Premiär och säsongsavslutning tempocupen 2015

3 Sep 2015

Visst är det smidigt när man kombinera saker och ting. Som premiärer och avslutningar – allt i ett. Det spar både tid och kraft. Eller kraft vete f-n. Något jobbigare än tempotrampande har jag svårt att tänka mig. Men det är inte därför jag har missat tidigare deltävlingar kan sägas.

Men så var det äntligen dags. Ingen trasig cykel, inte bortrest utan med möjlighet att delta. Med tanke på dagsform och hur mycket ”tempo” jag kört så var förväntningarna tämligen lågt ställda. Man blir trots allt bra på det man tränar och ”contre la montre” är inget jag ägnat mig åt i år.

Jag har dock kört med tempobågen monterad på cykeln ett par veckor nu. Dels för att se om den alls fungerar ihop med det nya styret och vajerdragningen där utan ingrepp och dels för att se hur sittställningen artade sig. Allt för att köra mitt årliga solorace runt Helgasjön senare i höst.

Kvällens tempokörning ute på Kronoberg skulle tjäna som uppladdning och statuskontroll. Hur illa står det till med form och benstyrka? Har pannbenet mjuknat? Att jag inte är så snabb som för två säsonger sedan är jag ytterst medveten om. Men hur långt har förfallet gått var frågan.

Jag hade provkört banan morgonen innan. Den är knappast okänd för mig ändå av det enkla skälet att jag kör delar av sträckan minst en gång per vecka eftersom benet utmed Helgasjöns strand ingår i min uppvärmningsrunda inför måndagsturerna. Däremot kör jag sällan ut på Hissö med racern eftersom det är en återvändsgränd. Kombinationen måste därför undersökas. Banan är i princip platt med några små pucklar på vägen. Men även små motlut känns som backar om man kör fort nog och kan därmed störa rytmen. Sen skall en smal bropassage klaras av efter en skarp högerkurva ut på ön. Detta konststycke skall dessutom upprepas tre gånger och det kan ge upphov till mycket trafik under loppets gång eftersom det är en vändbana. Det gäller med andra ord att vara uppmärksam där.

Sen är banan dragen så att det blir en tvär vändpunkt vid Evedals camping vilket gör acceleration till en faktor i sammanhanget. Ute på Hissö går vägen i en stor enkelriktad ögla vilket gör vändningen där ute både lätt och naturlig.

 

Tempovålnad i tilltagande skymning - den sista sommarkvällen?
Tempovålnad i tilltagande skymning – den sista sommarkvällen?

Den totala sträckan är 27 kilometer vilket gör den till en medellång tempodistans. Eller ”lagom” som vi svenskar tenderar att säga.

Väl på plats var uppslutningen tämligen god. Till slut blev vi ett femtontal som plågade oss igenom kvällen. Jag körde en uppvärmningsslinga över Fylleryd och redan där började det krångla. Fan ta tekniska prylar. Tidigare på dagen hade jag bytt bromsklossar på cykeln eftersom det kan vara bra att kunna stanna även om att få ned farten inte är det problem jag tycker mig ha generellt. Jag trodde därför att det var något med snabbkopplingarna som knirkade. DT Swiss har nämligen en egen lösning på den detaljen. Efter att ha lossat och satt fast hjulen kvarstod dock problemet. Ett jäkla metalliskt knäppande när jag frihjulade. Tyst blev det när jag trampade – så det gjorde jag.

Jag passerade arrangerande herr E vid Evedal när han stod och plockade ur den sista ”cykeltävling pågår”-skylten ur bilen. Själv susade jag vidare ut mot Hissö i godan ro för att kika på banan en sista gång. Jag ville bli varm i benen och funderade lite kring om det torkat upp i svängen längst ut på banan. Den är farlig annars. Det är så fuktigt under bokarna att det bitvis växer mossa på asfalten. Mycket halt om det regnat. Men nu var det torrt. Körde även uppför den lilla backen på Hissö ännu en gång – den som inte alls är jobbig om man kör utan rusande puls och passerar den en gång. På väg tillbaks mötte jag idel bekanta ansikten och ett som fick mig att haja till. Men var det inte…? Jo det visade sig vara herr J som inte setts i dylika sammanhang på länge.

Starten lottades i sedvanlig ordning och jag fick sista plats som senare blev näst sist eftersom det anlände ytterligare en glad cyklist strax efteråt. Bytte även några ord med min gode vän P som var där som publik och för att rasta sin nya fixie som dagen till ära hade fått nya snygga pedaler. Därefter trampade jag en sista gång ut till bron för att hålla upp värmen i den allt mer tilltagande kvällskylan. Sade hej till hovfotograf Elm som huserade där och vände åter för att hinna till starten i tid.

 

Tempotime

I väg kom jag och inledningen gick väl någorlunda. Jag blir alltid lika överraskad när jag startar cykellopp – Va? Är det igång? Nu? Puls och andhämtning rusade direkt men i betalning fick jag godkänd fart. Asfalten är nylagd, svart och fin och det rullar bra där utmed sjön. Man fick kryssa lite mellan kvällsflanörer, joggare, någon barnvagn, en häst på andra varvet och andra tempogalningar men det gick lugnt till ändå. Sen kom första högersvängen ut på Hissö och bropassagen gick bra. Sikten är inte alltför illa ändå. Den inledande slakmotan fram mot den lilla backen kändes inte den heller. Men för att inte bli övermodig växlade jag ändå ned rejält och gick på kadens uppför istället för styrka. Jag hade en föraning om det kunde bli tyngre sedan vilket det också blev.

Fördelen med varvbanor som den här är att man möter de andra flera gånger vilket gör att det känns mer ”befolkat” vilket ger en bättre känsla. På väg ut mot vändpunkten hade jag klarat av alla möten och nu väntade den första snabba utförslöpan med påföljande långa svepande vänstersväng. Den kräver beslutsamhet eftersom delar av den är skymd och mina solglas förvandlade dunklet under bokarna till mörker. Farten en bit över de fyrtio här. Vågar man går det nämligen att köra i full fart hela vägen runt öglan.

Vägen tillbaks flöt på och även första vändningen vid Evedal passerades. Min ursprungsplan var att snurra på lättare växlar första varvet för att inte dra på mig syra, trycka mer på kraft andra varvet och satsa det sista jag hade mot slutet. Det gick nästan. Den lilla backen på Hissö förvandlades till ett smärre berg vid andra passagen. Att köra över den en gång är som sagt inte jobbigt. Men sex gånger, tre på väg ut och tre på väg tillbaks med full racepuls det är något helt annat. På väg uppför andra gången hörde jag därför det oundvikliga swoschandet av ett par zipp-hjul. Sist startande herr A susade förbi mig i god fart. Själv stod jag upp och bände och han trampade så där lätt som man gör när benen är goda. Lite avundsjuk över den snygga stilen var jag men inte ledsen över att bli passerad. Han och jag cyklar inte riktigt i samma division. Mitt mål med kvällen rörde mest mig själv och en hastighet. Jag ville cykla fortare än 38 km/h i snitt. Vilket givet banan är en utmaning.

Gladare blev jag nerför och genom kurvan ute på ön andra gången. Där tappade jag inget alls på den undflyende medcyklisten. Men uppför lyfte han som ett flygplan och försvann i fjärran mörker.
Jag tycket nog att andra vändan gick enligt plan även om jag fick hålla igen en aning för att få ned pulsen. Den hamnade till slut på 171 slag över de 42 minuterna jag tillbringade på banan. Så mycket högre kan jag banne mig inte gå i snittpuls vilket gav mig ett kvitto på att jag kört så väl jag kunde denna afton.

 

Dagen somnade in mer och mer för varje passage vid bron
Dagen somnade in mer och mer för varje passage vid bron

 

Vid bropassagen stod P och hejade och likaså cykelhandlare H. Det är märkligt vad glada tillrop kan lyfta ibland! Sista varvet, bra kört ropade herr E vid nästa vändning. Där kändes det som om jag skulle kunna ta mig till mål i alla fall. Benen gjorde ont som de alltid gör vid tempokörning. Det är därför man närmar sig sådana tillfällen med skräckblandad förtjusning. En mycket demokratisk tillställning – alla som tar i får ont. Lite besviken var jag över att jag inte förmådde att köra fortare där det var lättåkt. Farten hade en tendens att stanna strax över de fyrtio på de partierna och runt femtiofem i utförslöpan på Hissö. Jag orkade inte pressa på mer helt enkelt. För klen i låren. Får bli mer styrketräning framöver.

Målgång hägrade och jag bände mig över den sista knäppan vid Evedal och spjärnade mot tempobågen för att accelerera en sista gång. Sist i mål. Känns märkligt att se alla samlade när det ändå gick någorlunda.

Efteråt lite nersnack, tuggandes på en kaka och smågodis. Kändes betydligt bättre nu. Resultatet sammanställdes och jag hamnade, tja, det minns jag inte men någonstans i mitten tror jag. Men tiden blev strax över fyrtiotvå minuter vilket gav ett snitt över det jag hade förutsatt mig. Därmed var dagens mål uppnått och jag kände mig nöjd.

Extra roligt var det att se herr J på plats. Livet har sina faser och ibland får det inte plats mycket cyklande i dem. Desto bättre när det åter finns utrymme för trampande. Nu fann jag utrymme för en första och en sista tempoinsats för året. Förhoppningsvis blir det fler nästa år. Nu skall jag bara slå min egen tid runt Helgahavet också.

 

/ J – inte tempofantom men kanske cykelvålnad

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.