…en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse.”
Jag älskar både takten och innehållet i Tomas Tranströmers dikt Gläntan.
Sitter i Jönköping och intensivjobbar några dagar, så har egentligen varken tid att blogga eller cykla – detta är därför några mycket snabbt ihoprafsade rader. Som av en händelse råkade nämligen cykeln följa med i bagaget, så två små, små rundor har jag unnat mig dessa dagar. Så små och oansenliga att de knappt syns, intalar jag mig.
 |
| En oväntad grusväg. |
Jag har ett fantastiskt track record när det gäller att köra vilse. Sedan några veckor tillbaka är min Merckx dock utrustad med en ordentlig Garmin med gps. Känner mig särskilt nöjd med funktionen som heter något i stil med “tillbaka till utgångspunkten”. Den kan man när som helst trycka på och få en karta som visar hur man bäst tar sig hem igen. Genialt! Och i mitt fall välbehövligt! Men ändå, ibland vill man helt enkelt bara köra, inte bunden av en karta, utan fågelfri och se vart vägen bär. För… det finns mitt i skogen en oväntad grusväg som bara kan hittas av den som kört vilse. Blev jag varse igår. Någonstans runt Habo kyrka valde jag en underbart vacker, slingrande väg. Skogen stod tät på båda sidor, solen strilade ner mellan stammarna och koltrastarna var på högtalare. Och så dofterna. Mmmmm. Men så helt plötsligt behagade den lilla asfaltvägen övergå i grus. What to do? Jag fegade ur faktiskt, eftersom jag inte visste hur lång den var. Åt ett par Dumlekolor, lyssnade lite på fåglarna och vände. Men det var härligt.
Efter ett tag började jag känna igen mig igen. Styrde kosan ut mot Älgafall och bedyrades av ett vänligt äldre par att det inte skulle bli grusväg längre fram. Några kilometer senare stod jag i en T-korsning med grus åt båda håll. Men här visste jag att jag hade kört (vilse) en gång innan, och att gruset inte varade för evigt, så jag rullade på i stilla mak, över Risbro-dammen (tror jag den heter) och vidare genom skogen tills asfalten dök upp igen. En riktigt härlig tur på knappt fem mil blev det.
 |
| Risbrodammen. Grusigt, men fint. |
I dag ska jag köra tillbaka till Malmö igen, men snodde till mig en knapp timmas cykling här på förmiddagen. Det fina med Jönköping är att man inte behöver cykla särskilt långt för att kunna köra ett ordentligt backpass. Körde upp mot Bankeryd och tog Kortebobacken som uppvärmning. Sedan tillbaka nerför backen och svängde in mot Prinseryd. Svepte Prinserydsbackarna (det heter säkert något annat) tre gånger – två gånger från det korta hållet och en gång från det långa. Riktigt nöjd kände jag mig med detta pass! Framför allt behövde jag det mentalt. Vet med mig att formen har dalat ett snäpp sedan förra året – fysiskt, men kanske ännu mer mentalt. Verkar som att den svajande formen påverkat huvudet ännu mer än kroppen. Intressant. Därför var det riktigt gött att trampa dessa backar i dag, och fixa det i en fart som inte alls var så pjåkig.
Jag berättade om backpasset för min fina mamma som jag bor hos här i Jönköping. “Åh, men DET låter ju trevligt”, sa hon. “Då får man ju vila på vägen ner.” Så sant. Min ständigt optimistiska mamma. Det är i huvudet det sitter!
