Tisdagsträning

30 Sep 2015
Jag hade en idé som gick ut på att det här skulle bli en bra träningsvecka. Att den skulle bli bättre än den förra som var märkt av sviterna efter en förkylning. Starten blev väl sådär.
I måndags trampades det några mil som tidigare skrivits om här och igår var det dags för ett rejält dubbelpass även om det inte var helt planerat. Först in på gymmet ett par tre timmar trots det strålande vädret. Ett av mina rejäla ”baspass” stod på programmet. Men fan i helvete vad ont det gjorde i axeln. Inte hela tiden för då hade jag förstås slutat. Men understundom smärtade det rejält. Tyvärr gör det även när jag inte rör mig, som nu vilket inte bådar gott.

 

Morgondimma över Trummen. Foto: C Sebelius
Morgondimma över Trummen
Men det fina vädret lockade allt för mycket. Det gick inte att hålla sig. Så fort jag kom hem svidade jag om till cykelstassen och slog följe med C ned till simhallen där hon höll spinningpass i mörk källarlokal. Jag fortsatte utomhus i strålande höstkväll. Varm till en början men sen allt kallare som sig bör i september. Turen blev ”stadsnära” och jag cirklade i och kring staden på cykel- och småvägar. Det kan vara fint det med ibland. Lite slalom mellan flanörer och annat löst folk blev det men ändå en bra runda.
Även nu gjorde det rejält ont och de första tjugo minuterna trodde jag att jag skulle vara tvungen att bryta. Det gjorde jag inte och efter fyrtio minuter kändes det faktiskt nästan inget. Särskilt inte när jag gick ned i bågen och låg kvar där. Så det gjorde jag. När dagen summerades kunde närmare fem timmar träning räknas in på kontot. Men ibland får man betala straffränta.
Ibland är det bra att vara riktigt rejält ledsen, sorgsen och bedrövad. Psyket tvingar kroppen att sakta ned, den som är ledsen blir fysiskt svag och förmår inget för stunden. Själen får vila och alla ”måsten” och duktighetssyndrom tvingas undan. Ledsenhet kräver lugn och ro och att man bara får sitta ned en stund. Gråt kan lätta och släppa fram.
Just nu gråter min axel.

/ J – tvångsvilar