Snok fäller klunga

11 Jul 2015

– Den osannolika olyckan

 

Vissa händelser går verkligen inte att förbereda sig på. Ibland har man bara en enorm otur helt enkelt. Idag var en sådan dag.
Cykelturen hade varit helt underbar på alla sätt och vis fram till den stora smällen. Det var en sedvanlig lördagstur med en tämlig brokig skara cyklister som samlats på morgonkvisten vid Simhallen för att trampa ett lugnt distanspass med fikapaus på mitten. Färden bar söderut på småvägar ned mot Åsnens sydspets i ett soligt och somrigt Småland. Vi passerade Torne, Hulevik, Ålshult och körde via Hackekvarn och Urshult ut på Sirkön och mot det hägrande Amy’s Café. Stämningen var glad och uppsluppen och inte mindre så efter det stadiga fikastoppet. Cykellivet lekte.
Vi hade hela tiden försökt att köra lugnt och kontrollerat då det var ett distanspass utan ambitioner att köras fort. Inga ryckiga växlingar då vi för det mesta körde i två-par och avstånden hölls som de skulle. Möjligen kan det ha varit ett och annat överlappande hjul i onödan och vi kanske slingrade oss i sidled ibland. Men i allmänhet såg det bra ut.
Runt Dänningelanda var farten kanske något högre än tidigare då det går en aning utför där och vi började närma oss slutet på vår runda.
Och precis då smäller det. Jag hann knappt uppfatta vad som hände. Händerna sökte sig reflexmässigt till bromsarna och sen svängde jag höger mot vägkanten och stannade. Under tiden hann jag se någon i gult gå hårt i backen för att sedan bli överkörd av minst två cyklar som inte hann väja.
Blicken blev på något sätt kameralikt glasklar för ett ögonblick och registrerade allt i slow-motion. Sen kakafonin av ljud som en klungvurpa orsakar. Det hemska ljudet av folk och cyklar som kraschar.
Vad som hänt blev efter hand klart. Någon i täten försökte undvika en väldigt stor snok varpå någon annan gick på hjul och sen var olyckan ett faktum.

 

Huvudlös snok

 

Exakt hur många som slog sig vet jag inte men facit blev bland annat ryggsmärtor på flera cyklister, en riktigt djupt hål i en armbåge där senor kunde skymtas, minst en trasig axel, uppslagna sår i ansikten med spräckta ögonbryn och blödande hakor och de sedvanliga skrubbsåren och blessyrerna på alla andra som gick i backen.
Sen rök förstås cykeldelar och kläder i vanlig ordning. Men det är mindre viktigt om än förtretligt. Snoken var allvarligt skadad så jag avlivade den genom att trampa huvudet av den med Spd-klossen.
Två ambulanser senare kunde vi samla ihop oss och köra hem. Stämningen som tidigare varit på topp var nu naturligvis dämpad. Alla kände sig nog lite chockade. Det gjorde i alla fall jag och kände ett behov av att prata av mig vilket nog märktes. På väg uppför Teleborgsbacken såg vi för övrigt ytterligare en snok märkligt nog. Den lika liten som den första varit stor.
Jag hoppas innerligt att det gått någorlunda bra för dem som behövde uppsöka sjukhus.
Det visade sig att vi hade inte mindre än två läkare i gruppen varav en tydligen var kirurg. Det känns tryggt att ha kompetenta människor i närheten när sådant här händer. Där kan man tala om förberedelse.
Men förberedd för klungvurpor blir jag aldrig och hur man undviker att krocka med ormar vet jag då rakt inte.
/ J – snokdräparen