…och den ser ut att försvinna lika fort.
Till barnens glädje var det vitt när vi vaknade imorse. Den inre cyklisten i mig vred sig dock ett kvarts varv i vånda. Inte för att det inte går att cykla i det här väglaget utan för att det blir så mycket krångligare och bökigare vilket höjer tröskeln för att bege sig ut.
Därför inget cyklande idag. Heller. Det är det tråkiga med vintern. Om man inte är ytterst ihärdig så är det lätt hänt att det blir stora luckor i träningskalendern.
För att på bästa sätt kunna avnjuta det vita fluffet som ramlat ned sprang vi ut och åkte pulka koncentrerat ett tag för att sedan häva upp en gubbe, snögubbe alltså.
Det är väl som det skall, solen är blott en marschall och tillika en sällsynt gäst. Idag har det varit grått och mörkt. Min teori är att himlen läcker som en trasig dunkudde och att det är det som virlvar ned i huvudet på oss. Barnen hävdar att jag är knasig.
Kanske de har rätt.
/ J – snösur
