Pershyttancykling - favorit i repris del 2

16 Jul

I serien ”favoriter i repris” är det dags för en återpresentation av ett av Sveriges finaste områden för MTB – Pershyttan med omnejd. Ledsystemen är omfattande och naturen skiftande vilket bjuder på många typer av cykling såväl enklare som mer teknisk. Här finns något för de flesta möjligen undantaget Dowhillentusiaster. 

 

 

serien om mina eskapader i trakterna av Pershyttan och Nora har vi nu kommit till de första egna utflykterna på mountainbike efter tekniklägret föregående helg. Att vara på en cyklig semester i strålande sommarväder i ett MTB-paradis som Pershyttan och försöka välja ett av alla alternativ som erbjuds kan göra vem som helst en smula konfys. Jag kände mig som en hötapp mellan två åsnor, eller hur det nu var.

Ledkarta. Jo det finns lite att välja på, kartan är dessutom dubbelsidig!
Ledkarta. Jo det finns lite att välja på, kartan är dessutom dubbelsidig!

Frågan var vilken typ av cykling som skulle väljas. Tid hade jag och vädret var på min sida. Men jag hade hört talas om en mycket sympatisk utförslöpa som till och med omnämnts som en av de roligaste i trakten. Det och det faktum att jag var nyfiken på vart exakt min älskade fästmö stått på näsan eller snarare armen avgjorde vägvalet. Röd sträckning fick det bli. Sen ville jag faktiskt inte vara borta alltför länge från min skadade olyckskorp.

Väder i min smak
Väder i min smak

”Röd 6, Slantan” – Första försöket

Ledstarter vid Digerbergets skidbacke
Ledstarter vid Digerbergets skidbacke

Äntligen dags att avverka den första leden i området på egen hand. I bakhuvudet fanns någon vag tanke om att hinna med ett flertal sådana under cykelveckan. Men av olika orsaker blev det inte så många som tänkt var. Starten av lederna som utgår från Pershyttan är förlagda till endera informationscentret nere vid järnvägen eller vid Digerberget. I det här fallet bar det uppför förbi Lockgruvan och in på motionsspåret en stund för att komma upp till foten av skidbacken.

Så gick då starten för Me, Myself and I och iväg trampades det. Jag tog ledningen före mig själv uppför den inledande stigningen som leder fram till skogsbilvägen som vänder tillbaks mot Pershyttan. I nedförsbacken skrämdes mätaren upp till nästan femtio kilometer i timmen vilket var spännande eftersom det låg ett pedagogiskt träd över vägen. ”Bunnyhopp” ropade en del av mig. Jag måste medge att jag sänkte farten, men inte mer än till trettiofem då trädet var litet och såg resonabelt ut. Eftersom mina insatser på träningsbanan under teknikträningslägret varit allt annat än överväldigande tog jag i för kung och fosterland. Undrar om jag inte klarade trädet med en halvmeter eller så. Det kändes så i alla fall.

Sen var det dags att börja leta skyltar och jag följde leden in i byn och ut ur densamma och ned mot den första sjön. Runt runt for jag och därefter fel. Där man skulle tagit höger körde jag vänster. Strax var jag tillbaks vid Digerberget igen. Skam den som ger sig tänkte jag och startade om. Nu passerades trädet för tredje gången och hoppet började kännas bekant.

Minns inte om även den här bäcken var fredad p g a flopärlmusslor som finns i området
Minns inte om även den här bäcken var fredad p g a flodpärlmusslorsom finns i området

Andra gången körde jag rätt och vackra stigar avlöste snart varandra. En bäck passerades och blicken sökte efter potentiellt flickvänskraschställe. Senare passerades ett hundpensionat som hette något med ”Ängla” i namnet. Jag läste ”änglahund” först vilket blev makabert då det låter som de tar livet av djuren. Tror det skulle vara änglahuset.

Det kan ha varit här kraschen med stort K skedde
Det kan ha varit här kraschen med stort K skedde

 

Solen gassade och allt var disigt underbart
Solen gassade och allt var disigt underbart

 

In och ut ur skogen pilade jag i min jakt på röda markeringar och nya hinder att sätta däcken i. Stigarna var mycket bra och dessutom mestadels torra vilket jag helt klart föredrar. Lera må vara hur bra träning som helst men det är ändå inget fenomen jag är någon stor anhängare av. Ett och annat surhål var dock nödvändigt att passera så klädsamt skitig blev jag ändå.

Torrt och snabbcyklat
Torrt och snabbcyklat

 

Någon skogsbilväg förbinder stigarna. Här skuggad av tillfälligt moln
Någon skogsbilväg förbinder stigarna. Här skuggad av tillfälligt moln

Eftersom jag navigerade fel redan inledningsvis var idén med att ”Stravamarkera” leden helt körd så det struntade jag i. Däremot rekognoserade jag inför framtida framfart. Synade stenar och letade idealspår och lade på minnet vilka rötter och lerhål som skulle undvikas. Den här rundan skulle köras igen det hade jag redan bestämt!

Sen kom då den berömda utförslöpan. Och vilket utförslöpa! Inte lika fantastisk som den som senare dök upp på ”Åkerbyrundan” men ändå. Rena drömmen för den som är XC-cyklist och vill köra fort utför. Inget för den med lång slaglängd som gillar trix och drop men för oss andra är den en skön upplevelse. Jäklar i det vilken fröjd att susa ett par kilometer utför. Men allt har ett slut och i det fallet ligger det i trakterna av Gyttorp.

När man kommit till järnvägen har man kört fel står det i ledbeskrivningen. Jag kan bekräfta att det är med sanningen överensstämmande
När man kommit till järnvägen har man kört fel står det i ledbeskrivningen. Jag kan bekräfta att det är med sanningen överensstämmande

Jag befann mig nu uppe i det vänstra hörnet av kartan även om jag inte hade någon sådan med mig. Som vanligt hade delar av leden memorerats för att jag skulle veta ungefär i vilken riktning jag skulle köra. Men det hjälpte nu inte eftersom något fanskap beslutat sig för att rycka skyltar! Vi har alla olika intressen. Några samlar på frimärken, en del cyklar och andra rycker upp skyltar. Felkörning nummer två var ett faktum. I Gyttorp ägnar sig en individ eller två åt egenmäktigt förfarande och har uppenbarligen något emot cykelleder. Skyltarna försvinner även när det gjorts försök att gjuta fast dem. Vem gör så? Särskilt med tanke på att det i området även finns ridstigar, jag såg många djupa hästspår, promenadstigar, skogsbilvägar samt på toppen av Kottaberget ett kalhygge så det kan knappast vara markförstöring som oroar. Den sista idioten är uppenbarligen inte född.

När jag väl hittade tillbaks körde jag ändå fel och fick sega mig uppför berget på en mycket blöt ridstig. Fick till och med gå en bit. Väl uppe på toppen av berget var det åter välskyltat och lätt att hitta.

Bara att ånga vidare i tillvaron efter skyltars vägledning
Bara att ånga vidare i tillvaron efter skyltars vägledning

 

Då det gått tämligen långsamt efter alla fotostopp och skyltjakter så beslöt jag på stående, eh cyklande fot, att köra om leden senare. Jag beslöt även att kika ned i gruvhål.

Bild för "Happys" "Cykel mot...-tråd", här cykel mot gruvhål
Bild för ”Happys” ”Cykel mot…-tråd”, här cykel mot gruvhål

Även om rundan inte blev helt rätt så kändes den helt rätt. Riktigt bra MTB-cykling. Det märktes dock i benen att det handlar om fler höjdmeter än hemmavid. Även de plattare rundorna är betydligt backigare än de genomsnittliga turerna i Växjötrakten. Och då pratar vi ändå inte om de svarta stigarna vid Ånnaboda.

Rundan blev totalt runt 30 kilometer.

/ J – skyltjägaren

Som ett litet PS kan tilläggas att jag körde rundan igen dagen efter. Den här gången nästan rätt. Tyvärr missade jag återigen den exakta sträckningen uppför Kottaberget så min version blev där något kortare men å andra sidan så brant i skogen att jag fick gå istället för cykla. Surt. Men jag kommer tillbaks. 

#cykligare #knivesandbikes

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.