Varför träna? en relevant fråga

22 Okt 2015

Understundom ligger frågan närmare till hands än jag skulle önska. Svaret kan väl till synes vara givet? Särskilt om du befinner dig på en cykelblogg som den här vilket högst troligt innebär att du har någon form av relation till pedaldrivna tvåhjulingar.

Men är det verkligen det – självklart? Den ständigt närvarande hösten fick mig att fundera kring det hela. Måste jag? Vill jag verkligen fortsätta eller har jag tappat sugen?

Ämnet är även intimt förknippad med den komplexa relationen mellan träning och motion. Ibland sammanfaller de två storheterna ibland inte. Lite förenklat menar jag att all träning ger motion men all motion är inte träning. Det sistnämnda är direkt målrelaterat, man siktar mot något mer än bara att diffust ”må bättre” eller ”komma i form”. Man tränar för att uppnå något: att bli snabbare, starkare, spänstigare, tekniskt bättre eller vad det nu råkar vara. Sen kan vägen dit och metoderna förstås varieras närmast i oändlighet.

Men varför motionerar du?

Varför tränar du?

Själv motionerar jag av alla anledningar som finns tror jag.

– För att jag måste! 

Vadå måste?

Jo – annars dör jag eller blir galen. Min kropp måste röra på sig annars förgiftar den sinnet och jag bleknar och försvinner men först efter det att jag drivit min omgivning till vansinne. En psykisk komponent således. Kropp och själ lär hänga ihop och det gäller min person i allra högsta grad.

– För att komma i form! 

Måste du det, vara i ”form”? 

Tänk för att jag måste det. Annars blir min kropp en fysisk ruin som inte kan ta mig dit jag vill och utföra det jag känner för. Den är ändå ett transportmedel för resten av mig. Vill jag springa en mil uppför ett berg skall inte min kropp lägga sig i den diskussionen. Den kan få komma med invändningar men inga veton är tillåtna.

Sen kan kroppen omöjlig härbärgera mitt obändiga sinne om den inte är matchande i sin galenskap.


– För att man bör!

 Äh, lägg av – vad då bör?

Den som säger sig vara helt fri från den kollektiva stressen över motion och träning ljuger. Åtminstone för sig själv. Det är klart att nyttighetshetsen finns där i bakgrunden vare sig man vill eller ej. Hela samhället genomsyras av den särskilt som vi som kollektiv i allt större utsträckning inte rör på oss. Den paradoxen är tydlig.

Sen bör man av rent medicinska skäl förstås. Ät inte för mycket fett och socker, rör på dig. Ni vet, enkla hälsorekommendationer. De har naturligtvis sina poänger men det gäller att hitta en balans vilket kan vara nog så komplicerat.

Utöver det kommer förstås kommersialismens massiva budskap om allt som skall köpas för att underhålla den där kroppen som aldrig tycks vilja komma till den form som önskas. Det som säljs allra hårdast är myten om det perfekta utseendet i olika manifestationer. Vanligtvis förpackas argumentet i kroppar som om de inte är direkt bildmanipulerade är ett resultat av fusk. För det vet ju alla att med lite stenålderskost, en PT och tre till sex månaders träning så kan du se ut som valfri Hollywood-hunk. Inga kemikalier där inte. Allt är naturligt – my ass.

Den aspekten väger inte tyngst i mitt fall, jag är mer intresserad av vad min kropp kan göra än hur den ser ut. Men det är inte helt frikopplat från varandra så visst spelar det roll och det vore förstås roligt att komma i mina gamla jeans igen.


– För att bli bättre?

På vad då?

Nu blir det mer komplext. Bättre är ett märkligt ord och inte minst är det relativt. Bättre än vad? Andra eller mig själv? Men jag vet att jag i någon mån strävar mot det där vaga ”bättre”.

Därför tränar jag även ibland. För att bli bättre. För att bli lite uthålligare, snabbare och starkare.

Det är förknippat med att orka hålla igång motionerandet vars egentliga drivkraft

är något så fundamentalt som att det är roligt. 

Det är lustfyllt och förknippat med glädje för det mesta. 

Men det roliga gagnas av ett visst mått träning ibland. Det blir ju inte tråkigare att cykla för att jag orkar förflytta mig längre och därmed se mer, avverka ännu en stig i skogen och inte svimma av andnöd uppför nästa backe. Vägen dit, som för övrigt mycket väl kan vara en stig, nås ibland genom viss planering av motionerandet – träning. Och så blir det roligare när hinder och motstånd besegrats och övervunnits. Jag växer mentalt och lusten att röra mig ökar exponentiellt.

Därmed inte sagt att det alltid är lustfyllt att nå dithän. Cyklister och deras inneboende masochism får bli ämnet för en annat text.

På vägen kan även motionerandet bli en tämligen social affär som bekant. Det finns ju andra galningar som i någon mån är likasinnade. Hej på er!

/ J – motionsmarodören

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.