Trestegsraketen som lyfte
Vad gör man med jämna datum? Börjar om förstås. Eller “man” och “man”, jag gör. Därför slog jag till i förrgår, 1a december med ännu en i den nästan oändliga raden omstarter. Den här gången efter förkylning och nervsmärtor. Närmare två månaders träningsuppehåll. Men ta i trä, nacken/axeln höll sig i styr och förkylningen, tja – den var bara en förkylning.
För en gångs skull lyckades jag tänka positivt. Jag vet redan massor av saker jag inte kan göra med den en så länge dovt smärtande och värdelösa vänstersidan. Istället försökte jag klura på vad som kunde tänkas fungera. Vad kunde jag göra?
Jag kunde promenera. Därför togs en rejäl promenad i det fullkomligt strålande vädret med min kära sambo. Sex kilometer blev det inalles. Själslyft, take off!
Sen cyklade jag hem och bytte om för ett pass på gymmet. Tanken var att fortsätta som jag börjat, lågintensivt.
Därför blev det en omväg till gymmet. Istället för de två kilometer som närmsta vägen utgör blev det tre och en halv mil. Fart mer än modest, dessutom med fotostop på vägen. Men allt följde temat. Lugnt och värdigt. Körde på min trogna Ehwaz, vilket för övrigt är en runa som betyder “häst” om jag inte missminner mig. Ytterst passande i sammanhanget. Vi travade lugnt tillsammans in i solnedgången som kom tidigt om den plägar göra i december. Mot slutet var det kolsvart men raketen for vidare.
De sista kilometrarna blev jag kall om tårna vilket påkallade en rejäl men återigen stillsam uppvärmning på löpbandet. Efter en halvtimma där övergick jag till de maskiner jag trodde mig kunna använda. Rygg, mage och framförallt ben fick sig en duvning. Inga axelövningar, inget press och drag, inga flyes eller liknande. Däremot barnvikter på biceps.
Alla tre stegen hade fungerat utan att misstända.
Jag lyfte från misären mot himlen.
När jag summerade dagen blev det strax över fyra timmar. Och det bästa av allt. Jag hade inte ont! Eller ja, lite småvärk men det räknas inte. Det är som det brukar.
/ J – Omstartaren is back in black