Det blev några mil trampat på Gotland trots semesterambitionerna. I avsaknad av MTB fick racern följa med som livbåt på bilen och hängde därbak i sina dävertar redo för nödsituationer.
Tvenne turer blev det. En med min ciceron på ön herr J och en i ensam majestät. Tyvärr tappade min guide rösten under första cykelturen och fick mest vägleda sista biten medelst gester. Jag sade något om saker vi passerade och han nickade eller såg förvirrad ut. I det senare fallet hade han helt enkelt inte hört vad jag sade på grund av vindbruset, vi trampade rätt fort. Rundan blev inte så lång men vacker och vi färdades längs havet mot solnedgången. Vi tog oss uppför Gotlands enda backe, den som är brant, kort och men oerhört bred. Det vill säga från havet upp till platån. Att bestiga en klint kan vara jobbigt det med. Men inte på racer. Ser fram emot att trampa Mtb nästa gång jag är på besök.
Lördag morgon var det dags för en lite längre utflykt. Jag fick trampa själv eftersom J kände sig aningen krasslig.
Som så mycket annat i livet började turen med ett vägval. I det här fallet ett väderstreck. Vanligtvis brukar jag låta vinden avgöra hur jag skall gå ut för att få medvind hem. Men i det här fallet var det till råga på allt vindstilla. Jag cyklade därför norrut med en vag plan om att styra mot havet i öster. Mot Tingstede-hållet öppnade jag. Trafiken var ytterst gles på de små vägar jag i huvudsak färdades på men även på de större vägarna var det nästan tomt på bilar vid den här tidpunkten. Rusningen mot Fårösund hade inte börjat än.
Det var riktigt varmt och väldigt kvavt. Väderrapporterna varnade för åska men av det blev det inget. Men tungt att andas var det och allteftersom kilometrar lades till kilometrar blev benen tyngre trots frånvaron av backar.
Dikena stod fortfarande i full blom men det fanns en anstrykning av avslut i luften. Turen innan hade jag och J sett ett flyttsträck längs med stranden. Jäkla fåglar. Flyga iväg när min sommar knappt börjat.
Jag försökte sen runda Tingstede träsk vilket inte visade sig möjligt med racer utan jag hamnade på RV148 ett tag. Svängde därefter mot Slite och här sluttade det svagt utför så någonstans på vägen måste jag ha vunnit några höjdmeter trots att ön i huvudsak är helt platt.
I Slite kan man studera betongfabriken som har en tendens att dominera sin omgivning på ett markant vis.
Efter att ha knäppt något kort nere vid hamnen vek jag av en kortare sträcka söderut men beslutade omgående att vika av inåt land och sikta mot västkusten istället. Strax var jag tillbaks i Othem och korsade riksvägen igen. Cirkeln var sluten.
Av någon anledning började jag trots ett inte alltför högt tempo bli en smula trött. Det störde mig eftersom det vare sig fanns höjdmeter eller vind att tampas med. Men jag insåg att jag kört i över två och en halv timma och att det var extremt kvavt.
Annars var vägarna hem extremt fina. Små, vackra och väldigt öde vid den här tidpunkten på förmiddagen. På vägen råkade jag av misstag svänga in på “Memory Lane” och passera Ellinghems ödekyrka. Här trampade jag även förra gången jag var på ön för många år sedan i ett annat liv.
På de större vägarna var det som sagt lite mer trafik men bilarna visade stor hänsyn. Uppenbarligen var man van vid cyklister och tempot på vägarna upplevde jag i allmänhet som lugnt även när jag själv satt bakom ratten. Men jag fick höra att cykelklimatet på ön blivit sämre och att det är långt från den rusning av cykelturister som det var exempelvis på 70- och 80-talen. Några andra landsvägscyklister såg jag inte till.
På slutet ville jag nog mest tillbaks till Väskinde igen eftersom benen började bli sega. Men turen gav mersmak och det går att konstatera att cykelön fortfarande bjuder upp till dans. Oj vad mycket fin cykling det finns där såväl för Mtb som landsväg.
Det blev inalles 109 kilometer som avverkades på 3 timmar och 28 minuter. Gott så.
/ J – längtar tillbaks
#cykligare #knivesandbikes
