I love backar och vindstilla

19 Apr 2014

Är i Jönköping över påsken och passade på att köra en tur med La Lepre Stanca. Eftersom jag precis blivit klar med en artikel till Cycling Plus om detta rosafärgade cykelgäng i Jönköping kändes det kul att nu få köra en sväng med dem igen. Samling vid Piren klockan 9, och jag rullade dit i tjock, tjock dimma, men med hopp om ljusare tider. Alla väderprognoser lovade sol och 16 grader varmt, så jag klädde mig efter det. När jag kom fram till Piren var mina ullbenvärmare alldeles vita utanpå, som om dimman hade fastnat på dem. Riktigt vackert och stämningsfullt såg det ut och det finns säkert något poetiskt att säga om det. Jag ska skriva det så fort jag kommer på det. Att köra med glasögon var rent farligt, eftersom de immade igen direkt.

Framme vid Piren hade jag redan hunnit bli ganska kall – Vättern kyler ordentligt – men en av de fem övriga cyklister som dök upp kom med bara ben, vilket genast skickade optimistiska vibbar om att vi hade en skön tur framför oss, även om det såg ruggigt kallt ut där på morgonen.

Piren, Jönköping, påskafton kl. 9

Jag älskar att cykla i Jönköping. När jag tittar på mina Strava-segment härifrån blir jag alltid full i skratt. För Skåne-cyklisten ser det komiskt ut. Som att varje tur börjar med att man kör upp för en brant vägg. Och typ så är det. Man kommer helt enkelt inte ut ur stan om man inte först klämmer ett par stora, feta backar. Jönköpingscyklisterna tar det dock med ro och trampar lugnt på under stilla småprat. De är väl vana. Så som vi i Skåne säger oss vara vana vid den ständiga vinden – fast jag vet att det inte är sant. I alla fall är inte jag helt sanningsenligt när jag påstår det. För man vänjer sig aldrig vid vind. Den tar aldrig slut, den är nyckfull och ständigt psykande och någonstans i bakhuvudet letar man alltid efter den där knappen där man bara kan stänga av den.

Backar däremot, tar slut. Och har det först gått uppför går det förstås någonstans längre fram också nerför. Backar kan vara trevliga, inbjudande, utmanande eller lite hotfulla, men till slut har man ändå lagt dem bakom sig, ”besegrat” dem. Det ger en större boost än att timme efter timme ligga och slita mot vinden som ändå alltid vinner. Den fortsätter även när rundan är slut.

791 höjdmeter skrapade jag ihop på mina tio mil i dag. Ändå gick det förvånansvärt lätt, trots ett hyggligt snitt på 30 km/h. Nu vågade jag i och för sig inte dra något särskilt i början, eftersom jag misstänkte att 30-tempo med massa backar kanske inte var lika lätt att hålla som samma fart nere i platt-Skåne. Några i gänget hade dessutom en tid att passa, så jag satsade på att hålla mig fräsch för att inte tvinga hela tåget att bromsa. Men det är nog så att Skånevinden sliter och härdar en hel del ändå, även när man ligger längre bak i leden. Klungan skyddar mot fartvind, men inte alls lika bra mot kantvind. Det finns säkert någon formel där man kan jämföra sekundmeter med höjdmeter per cyklad mil eller något sådant. Kände i dag att all den där vinden man gnetar med kanske är värd några backar ändå.

I dag var det i alla fall vindstilla och det var lätt att susa fram bakom de rosa ryggarna. De sista tre-fyra milen var jag med och drog och det var gött att känna att det fanns gott om krafter i benen. Och det var såååå vackert. Och luktade såååå gott. Och var alldeles, alldeles underbart. Vet inte om det blev 16 grader, men en bra bit över tio i alla fall, och strålande sol. En lätt dimma låg kvar över Vättern när vi rullade in i Jönköping igen. Känslan en bra stund efter hemkomsten var en mix av intensiv ”efternjutning” och ett lika intensivt ”åh nej, åh nej, åh nej, rundan är slut, åh nej!” Har aldrig trott på det där man fick höra när man var liten – att man ska sluta när man har som roligast. Hade lätt kunnat köra dubbla sträckan i dag.