Ja – slutcyklat vid havet för den här gången kanske skall förtydligas. Annars blir det en onödigt ödesdiger och dystopisk undertitel.
Det var med saknad jag lämnade ett mycket bra påskfirande. Vädret har bjudit på sol ute såväl som i sinne. Och humöret på både vuxna och barn strålade ikapp med vårsolen. Påsk avhandlades, födelsdagsfirande inleddes, god mat inmundigades och livet var allmänt bra. Dessutom slapp jag vara sjuk. Bara en sån sak. Jag har varit det de sista tripperna i västerled annars.
Men även på den tredje dagen – cyklades det!
Den sista rundan hade väl något av backturs-karaktär även om det inte var ett uttalat mål. Förutsättningarna var att rundan fick inte ta längre än två timmar. Sen var vindarna betydligt mer påtagliga än tidigare dagar och benen något mer slitna. Därför valde jag att inte harva mig närmaste vägen uppför åsen. Vilket för övrigt är endera Tarravägen med sina fruktade kurvor med 14% lutning som ligger runt knuten eller tidigare omskrivna Karstorpsbacken uppför samma del av åsryggen.
Uppvärmningen bestod därför istället av att jag i god fart susade ut ur Båstad i medvind via Östra Karup och vidare mot Hasslöv och den i cyklistkretsar kända backen som väntar där. Brantekällavägen även kallad “Hasslövsbacken” bjuder på en två kilometer lång stigning med tio procents lutning. Mumma för slitna ben.
Vägen slingrar i ett par svepande kurvor uppför genom gammal vacker bokskog och det är tacksamt eftersom man slipper se hela motlutet i ett svep. Den är annars förunderligt jämn och lutar konstant mellan nio och tio procent. På toppen väntar ett vägskäl och tar man som jag åt höger finns ytterligare en liten knäppa att sega sig uppför. Strax i närheten ligger Högalteknall vilket är åsens högsta punkt med sina 228 m ö h. Vägen går på runt tvåhundraelva meter. Som kuriosa kan nämnas att trots höjden är det inte Skånes högsta punkt eftersom den här knallen ligger på fel sida gränsen och man här faktiskt befinner sig i Halland. Skånes topp återfinns istället på Söderåsen och är 212 m ö h.
Efter att ha irrat lite kort upp på åsen styrdes kosan åter västerut och mot havet. Till en början uppe på åsen.
När jag passerade motorvägen stannade jag och betraktade världen, mig själv och galenskapen en stund. Egentligen är det tokigt att vi skall susa omkring i tunga plåtskrällen i farter vi inte förstår vare sig de är markburna eller befinner sig i luften. Människan är alltings mått även om vi gör allt för att glömma det.
Sen vek jag av åt Margretetorpshållet för andra gången den här helgen. En lång svag utförslöpa där jag gnagde på mina höjdmeter. Ett infall på vägen fick mig att svänga höger innan byn och in på en nästan lika känd stigning som “Hasslöv” nämligen “Postridarens väg”. Upp bar det igen för sista gången den här helgen.
Sen hemåt via den smala vägen med det lika fantasieggande som tungvrickande namnet “Hulrugeredsvägen”. Säg det fort tio gånger i rad den som kan.
Sammanfattningsvis på bjöd helgen på lite drygt nittonhundra höjdmeter. Alltid något även om jag vet att glada alpbockar med krumhorn till cykelstyren klipper det innan frukost.
/ J – plitar vidare på den tunna pamfletten “Skånes berg”
#cykligare #knivesandbikes
