Skepp ohoj

Alla städer med självaktning har “turer” nuförtiden. Det körs på söndagar, onsdagar och alla andra veckodagar som finns. I Växjö är klockan arton på måndagar vikt för den aktiviteten och igår var det premiär för året i Lammhultcyklisternas regi.

Som alla andra tittade jag ut genom fönstret och funderade en stund på livet och omständigheterna när jag såg att termometern tjurigt stannade vid femgradersstrecket. För att ackompanjera det hängde regnet i luften från mörka skyar och en tämligen frisk vind inramade det hela. Men har man bestämt sig så har man. Någon gång måste jag ju komma igång. Så varför inte nu?

Klädstök, lufttryckskoll, bromscheck och små lampor på, sen klar för avfärd. Blängde lite på min pulsklocka där den låg i hallen tills jag kom på att vare sig den eller jag funkar. Kom i tid och på torget började det droppa in fler cyklister. Vi blev en skara. En tapper skara. Hur många vet jag inte. Inte rekord men ändå ett respektabelt antal. Indelning i grupper som vanligt. Jag velade, även det som vanligt, ställde mig sen i en “32a”. Där stod jag bra.

Det fanns ingen ledare till gruppen och jag hade glömt västen. Men den här typen av cyklister behöver inte mycket ledning. När frågan kom ropade jag ändå “Hepp”. Sen var det dags. Det var kapten rödskägg (jag), Jimmy snedsadel, miss C-dale, Redaktör’n, färskingen, kycklingligan och andra pirater som stod redo att hissa segel i den stormiga kvällen.

Vi hissade segel och iväg for vi och de första duggregnsdropparna kom omedelbart. Men så mycket mer regn blev det inte men väl vind. Efter Billabacken kryssade vi söderut via Bramstorp mot Krokvik. Jag log lite snett och sporde vår ärade chefredaktör om hur han upplevde vädret, “Jotack, det var runt trettiotre grader i klättringen i fredags” replikerade han. Kontrasten måste vara slående. Men vad vet jag?

Alla pirater var bitvis inte helt överens om hur seglen skulle beslås men jag lät det bero. Första turen, vi blir bättre med tiden på att styra rakt, gå upp i vind och brassa segel. Det sistnämnda eftersom de med högprofilhjul fick jobba i sidvinden som låg på i de öppna partierna.

Själv lyssnade jag till mitt bakhjul vars frihjul lät som det tänkte ge upp. Så fort jag frihjulade tjöt det som en blöt broms låg emot, vilket det inte gjorde. Tur att det är mitt gamla skitMavichjul. Får sätta på finhjulet bak snart.

Mörkret föll fortare än väntat och jag beslöt efter att rådgjort med gruppen att rundan skulle kortas. Vi vek höger vid affären i Kalvsvik upp mot Rydet. Sen gick det fortare trots lång slakmota. Nu vinden akterifrån, vi länsade drivna av hemlängtan. I motluten efter Vederslöv hade jag tänkt att vi skulle hålla igen något. Så blev det inte, alla var ystra trots fukt, kyla och mörker. Farten steg, passerade tretttio och fortsatte att öka uppför.

Frifart från korsningen vid Torpa till stallet i Bergunda för den som önskade. Några satte av och försvann i fjärran. Det var lockande att följa med. Men idag lyckades jag tygla mig. Lade mig sist i gott sällskap. Backarna kom och passerades och där väntade gruppen vid parkeringen. Kände mig glad över turen och att den gått relativt bra.

Sneseglarna hade anlänt hamn utan att vare sig kapsejsa eller sjunka.

/ J – försöker ankra