Opus magnum - "Röd 11, Åkerbyrundan", Bergslagen

4 Jul 2015

Antiklimax blev ordet för dagen. Inte på vistelsen i Pershyttan för den var fantastisk på så många vis men väl på cyklingen. Turen som skulle bli trycksvärtan i utropstecknet som markerade slutet på vår vecka i Bergslagen blev inte riktigt så magnifik som det var tänkt. Men vi backar bandet lite och tar det från början. Eller inte helt från början för jag tänkte berätta om mina vilsefärder i Närkeskogarna i omvänd kronologisk ordning så därför börjar vi med slutet.

Förutsättningarna var de bästa tänkbara. Benen som inledningsvis varit en smula tunga och sega blev lättare och lättare varefter veckan fortlöpte och den numera rätt inställda cykeln uppträdde bättre än på länge. Och om jag var på topp så var vädret det i ännu högre grad. Det såg ut att bli ännu en strålande sommardag den här fredagsmorgonen och jag hade planerat en ”Stravaattack” på ”Röd 11” – Åkerbyrundan.

Jag kom iväg i tid mot alla odds eftersom klockan åtta på morgonen knappast är min föredragna träningstid men det artade sig till en varm dag och förutom en fem timmar lång bilfärd hem i bil med undermålig aircondition så skulle även en guidad gruvtur hinna avklaras så alternativen var få.

Mot starten rullade jag själv och inte i sällskap med den svenska mästarinnan i sprint som det var tänkt eftersom hon sett fel i träningskalendern och istället skulle köra kortintervaller på väg. Synd, det är inte varje dag jag får så celebert sällskap på mina cykelturer!

 

Morgonen var just precis så fin
Morgonen var just precis så fin

På väg mot ”Informationscentrum” där den här rundan börjar och slutar tänkte jag på vilken underbar morgon det var. Temperaturen hade hunnit bli runt de tjugotvå i skuggan och under träden på den gamla banvallen var det svalt och aningen nattfukt dröjde sig kvar i undervegetationen. Frisk luft med mycket syre och en svag vind som jagade bort flygfän gjorde de yttre förhållandena perfekta. Det kunde inte bli annat än underbart! Jag var laddad.

Och eftersom det tydligen inte finns något riktigt Stravasegment på den här rundan hade jag tänkt sätta ett då jag gruvligt misslyckats med den uppgiften dagen innan, vilket är en annan historia. Enkom för det hade jag förnyat mitt gamla inlogg på Strava eftersom jag min vana trogen lyckats förlägga mitt lösenord. Så efter lite fumlande med tekniken så var både pulsklocka, telefon med Strava och min cykeldator lika redo som jag.

Iväg for jag som en annan yster champagnekork. Ut på den inledande transportsträckan som bär nedåt på grusväg mot utkanterna av Nora bar det. Solen glittrade ikapp med mitt leende – vinden i ryggen och nedförsbacke. Hastighetsmätaren klättrade över fyrtio. De inledande kilometrarna gick fort och jag körde inte fel när jag passerat RV244 den här gången utan höll till höger om sjön som jag skulle. På asfalten över bron gick det över 50km/h. Någon fördel skall man ju ha av dödvikt. De inledande små stigpartierna klarades av med bibehållen fart och jag svängde vänster upp på ett grusvägsparti som leder fram till den första riktiga klättringen på stig. Med humöret på topp dök jag in bland rötter och barr och kände direkt att benen bet bättre än dagen innan.

Då sade det ”skroink” någonstans nedifrån. Växlade jag så illa undrade jag först. Sen slog mig tanken att jag inte rört växelreglagen och strax därefter märkte jag att det trampades luft. Bokstavligen. Vad händer? Kikade ned och förväntade mig att se kedjan i en åtta runt vevarmen, något som händer ibland om jag växlar för fort fram. Men icke. Där fanns inget att se. Verkligen inget. Exempelvis så saknades en så pass viktig detalj som kedja.

Nä men va f-n, visserligen behöver cykeln lättas men...
Nä men va f-n, visserligen behöver cykeln lättas men…

Cyklar är inte så bra utan kedja. 

Nämnda tingest återfanns i gräset någon meter bakom mig. Den låg där som en död snok och såg sorglig ut.

Suck! Granskade kedjan en stund. Det hjälpte inte min situation och eftersom jag bara tänkt att köra den 28 kilometer långa turen hade jag inte med mig någon rygga eller camelbak i vilken min kedjebrytare och extra kedjelås återfanns. Övervägde en stund alternativet att börja söka efter den förlorade delen av kedjelåset. Jo, det var det som gått sönder. Men kom snart fram till att chanserna att hitta en svart metallpryl på några millimeter som jag inte vet exakt vart den hamnat i skogen var ungefär lika stora som att den skulle vara hel om jag fann den.

Cuben förvandlades istället till en överkvalificerad sparkcykel. Det går att sparka sig fram i cirka femton kilometer i timmen kan jag låta meddela. Mot Nora och transport tillbaks till Pershyttan bar färden.

Snöpligt var ordet. Det blev inget opus magnum den här gången.

Som tur var ligger Pershyttan och lederna kvar. Jag och vi har alla planer på att återvända. Snart!

/ J – revanchsugen

#cykligare #knivesandbikes #cyklaibergslagen