Utmattning kan ha många nyanser. Den kan till exempel manifestera sig i Froomenacke. Att man inte längre orkar hålla upp huvudet. I måndags ville jag ta mitt huvud under armen och behålla det där.
Utmattning
Måndagstur och eftersom vädret numera är som det är blåste det kraftigt. Dock uppehåll och de mörka molnen blev dramatiska filtrerade genom cykelglasögon, vackert så det förslog. Förskarv, uppvärmning – min vanliga runda innan start. Musik i öronen och bäst jag trampade i tillvaron lyssnandes på blues dominerade plötsligt en tanke flödet.
Världen är full med Renfana!
Susade mot slutet parallellt och nära kyrkogårdsmuren. Det passade sig eftersom farten var hög. En vurpa här och det hade varit läge att hoppa över stenformationen.
Ont om folk på torget resulterade i få grupper. En långsammare och en snabbare blev det. Förutsättningarna: runt de trettiosex i snitt med ett antal längre frifartssektioner och några spurter under vägs gång följt av återsamling. Det finns olika sätt att komma fram till snitthastigheter som bekant. Vinden var där och öppningen hård. Jag släppte efter den första riktiga kilometern av rundan. Den inleds med slakmota som avslutas med en liten puckel. Berg har vi inga här i närheten men väl små backar. Det här är en sådan och när mätaren visar 36, 37, 38 och sen 41 uppför fladdrar jag av som ett löv i vinden. Det blev sen signifikativt för resten av kvällen.
Solokörning en mil, den sista kilometern bakom följebilen som hjälpte mig tillbaks till gruppen samtidigt som det hölls igen något där framme. Sen full fart igen ned mot Väghult med vind som låg på sida/mot. Dags att åka av igen. Jag fick ingen riktig lä därbak så att ligga på rulle hjälpte föga, kantvindskörning om man så vill. Ny solokörning och den här gången mycket längre. Nedförsbacke och medvind gav bitvis bra fart men det innebär för mig runt de fyrtio och strax däröver. Gruppen såg jag aldrig. Vägen var tom och min.
Sen var de där, de kritkolorerade streckgubbarna på sina plastmonster! De väntade vid Jätvägen. För sent, jag var redan slut men fick respit ett tag då det gick lugnt fram till Stenslandakrysset. Därefter ny fartsträcka och återigen åkte jag av. Den här gången med en annan cyklist strax framför mig som inte heller förmådde hålla farten. Samlat i Ingelstad igen. Fick gruppcykla någon mil till Tävelsås vilket var sympatiskt eftersom det nu återigen var motvind. Sen försvann gruppen ånyo för att sen inte återses mer. Men nu var jag inte helt själv. Vi var tre.
Min diskbråcksskadade nacke är ibland klen och när tröttheten satte in med full kraft var det faktiskt det jobbigaste, benen var bara stumma. Livlösa appendix som dinglade i sin egen takt. Tack och lov hade jag satt på tempobågen så jag kunde lägga mig i den emellanåt för att få till en annan vinkel på huvudet. Ibland hjälper det med andra perspektiv på tillvaron sägs det. Inte den här gången, jag var fortfarande trött.
“Det är tungt idag”..
…hörde jag bakifrån. Den norrländska dialekten avslöjade vem det var. Vederbörande hade dock trampat sexton jäkla mil dagen innan och hade något att skylla på. Det hade inte jag. Jag var bara slutkörd.
Fast, jag var nöjd med dagens insats. Det är ungefär vad min nuvarande form räcker till. I alla fall i den ständigt friska vind som ständigt tycks råda nuförtiden. Det var mer att de andras förmåga var några snäpp högre än min.
Rundans sista sju kilometer innebär spurt in mot stallet i Bergunda över backarna där för den hågade. Ingen fullfart för mig idag. Jag kunde med nöd och näppe ta mig tillbaks till torget. Väl där blev jag sittande på en bänk, länge.
/ J – letar nyanser
#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt
