Jag skickade ett mess till en av mina äldsta vänner dagen innan loppet och frågade halvt på skoj halvt på allvar “du kommer väl imorgon?” och svaret lät inte vänta på sig och löd “det tror jag nog” vilket både gladde och överraskade mig. Sen kom tillägget “men inte om det regnar, jag är för mycket solskenscyklist för att köra i regn” vilket jag till fullo har förståelse för. Följaktligen stod han med sällskap av två kollegor från Procivitas, Växjö på startlinjen denna strålande majdag. Det var uppenbart att fler resonerat på liknande sätt då det vackra vädret lockade till vad jag i skrivande stund tror är deltagarrekord. När även barnrundan räknas in blev antalet cyklister runt de 400.
Efteråt var jag nog ungefär lika trött som om jag själv kört loppet. Uppladdningen inför cykellopp både på och vid sidan om banan påminner om varandra. Förberedelserna började långt i förväg under dirigent Hemströms eminenta ledning. De mer omedelbara insatserna bestod för min del av framför allt bansättning av den långa banan kvällen innan samt nedtagning av densamma. Tack M för hjälpen och sällskapet utan dig hade det tagit lååång tid. Att köra de tretton milen med bil och stanna ett par gånger per korsning för utplacering av skyltar i Småländsk motsträvig morän tar sin lilla tid. Under utflykten diskuterades flitigt rovfåglarnas utbredning norrut, mer exakt Glador av vilka vi såg många. För övrigt var även vi glada. Särskilt när vi var klara.
Själva uppvärmningen den här strålande torsdagsmorgonen bestod i utmaningen att få mig själv på plats i tid och dessutom få mig barnens cyklar inför stundande barntramp. Barnrundan var ny för i år och en slinga på sju kilometer hade lagts kring sjön Trummen för de yngsta. Jag kan rapportera att de som körde den rundan var nog minst lika taggade och ambitiösa som de som drog iväg på den långa rundan. Efter avklarat lopp konstaterades att sjuåringen där hemma behöver ny cykel. Hon var tvärsur för att det inte gick att cykla fortare. Små hjul och avsaknaden av växlar begränsade framfarten.
Eftersom jag var med och trampade själv som följeslagare på barnrundan så missade jag när resten av startfältet gav sig iväg. Men rekordskaran kom iväg planenligt ut på de två bansträckningarna över femtio respektive hundratrettio kilometer. När jag kom tillbaks satte vi ut målflagga och skyltar som talade om att det var “500 m till mål” ifall någon kände för att spurta.
För den som vill läsa en bra rapport utifrån banan hittar ni en här författad av “Cykeltjej”.
Efter att ha sett ett par välbekanta ansikten vid start och dessutom hört att det fanns några snabba cyklister på startlinjen så misstänkte jag att det kunde gå fort i förstaklungan. Många ser de här motionsloppen som ett utmärkt träningspass i sällskap. Det visade sig senare att farten blivit riktigt hög. Jag har hört siffror om bortåt 42km/h i snitt nämnas. Det är bra fort för att vara ett motionslopp även om det skall tilläggas att just den här banan lämpar sig väl för det med långa raksträckor och få höjdmeter. Hur pass besvärligt det var att uppnå de hastigheterna har jag dock ingen aning om. Det är skillnad på tävlingslik ryckighet och ett gigantiskt lagtempo. Men för många är de farterna en rejäl utmaning vilket som. Kommentarer som “det var det jobbigaste jag varit med om” kunde urskiljas ur mängden.
Det var bra bredd på deltagarna i år. Främmande tungomål som Danska och Oskarshamnsmål kunde höras i det allmänna surret. Jag såg cyklister från bland andra närliggande klubbar som Eksjö CK, High Chaparall och Elmhults SC, arrangerande Lammhultcyklisterna förstås, den “andra” Växjöklubben Wexio Velo, Ride of Hope-gänget, mer långväga smålänningar från Oskarshamns CK, triatleter från Småland 338 med flera.
Först tillbaks från den korta rundan var Andreas från Wexio Velo trots sen start och en uppladdning bestående av nattpass på jobbet. Strax därefter kom Love från LC inrullande tätt följd av en grupp där ett flertal trampade MTB! 29″ kan vara riktigt snabba. Åtminstone med rätt motor.
Bland “femtiokilometrarna” återfanns även vinnaren av de eminenta förstapriset som lottades ut bland alla startande. Den lyckliga vinnaren av en värdecheck skänkt av Bike Brothers. Jag kunde inte låta bli att upplysa om att den blir synnerligen värdefull om man sneglar på t ex en Bros Magic eller liknande modell.
Runt klockan ett var det så dags för målgång för de första på den långa slingan. Vi hade fått rapporter från depån i Kalvsvik om att de var på ingående. Först över den imaginära mållinjen var inte helt oväntat Isac representerande Team Argon 18. Därefter kom en jagande klunga på sexton personer om jag räknade rätt. Sen droppade övriga in efter hand ensamma eller i mindre grupper.
Mer såg jag inte innan det var dags för min insats som kombinerad “kvastbil” och skyltrensare. Mat hanns inte med så dagens spis bestod av bananer och chokladbollar vilket händelsevis råkade vara vad som fanns vid målgång för de som cyklat. Vid ettsnåret begav jag mig då vi beslutat stänga den första depån i Tingsryd klockan tre.
Att ta ned skylten, vilket låter dramatiskt för övrigt, går fortare än att få upp den så jag gjorde god fart. Dessutom var det vid det här klockslaget glest med trafik längs banan utom i Tingsryd där det var Rallysprint.
Så småningom började jag spana för att se om jag kunde få syn på några eftersläntrare. De sista hann jag ikapp i Urshult. Efter ett kort samtal med tvenne damer för att ta reda på om de kunde vägen innan jag tog bort skyltarna trampade de vidare beväpnade med vindjackor och gott humör.
När jag passerade Sirkön med sina alltmer blommande fruktträd och grönska konstaterade jag att den här delen av banan är lika vacker som avsnittet mellan Rävemåla och Tingsryd är tråkig. Dags för en förändring på sikt kanske.
Strax före Kalvsvik fick jag kontakt med ytterligare ett par cyklister som strävade på i vinden som nu var rätt frisk. Totalt räknade jag in elva stycken under den sista milen in till Växjö och det hägrande målet. Alla utom en körde i par och visste vart de skulle så jag passerade. Den här gången behövde jag inte plocka upp någon.
Nästan i mål körde jag förbi ett massivt uppbåd av Ride of Hope-cyklister. Jag minns att undrade lite vad de hållt på med eftersom de varit ute nästan lika länge som flera som kämpat själv i vinden en längre tid och att de brukar hålla ett visst snitt tillsammans.
Nu var klungkörningen över för funktionärernas del och det var dags för slutspurt. Alla cyklister var borta och nu återstod resten. Att plocka ihop, städa och transportera alla prylar till klubbens sprillans nya förråd. Det vara bara att ställa sig på pedalerna och ta i. Dessvärre var vi inte så många dragvilliga kvar i den här klungan som önskat så mot slutet tröt krafterna för de flesta. Men i mål kom även vi!
/ J – tänker: det här gör vi igen!
#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt
