Det kanske verkar en smula oresonligt men jag och regn har ingen bra relation. Förhållandet blev dåligt redan från början och har aldrig riktigt gått att reparera trots många terapisamtal. Regn viker nämligen inte ned sig en tum, inbjuder inte till dialog. Så att kalla mig envis i sammanhanget blir befängt.
Som cyklist är det svårt att hitta några fördelar med den väderleken. Möjligen skulle det kunna vara att luften efteråt brukar kännas klar och lätt att andas, syrerik på något vis.
Men just nu när jag tittar ut är det vanligt regn som är aktuellt. Den blöta, kalla sorten. Höstsorten. Den som jag inte finner något nöje alls i att umgås med. Den som efter tag förvandlar all cyklighet till en frusen isglass.
Vet inte vilken aspekt som är värst. Det faktum att jag alltid oavsett kläder börjar frysa efter någon timma eller den att fötterna sakta men säkert förvandlas till obehagliga svampliknande aliens efter ett par timmars väta.
Nä, värre ändå är nog faktiskt när man måste starta blöt. När man inte ens hunnit få upp värmen utan huttrar lite i gråvädret redan innan man gett sig i kast med utmaningen på riktigt. Förra måndagen fick jag vrida ur strumporna innan start. Men sen var det uppehåll hela kvällen. I dag ser det betydligt mörkare ut både bokstavligen och enligt SMHI.
Sen efteråt – misär. Den rengjorda nyoljade kedjan ser ut som ett grustag. Hela cykeln är nedsmetad med rester av bromskloss-svärta, oljerester och skit som skvätter upp både från vägen och från framförvarande bakhjul.
Därför cykelvård varje gång efteråt. Mindre kul när man kommer hem trött och frusen. Kommer jag köra måndagsturen ändå? Jajamän! Varför det?
Det undrar jag också. Svar sökes.
/ J – snart blöt
#cykligare #knivesandbikes
