Och så började det nya året. Lika storslaget som det gamla slutade i ett regn av raketer från Smålands krutbruk. Till slut låg dimman lika tät som vanligt över Växjö stad och alla andra små städer uti detta rike. Miljontals kronor upp i rök, allt i sin ordning med andra ord och jag tänkte på hur det kan tänkas se ut från rymden.
Ett ögonblick och en eftertanke skänkte jag åt de stackare som inte är lika lyckligt lottade som vi och som lever i delar av världen där mullret inte kommer sig av fyrverkerier.
Jag stod där i mörkret med ett glas synnerligen välsmakande äppelmust i handen med tankarna något splittrade mellan en halvt sovande femåring som inte gått att väcka helt och därför förpassats till sängen och en synnerligen entusiastisk sjuåring som likt jag uppskattar fyrverkerier. Några grannar strömmade ut, sade gott nytt, skickade iväg några raketer och försvann in igen alltmedan vi försökte gissa vart nästa större smäll skulle synas.
Inledningen på året handlade om att tvätta smutsig byk från förr. Alltså bokstavligen – jag hade helt sonika glömt att hänga upp en rejält full maskin som låg och skräpade sen förra året. Så det nya året inleddes med ett par blöta kalsonger i handen. Det kändes ytterst prosaiskt.
Det får väl erkännas att jag hjärtinnerligen hoppas att det nya året bjuder på färre överraskningar än vad 2013 gjorde. Ibland vill man bara ha lite tråkigt – som i färre överfall på livsandarna i alla fall. Tyvärr så associerar jag ofta överraskningar med obehagligheter.
Annars ska man så här års sammanfatta saker och ting och blicka framåt har jag förstått. Det tänker jag möjligen göra eller kanske låta bli.
Året blev stormigt med både djupa dalar och höga toppar. Vad det än var så var det inte likgiltigt eller grått. Det är det bara vädret som är.
Rent träningsmässigt och cykelmässigt blev det här ett tämligen konstigt år där jag i mitten på sommaren var i riktigt bra form och med en uppåtgående kurva. Ett antal personliga rekord slogs och det mesta såg bra ut. Kilometertalet på cykel passerade 8500 och jag hade t o m börjat styrketräna. Sen kom livet och sparkade mig i skrevet på ett föga gentlemannamässigt vis och jag gick ned för räkning ett tag. Hösten och förvintern har inneburit fysisk kollaps och av den forna formen syns inte ett spår. Vikten har rusat okontrollerat och kroppen är knappast ett tempel utan snarare en ruin som jag tidigare skrivit.
Dags för restauration på olika plan. Har i alla fall rest byggställningarna så nu jävlar…
/ J – återuppbyggare
#cykligare #knivesandbikes
PS …och lite symboliskt anlände ett paket från andra sidan havet den sista självande dagen innehållande ett vasst föremål signerat Bob Lum. Återkommer med en presentation av den senare. DS.
