ja tack
Enkelklinga fram – kallas ibland 1x – är stort just nu. Om det är en trend eller en mer varaktig flodfåra i bergs- och stigcykelns utveckling återstår att se. Men tittar man på hur komponenttillverkarna har börjat småintroducera 1x-delar för CX och landsvägscyklar, så kan vi klubba igenom konsensus om att det finns substans bakom detta.
Själv har jag hojat utan fram- eller bakväxel sedan första halvan av 2000-talet. Både i skogen och på landsvägen. Det är en speciell tjusning i att bara ha en enda utväxling , ett med- och motstånd. Hur fort man cyklar är upp till en själv. Pannben – två lungor, hjärta och ben. That´s it.
Men jag gillar framväxeln på min fatbike och de valmöjligheter den skänker. Känner jag mig stark just idag, så bryter jag mig fram med mitt 80-centimetersstyre. Försvinner motivationen – eller ork – så växlar jag ner. Och fortsätter cykla.
Och det är bra i min bok.
