En Väg med själ

29 Sep 2013

Alla rundor har sin tjusning och alla vägar sin karaktär, men ibland händer det att jag helt oförberett råkar hamna på en… Väg. En Väg med personlighet. En Väg med tydliga drag och egenheter. Ingen dussinväg, utan en Väg med egen stil och en tydlig själ. Och även om välkomnandet inte alltid är varmt och självklart, så finns det där. Jag är inte anonym. Vägen ser mig. Förhåller sig till mig. Min framfart längs krökar, sänkor och stigningar är inte något som bara ignoreras eller tas med en axelryckning. Jag är en gäst som har släppts in – ibland med en öppen famn, ibland på nåder. Då hör det till god ton att uppföra sig ordentligt, uppskatta gästfriheten och inte ta den för given. Vägen var ju faktiskt här före mig.

”Den kan ju vara bråkig, oberäknelig, nyckfull och alldeles… alldeles underbar!”
Ibland är en Väg som ett sådant där rullband som finns på flygplatser. Den griper tag i däcken och med ett vänligt leende skjuter den mig framåt i dubbel fart. Jag känner mig i takt med Vägen, nästan förtrolig. Innan jag lämnar den vinkar den glatt av mig och önskar mig välkommen åter. Jag lovar att återvända snart. Så finns det Vägar som mer liknar en oinriden häst. De kastar mig hit och dit, krumbuktar sig, vänder tvärt och är aldrig stilla. Fullständigt oförutsägbara, på gränsen till nyckfulla. Vi har roligt ihop, men jag är hela tiden medveten om att det är Vägen som bestämmer, inte jag. Men får jag, återvänder jag gärna även hit.
En Väg.
Efter vad som känts som nästan två dygns oavbruten korrläsning snodde jag i dag till mig en alldeles ljuvlig liten höstrunda på vägarna kring Jönköping där jag sitter och intensivjobbar några dagar. Och då uppstod just ett sådant här Möte, med en Väg. Klerebobacken. 3,4 slingrande kilometer genom den mest sagolika höstskog. En skylt i början av backen varnade för ”djur längs vägkanten” och en bit längre upp låg en liten gård som hade ”tuppar till salu”. Det var vackert, färgerna var vänliga, omslutande. Det kändes både vilsamt och lite hemligt att vara där och jag trampade på i trivsamt samspråk med denna charmiga Väg, liten och oansenlig kanske, men med gott självförtroende, det kändes. Som en vän att hålla i handen en stund. Den följde med mig ända tills jag såg utsikten över Vättern igen och det nästan bara var nerför hem. Då visste den att jag skulle hitta tillbaka och lät mig fortsätta ensam.
Klockan 13 hade jag stämt träff med mor, syster och svåger för att äta lunch på Fjällstugan och klockan 13.01 rullade jag in på parkeringen. Avslutade mitt jobbprojekt senare på kvällen och tänker att nästa gång jag är här, då ska jag nog knacka på hos Klerebobacken igen. Skulle tro att jag blir insläppt. Det känns så.
Fjällstugans parkering, kl. 13.01.

(Ps. Den fina bilden här ovan är gjord av duktiga Jojograf – www.jojograf.se.)