Ibland vill man bara ta det lite lugnt, dricka en kopp kaffe i stilla ro och kanske spela lite wordfeud med kända och okända. Det var ungefär så jag tänkte för någon timma sedan.
Från den tanken till att man ligger pladask på magen med kaffe droppande ur håret och halva ansiktet är steget inte så långt som man kan tro. Ungefär ett trappsteg faktiskt.
Det som hände var att jag trasslade in fötterna i byxorna, mig själv och omständigheterna på väg en trappa upp i riktning mot sovrummet varpå armen snärtade till på ett elegant vis och kaffet blev luftburet för att sedan hamna på mig, trappan och väggen.
Nu är i alla fall trappan nyskurad och jag doftar kaffe vilket är bättre än många andra alternativ jag kan komma på.
Annars kändes det som vår på dagens korta joggingtur som följde fadäsen. Jag kanske inte rusar mot en ljusare framtid men jag lufsar åtminstone mot den!
/ J – kaffemarodören
