Det skall vara något extravagant över premiärer. De skall anträdas på en röd matta och vara storslaget kantade med glitter och glamour. Lite som en melodifestival. Nä, det vore att sträcka sig för långt men ni förstår bilden.
Men det verkar inte världen ha förstått alls. Särskilt inte den del av världen som utgörs av vädret. Inga pukor och fanfarer och inte ens ett litet fyrverkeri. Dagsverkligheten bjöd på någon enstaka plusgrad och en tämligen jämngrå himmel.
Förstod inte vädergudarna att det var idag jag skulle cykla igång våren?
Och jag som skulle susat fram med en antydan till en första vårvind mot benen, utan skoöverdrag och med ett leende på läpparna även i uppförsbacke.
Så blev det inte. Det blev inte ens racer. Jag tänker banne mig inte ta ut fincykeln för att harva omkring mellan de grusvallarna. Har sett sandstränder som är mindre bemängda med grus än Växjös gator för närvarande.
Efter den här turen överväger jag starkt att emigrera. Rundan kan på ren svenska sammanfattas – fy fan vad tungt!
Förutom att jag inte är i form och den enda sol som syntes var den som lyste med sin frånvaro så blåste det så hårt att näshåren fladdrade.
Cyklingen gick därmed i slowmotion. Kadensmonstret käkade upp storkakan och sen återstod bara lillklingan. Segade mig uppför backar bara för att möta snålblåsten på krönet. Kylan åt upp den lilla kraft som fanns. Sen fanns inte den heller. Vem kan tänka på kadens och trampteknik när man fryser häcken av sig och längtar efter varm dryck? Kämpade mig igenom strax under två timmar och sen fick det räcka. Fick rådet av en vän jag träffade på vägen att cykla hem. Jag följde det.
Nu skall jag drömma mig bort till vita vägar och Italien. Som ni förstår av tidpunkten är det inspelat. Men ändå.
/ J – äntligen upptinad
#cykligare #knivesandbikes
