Teknikträningshelg i Pershyttan - skogscykling när den är som bäst!

14 Aug 2015

Jag var norrut en sväng härförleden och deltog i träningslägret ”Mästarhelgen” som det döpts till på goda grunder. Instruktörerna har sinsemellan en drös medaljer i SM och VM i olika klasser. Där finns en riklig källa av rutin och erfarenhet att ösa ur. Något som kom alla deltagarna till godo inte minst mig. Jag är därför mycket sugen på att cykla mountainbike. Synd då bara att jag för stunden inte har någon. Surt sa räven.

Sveriges bästa lednät?
Sveriges bästa lednät?

 

Äntligen på väg

Innan avfärd packades och förbereddes det i dagarna två. Att tråckla in två personer, tre cyklar, mekställ samt kläder och utrustning för alla väder och en veckas cykling i en Huyndai Getz kräver sin man/kvinna. Men vi gjorde det!

För säkerhets skull hade jag även en mindre cykelverkstad med mig inklusive mekställ, komplett verktygslåda, cykelpumpar – stora och små, dämparpump, reservdäck och slangar med mera. Jag hade inga planer på att låta oss stoppas av mekaniskt mankemang.

Hemma rådde gråväder med en temperatur kring de tio och regn. Det ledde till en hysterisk felprioritering av mängden förstärkningsplagg till cyklingen. Vi skrattade gott åt det under lägrets gång. Det var nämligen inte bara vi Smålänningar som gjort samma bedömning. Vi cyklister fick ingen användning för regnjackor, armvärmare och skoöverdrag. Istället hade solskyddsfaktor inte suttit fel. Men det var det ingen som tänkt på.

Med skicklighet kan man få in mycket i en Getz
Med skicklighet kan man få in mycket i en Getz
 

 Vädret var nämligen underbart uppe i Nora och Bergslagen. Det var sommarveckan som kom där. Den enda. Efter hemkomst har vi haft sporadisk sol men inga temperaturer att tala om.

 

Första intryck och inkvartering

Eftersom det var semester och vi inte hade bråttom blandade vi lite större vägar med betydligt mindre sådana på vår väg från Småland mot Närke. Vi kom därför gamla vägen in i Pershyttan. Nora har jag passerat någon gång i min ungdom men aldrig varit i och det var spännande att bo mitt i ett av Sveriges tämligen fåtaliga kulturreservat. Lite som att bo i ett muséum vilket det ju praktiskt taget också är. Pershyttan är en så gott som komplett bevarad Bergsmansby från tiden då det begav sig och väl värt ett besök i sig cyklingen åsido.

Själva lägerhelgen var vi inkvarterade i den gamla kuskbostaden där vi hyrt ett rum inför begivenheten. Det visade sig dock att vi fått tillgång till nästan hela huset då ägaren inte var hemma. Vi lånade därför tacksamt köket och lagade en mycket god middag bestående av marinerade revben och coleslaw.

På plats i Pershyttan
På plats i Pershyttan

Vi kände oss  oerhört välkomna efter att ha blivit tillfrågade om vi kunde mata och vattna katterna. Med tanke på hur mycket jag tycker om dylika kreatur så var det inte direkt en uppoffring. De var emellertid en smula skygga gentemot nykomlingarna inledningsvis. Men dag två var vi accepterade även av invånarna med svans.

Dags för cykling

Det låg en viss spänning i luften. Och framförallt sol. Och blommor. Den kalla våren hade uppenbarligen varit här också men nu blommande allt på en gång, inte minst lupiner överallt. Det var riktigt sommarvackert. Så det var här den gömde sig – sommaren!

Allt blommade på en gång inte minst lupinerna
Allt blommade på en gång inte minst lupinerna

 

Redan dagen innan hade vi sett några cyklister passera nere vid parkeringen vilket i efterhand visade sig vara några av instruktörerna som kört en sväng för att rekognosera leder. På plats vid informationscentrum nere vid järnvägen och restaurangen ”Kalasexpressen” samlades vi. En yster skara cyklister i alla varianter och former. Det enda gemensamma var nog skogscyklarna. Annars vad det god spridning på åldrar, erfarenhetsnivåer, cyklar och även en jämn fördelning mellan herrar och damer. Bakgrunden till de här lägret är annars ett tjejläger om jag förstått det hela rätt.

 

Katarina Rönnbacka - initiativtagare och  tillika en av instruktörerna
Katarina Rönnbacka – initiativtagare och tillika en av instruktörerna

 

Arrangören av lägret, Katarina var för dagen ytterst tystlåten och stillsam. Mest beroende på att hon nästan helt tappat rösten. Hon fick därför låta Ola föra ordet istället.

Efter att ha blivit välkomnade blev vi indelade i grupper efter erfarenhetsnivå och ambitioner. Jag hade hamnat i ”erfaren, snabb” tror jag den kallades. Den befann sig under nivån ”avancerad”. Det kändes som en lagom grupp måste jag tillstå. Särskilt som jag kört hemskt lite MTB i år. Det tänkte jag ändra på från och med nu. Eller, det var tanken innan jag upptäckte att min baksving var sprucken. Men det visste jag inte vid det här laget tack och lov.

Lägret var uppbyggt kring fyra grundpass där förmiddagarna ägnades åt teknikövningar och eftermiddagarna åt en längre tur på lederna där man praktiserade de tillskansade/utvecklade teknikerna. Det gick till så att vi då och då stannade upp vid något tekniskt parti och körde det upprepade gånger. Var och en efter sin förmåga. Mycket pedagogiskt och kul upplägg! Många skratt hördes från skogarna runt Nora den helgen.

Pass 1

Teknikpassen var förlagda till Digerberget i och omkring skidbacken där. Övningarna bestod i att försöka bemästra såväl naturliga som byggda hinder av olika slag.
Här körde vi i de mer avancerade grupperna tillsammans och det första momentet bestod i att öva brant uppförsbacke. Ni vet det klassiska att behålla trycket på hjulen utan att framhjulet lättar eller bakhjulet tappar fäste. Svårigheten byggdes senare på med att försöka passera hinder uppför utan att tappa fart eller balans och samtidigt bibehålla fästet. Svårt men bra att kunna och något man använder hela tiden vid stigkörning men även på brantare skogsbilvägar.

Och det som kommer upp skall som bekant ned. Så omvänt övades därefter brant nedförskörning med fokus på viktfördelning på cykeln, lagom broms för att rulla med kontroll etcetera.
Här kom min första rejäla miss. Bromsade för hårt med framhjulet som gled i leran över en kant och jag for omkull. Dock i slow-motion. Det enda som fick sig en törn var självförtroendet särskilt som instruktören stod en meter ifrån. Det var en så typiskt klumpig nybörjarmiss. Andra gången gick det bra.

 

Strax härefter skedde lägrets första vurpa för min del
Strax härefter skedde lägrets första vurpa för min del

 

Därefter följde mer downhillbetonad körning med bland annat passage av en stenhäll som endera kunde plattformhoppas över, tas sats emot eller ”sväljas” med arm- och benpump. Tekniken kunde varieras efter tycke och smak samt fartambitioner. Kände mig klumpig här. Skönt att det släppte senare i veckan. Det är dock oerhört lärorikt att se hur andra, bättre åkare hanterade samma hinder.

Resten av utförsfärden var lite väl hårig för min smak. Den var av typen som jag mer tar mig nedför än cyklar fort. Ett jäkla kasande med halvlåsta bromsar, magen nästan mot sadeln och blicken sökande efter någon linje att följa. Känner i sådana situationer att min cykel är just den XC-cykel det är. Längre slag och lugnare vinklar hade varit att föredra i de sammanhangen. Men jag ser också hur illersnabba duktiga XC-åkare är även utför på sina 27,5″ och 29″-hardtails. Sen påminner jag mig om att större delen av min tid på grovnabbade däck körts helstelt och det har gått bra. Helt klart är brant utförsåkning ett område jag behöver öva mer på.

Mitt största problem är inte rädsla i det fallet. Inte för egen del i alla fall utan för cykeln. Jag har inte råd att satsa materialet bara för att öva. Skall jag försöka ta den där 30-centimeters stenen bara för att upptäcka att det inte gick och att jag därefter saknar tre tänder på framklingan? Skall jag öva dropp med mina 110 kg på en XC-cykel – är det smart när jag redan sitter på en utbytt garantiram? Sådana frågeställningar hämmar min framfart ibland. Sen glömmer jag ofta bort dem och kör ändå!

Den andra delen av passet bestod i teknikbana. I den ingick hopp – både från liten backe och av mer drop-liknande karaktär samt bunnyhopp över övningshinder och små stockar.

En del av teknikbanan vid Digerberget
En del av teknikbanan vid Digerberget
 
En del av övningarna var förlagda till slalombacken
En del av övningarna var förlagda till slalombacken
 

Hopp är något jag är skitdålig på och jag valde till att början det mindre av två hopp. Gick sedan på det lägre av de två byggda dropen. Klarade det första gången med skitdålig landning med nästan all vikt på framhjulet. Så gör man inte! Teorin kan jag. Andra gången det hindret skulle passeras sket det sig helt. OTB efter att ha fått ännu mer vikt på framhjulet och jag dök. Mina gamla kampsportsreflexer kom väl till pass och jag gjorde någon form av framåtfall och kom på fötter. Tyvärr lyckades jag trots det stuka höger handled rätt hårt. Den är ännu i skrivande stund inte helt ok. Men det kan också bero på att jag glömde mig häromdagen och skulle visa för 7-åriga bonusdottern att jag minsann också kan hjula.

Resten av passet fokuserade jag på att bli bättre på att hoppa. Jag körde runt runt många varv. Det är dock anmärkningsvärt mycket svårare för mig på byggd bana än i skogen. På senare träningsrundor på stig tog jag mig över knepigare hinder av bara farten.

Sen hade de första två timmarna försvunnit och en lunch avnjöts i strålande sommarväder nere vid järnvägen.

Lunchdags vid "Kalasexpressen"
Lunchdags vid ”Kalasexpressen”

Senare visade det sig att jag begått ett tämligen fatalt nybörjarmisstag trots att jag egentligen är rutinerad. I samband med sadelbytet jag gjorde några veckor innan lägret så fick jag inte till sittställningen som jag brukar med resultat att jag satt såväl för lågt generellt men framförallt för långt fram och med sadeln i fel vinkel. Efter att ha experimenterat med samt rättat till det efter lägret inför resten av cykelveckan blev jag både snabbare och mer tekniskt kapabel. Svårt att ”rycka” och vara lätt på framhjulet med så jäkla mycket tyngd där. Nu går det bättre. Jag tillskriver misstaget med att jag kört alldeles för mycket landsväg i år där balansen bör vara mer neutral.

 

Pass 2

På eftermiddagen var det dags att tillämpa det vi tidigare övat på. Vår sammanslagna grupp begav sig mot Nora och stadsskogen för att ta oss an en svart slinga där. Svart innebär i det här fallet tämligen mycket rötter och sten, några surhål, samt en och annan stenkista och att ett antal höjdmeter skulle avverkas. Sammantaget rolig men bitvis teknisk cykling. Jobbigast var nog den näst sista uppförsbacken som mitt på det brantaste stället var så där lite lagom blöt och sank vilket bidrog till att rullmotståndet var maximalt. Inte en meter gratis i det motlutet vilket tog på allas krafter. Avslutande stengata/”rockgarden” uppför var däremot en fröjd. Av någon förunderlig anledning for jag igenom den utan större ansträngning. Råstyrka framför teknik premierades där. Jag fick flyt och körde i princip över allt som såg ut som ett hinder i hög fart. Väl uppe kände jag mig mycket nöjd.

Samling med genomgång och klädjustering. Dessvärre efter att en deltagare vurpat pga fotboll!
Samling med genomgång och klädjustering. Dessvärre efter att en deltagare vurpat p g a en fotboll!

I allmänhet kändes cyklingen bra och det gick helt enkelt bättre och bättre efterhand i sommarvärmen. Jobbigt var det med alla start- och stopp. Även om snitthastigheten inte var hög så blev det intervallbetonat då vi körde på i eget tempo fram till nästa samlingspunkt som kunde vara en stigkorsning, en topp eller slutet på en backe. Där gicks igenom vad nästa stigparti bjöd på och sen bar det av igen.

Mindre roligt blåmärke
Mindre roligt blåmärke

Efteråt var jag trött men glad. Till jag kom tillbaks till samlingsplatsen vid Pershyttan vill säga. För där befann sig min ärade fästmö redan vilket gjorde mig orolig. För övrigt var det nämligen tomt. Hon hade fått korta av sin tur då hon gjort en vådlig vurpa över styret en bit in på andra passet och slagit i axeln. Vid den tidpunkten syntes inget. Två dagar senare steg dock blåmärket från underjorden upp och dominerade hela armen och dessvärre tillvaron. Det klättrade sen runt på hennes arm under mer än tre veckor. Dessvärre visade det sig vara en bruten axel. En fraktur i övre delen av benet och i själva axelkulan. Mindre roligt och mycket smärtsamt. Det omöjliggjorde mer cykling för C den veckan. Först i dagarna har hon kunnat sätta sig på en cykel igen. Mtb ligger för hennes del ligger fortfarande en bit fram i tiden.

För min del gav första dagen mersmak och det var med spänning jag såg fram emot den andra dagens cykling.

/ J – fortfarande MTB-sugen
#knivesandbikes #cykligare

1 kommentar

Sebelina 14 Aug 2015

Jag är också fortfarade mtb-sugen. Vääääldigt mtb-sugen!

Kommentarsfuntionen är avstängd.