Nyårsdagen bjöd inte på någon cykling för min del och inte heller gårdagen. Därför pockade om inte lusten att cykla så åtminstone tvångstankarna på uppmärksamhet.
Så idag blev det en tur. Därmed påbörjas en lång vindlande resa från den misär där jag befinner mig idag mot bättre tider.
Inte helt oväntat var det hemskt att cykla idag. De yttre förutsättningarna var väl någorlunda för att vara mitt i vintern. Någon plusgrad, regn i luften men trots det någon solglimt samt som grädde på moset en rekorderlig vind. Ni som bor i södra Sverige kanske har noterat att det blåst de sista dagarna. Så även idag. Flaggorna stod ståndsmässigt rakt ut.
Jag skrapade till slut ihop fyrtiofem kilometer på blandat underlag.
Men fy fan vad det kändes att cykla. Blodsmak i munnen. Inte av att cykla fort, för det kan jag inte, utan av att cykla överhuvudtaget!
En vaknatt, uselt humör och högst sporadisk cykling på sista tiden bidrar inte heller till någon lysande dagsform. Men framförallt är jag tung, jäkligt tung. Och det är inte bra när man cyklar. Så enkelt är det. Men det är svårt att göra något åt det om man inte cyklar. Något av ett moment 22 på hjul.
Idag var jag en liten cyklist på en liten cykel. Inga stora hjul, inga höga farter. Jag kan svära på att jag såg en lång karavan av mycket gamla gummor med hundar i cykelkorgen och matkassar på styret som cyklade förbi mig mot slutet.
Nu är det gjort vilket är skönt. Mindre bra var väl att det inte gick att komma in när jag väl kom hem. En husnyckel hade beslutat att rymma och låssmeder jobbar tydligen inte jour på lördagar. I alla fall inte i Växjö. Efter fruktlösa försök att få tag i en expert fick jag själv ikläda mig rollen som inbrottstjuv. En karriär jag nog skall överge innan jag inlett den. Nu har jag i alla fall spikat för fönstret efter mig.
/ J – återfallscyklaren
#cykligare #knivesandbikes
