Att inte vila på sina lagrar - eller sina lager i det här fallet...

13 Jul 2015

På måndagar cyklar man inte helt ologiskt måndagsturer. Det var planen även idag och efter det hade jag tänkt lämna in min ohemult knakande cykel för översyn så den är i ordning inför kommande etapper på Laholms 6-dagars. Men bra service känns igen på frågan ”kan du inte lämna in den idag istället?” när jag beskrev problemet för Thomas på Växjö Cykelservice.

Någon timme senare var Cannondalen klar vilket räddade mitt själsliga lugn för stunden. Nu håller cykeln tyst efter att ha försetts med nya vevlager. Hoppas nu bara att den nya sortens lager inte börjar knaka de också. Kan bli besvärligt om man skall byta lager var hundrade mil eller så.

Ytterligare någon timma senare var jag på väg.

Men först fick jag en cykel till. En Bianchi. Det var ytterst oväntat eftersom jag bara skulle hämta några vattenflaskor från cykelboden. Sådant händer inte mig varje dag så det ämnar jag förtälja om vid senare tillfälle.

Mitt uppvärmningsvarv följer partier med nylagd asfalt i stan vilket innebär att det sträcker sig över Fylleryd och Sandsbro och sen vidare runt Kronoberg. Vid golfbanan var jag tvungen att stanna för att dokumentera.

Vädret riskerade att bli påtagligt.

Vackert väder i motljus
Vackert väder i starkt motljus

 

Å ena sidan, i det här fallet den vänstra, var det sol.

Solbadande oväder
Solbadande oväder

Å andra sidan – österut såg det dystert ut. Dessvärre går delar av rundan åt det hållet.

De närmsta två timmarna spenderades sen i sällskap med ett tiotal andra i en ”36-grupp”. Vi blev ett gäng tämligen jämnstarka cyklister och fick igång ett bra samarbete. Vi körde med aningen extra säkerhetsmarginal idag. Det kändes skönt eftersom lördagens krasch ändock fanns där i bakhuvudet särskilt som Ola dök upp på torget för att vinka av oss. Han såg ut som en seriefigur. Man gör lätt det med två gipsade händer och en arm i mitella. Det ser en smula overkligt ut.

Idag blev jag av någon märklig anledning inte särskilt trött. Men spurta gick inte. Benen ville liksom inte öka farten fast de inte var trötta. Märkligt.

Ännu mer märkligt var att jag i backarna upp mot Väghult tänkte mycket på te.

Bäst jag satt där och trampade blev jag oerhört sugen på chai med mycket socker och en smula mjölk. Kände där och då att jag behövde öka farten för att komma hem.

Nu skall jag inmundiga min varma dryck inte utan välbehag.

/ J – spår i teblad