Sydhalland runt - avslutningen av min Halvsexa, en "RR"

29 Jul 2015

Tillbaks till brottsplatsen och den vid det här smått bekanta miljön kring idrottsplatsen i Laholm. Dags för den sista etappen i M6 och tillika motionsloppet SydHalland runt. Runt 92 kilometer skulle avverkas enligt uppgift även om min dator mätte sträckan till två kilometer till. Tiden för mig i mål slutade på 2.39 vilket jag är nöjd med. Så mycket fortare kunde jag inte kört den här dagen även om jag förstås kunde ha spurtat genom samhället på slutet för att kapa någon minut. Men det kändes onödigt. Benen kändes faktiskt bra. Särskilt med tanke på de ackumulerade höjdmetrarna under de föregående etapperna.

Att komma iväg på morgonen är inte min favoritgren vilket kanske framgått vid det här laget men den här dagen glömde jag inte vattenflaskorna i alla fall. Men väl mobilen så efter några hundra meters färd var det bara att vända. Dessförinnan hade jag gått tre extra gånger mellan huset och bilen för att komplettera med saker jag inte kommit ihåg första vändan.

Emellertid hann jag i god tid till Laholm och tur var det eftersom det behövde pysslas lite mer med kläder än tidigare etapper. Väderleksrapporten var inte nådig och lovade rikliga mängder med vatten uppifrån samt hårda vindar. Kanske till och med åska. På parkeringen blev jag sur på mig själv då jag trodde att jag glömt pulsklockan trots all förberedelse. Efter en stunds intensivt letande hittade jag den – på armen! Det antyder att jag var en smula trött.

Alla cyklister var inte bortskrämda av väderutsikterna och det verkade vara något fler deltagare än på föregående etapper. Dock inte så många som en solig sommardag misstänker jag. Motionsloppens förbannelse. Det finns alltid ett antal potentiella deltagare som tittar ut genom fönstret på morgonen för att se om det är sol och i annat fall vänder sig och somnar om.

Precis så grått var det!
Precis så grått var det!

Innan start bytte jag några ord med en herre vid sidan om mig och sa att jag inte hade för avsikt att haka på täten för länge idag. ”Vad gör du här framme då” undrade han. Jag log inåtvänt och mumlade något om att så långt bak tänkte jag inte vara. Planen var att placera mig strax bakom de riktigt snabba i någon form av andraklunga.

Iväg kom vi och den här gången ämnade jag sitta lite längre fram i fältet för att åtminstone vara med till backen. Den med stort B eftersom den förutom att vara den största även var den första och den som skulle splittra fältet var det sagt. Fram till den gick det ytterst stillsamt. Jag visade mig inte alls utan lät de som är starkare än jag dra där framme. Vindarna gjorde att tempot var återhållsamt. Det blåste nästan rakt östlig vind och inte alls västlig som SMHI hade förutspått. Således sida/mot i början, medvind här och var, särskilt på slutet. Rak motvind blev det när vis körde mot Knäred. Vi slapp regnet vid start och första delen av resan tack och lov. Jag avskyr att starta dyngsur.

Jag bidade min tid och inväntade motlutet. Eftersom jag inte kört den här sträckningen förut var jag inte bekant med backen, från det här hållet skall tilläggas. De delar av backen som bar utför till Rössjön kördes åt andra hållet under bergsetappen. Under tiden konstaterade jag att det inte tillhör vanligheterna att man ligger sida vid sida med en Brompton i klungan. Den tillhörde en dansk cyklist tror jag.

Motlutet började och jag var osäker på hur mina ben skulle svara inte minst med tanke på tanke på tidpunkten och temperaturen. Svaret blev – ovanligt bra! Faktum är att jag kände mig starkare för varje etapp. Valde ”mitt” tempo även idag och hann snart ikapp de tjugotal som susat förbi mig i inledningen av backen. Tog någon placering i taget när jag satt och ett par tre i stöten när jag ställde mig upp. Åt förstaklungan på ett tjugotal cyklister gick inget att göra. De var för starka för mig. Liksom dagen innan var idén att glida ikapp några stycken på väg utför, ned mot Rössjön.

Vi blev ett antal som jagade tillsammans i utförslöporna och jag tog min del av förningarna och lite till. Utför kan jag hävda mig har jag märkt. Någon jag pratade vid mål sade ”jag visste ju att du var stark utför så jag tog din rygg”. Till slut lyckades vi köra ikapp ett gäng som tidigare dragit ifrån oss. Vi blev en mycket bra grupp med tämligen jämnstarka cyklister som sedan höll ihop hela vägen till mål.

Gruppen var dock inte helt eniga om hur dragjobbet skulle fördelas och framförallt inte gå till. Några menade på att det kördes för hårt uppför, andra att det rycktes för mycket. Själv bryr jag mig inte så mycket om sådana detaljer så länge det inte sker olyckor. Jag ansåg därför inte alls att det var läge att köra vingformationer vid kantvind som samma personer tyckte att jag skulle. Jag påpekade att vi inte kör på avlysta vägar och att jag INTE ämnar ligga med överlappande hjul på fel sida mittlinjen genom kurvor. Det är ett motionslopp och skall det vinnas tid finns det bättre sätt hävdade jag och följde med några andra herrar uppför ett motlut upp mot vindkraftsparken utanför Knäred. Således var jag en av dem som ”ryckte”. Mest för att jag tröttnade på att ligga och dra i täten. Just vid den här delen av banan sköttes inte dragjobbet solidariskt som tidigare. Så snart motvinden slog till var det många som gick bak och vilade. Skall jag dra kan jag lika bra göra det i en mindre grupp. Jag vet hur det blir annars. De som legat och vilat rycker ifrån mig mot slutet, särskilt uppför.

Sen gjorde jag som alla andra och sjönk tillbaks till gruppen. Stämningen lugnade ned sig och folk återgick till att ta sina förningar i större grad. Jag var på soligare humör än vädret och tur var väl det för regnet hade börjat strila stadigt. Totalt genomblöt var jag vid det här laget och började så småningom frysa så smått särskilt om fötterna som nu varit blöta ett bra tag.

Eftersom SMHI uppenbarligen inte kan förutspå någonting så var den utlovade rakt västliga vinden som sagt en hård byvind från öst istället. Det innebar emellertid medvind hem så där gick det undan värre. Jag blev yster och tillsammans med ett par andra gled jag ifrån huvudgruppen i farter mellan fyrtiofem och femtio. Blev efter ett tag inhämtad igen av den jagande gruppen vilket inte gjorde något. Syftet med utflykten var mest att känna på glädjen i att benen var med mig. Samt att nå mållinjen något fortare. Det började bli rejält kallt nu. Sällan har jag längtat till Laholm. Men det gjorde jag nu.

På vägen passerades en hästgård där jag fick höra att det för några år sedan skett en incident med en lös häst som råkat i sken och sparkat av en cykelram. Skröna eller sanning vet jag inte men det lugnade ned farten förbi paddocken i alla fall.

Den sista lilla knäppan genom samhället kändes rätt lång. Nu var glädjen över och jag kände mig inte bara blöt utan även lite vemodig över att äventyret var över för den här gången.
I mål kom jag och rullade efter lite eftersnack bort till bilen för att byta till torra kläder. Panik!! Var är bilnyckeln? Jag kunde inte hitta den och misstänkte starkt att den låg i höger byxficka. Dessvärre låg byxorna prydligt hopvikta ovanpå sandalerna som befann sig på bilgolvet. Närmsta reservnyckel befann sig i Småland runt femton mil bort. H-e! Jag svor en ramsa och delade mitt öde med några andra cyklister som höll på att packa sina cyklar i en minibuss några meter därifrån. De såg med medlidande på mig. Jag fumlade igenom fickorna en gång till utan framgång. Tog i desperation av mig tröjan och skakade den upp och ned efter att ha avlägsnat mobilen från bakfickan, det kom jag i alla fall ihåg. Och se på tusan, där var den – NYCKELN. I mitt frusna valhänta tillstånd kunde jag inte känna den trots att jag letat på rätt ställe. Den hade försåtligt smugit sig undan i ett hörn av fickan under CO2-pump och reservslang och gömt sig.

Tänk att olycka så snabbt kan förbytas i lycka! Dagen räddad. På med torra kläder, i med pasta i magen, prata av mig med medcyklister och sen tillbaks till Båstad för en varm dusch.

Ett bra avslut på ett bra arrangemang, en eloge till Laholmcyklisten. Finns möjlighet kommer jag definitivt tillbaks nästa år.  Sen vet jag att de finns andra som är ”revanchsugna”. Meningen var att jag skulle haft med mig såväl C som ytterligare sällskap från Lammhultcyklisterna men de föll bort på grund av skador. Troligtvis återvänder jag därför i sällskap nästa gång.

Omgivningarna är för övrigt ytterst cykelvänliga med åsen och slätten, skogen och havet samt de många småvägarna. Det gör att etapperna bjuder på variation. I mitt fall lockar Halvsexan mer än hela M6 då det blir knepigt med ledighet och annat. Men det är roligt att som motionär få köra ett ”etapplopp”. Även om det inte är tävling det handlar om blir vissa etapper tämligen tävlingslika till sin karaktär och det handlar fortfarande om att lägga upp en strategi så man klarar de sträckor man föresatt sig på det vis man tänkt sig.

/ J – nöjd

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.