Motivation

23 Nov 2014

Söndag förmiddag bjöd på en arbetsdag med Lammhultcyklisterna inför 2015. Efter det mötet kan konstateras att klubben lever i högsta välmåga och att det inte saknas idéer och uppslag inför kommande säsong heller. Återstår att se hur många av dem som går att förverkliga. Men bra blir det!

Med tanke på att det alltid är sociala och trevliga tillställningar lyckades vi faktiskt få en hel del ventilerat och en del av det hamnade till och med på pränt.

De flesta frågeställningar på dylika möten är tämligen konkreta och rör saker som hur vi skall organisera oss och hur det görs bäst för att vi skall kunna göra mesta möjliga av det engagemang som finns. Men intressant är att bakom pragmatismen lurar alltid några stora frågor när det rör alla former av organisationer. Vad syftar verksamheten till och för vem finns den till? Det satt jag och tänkte på av och till.

Temat som återkommer i nästan alla möten vi har med Lammhultcyklisterna är att det skall vara roligt och tillfredsställande på olika plan. Det är liksom därför vi cyklar och därav devisen ”sveriges gladaste cykelklubb”. Det lyckas vi i allmänhet rätt bra med får nog tillstås.

För min del har det dock inte varit roligt på sista tiden. Inte alls faktiskt. Problemen har varit flera men framförallt ryggsmärtor har ställt till det. Det kan döda vilken lust som helst.

Men allt cykelsnack väckte suget. Det tre veckor långa ofrivilliga uppehållet fick ta slut nu bestämde jag hastigt och lustigt i bilen på väg hem.

Garderob inför kommande säsongs måndagsturer
Garderob inför kommande säsongs måndagsturer

 

Jag insåg med viss klarhet att det finns en säsong 2015 också fast den här inte är slut än. Eller jo det är den väl egentligen. I alla fall om man är ren solskenscyklist som jag. För skall man vara krass är det väl inte mer än någon månad till jul. Men jag lutar numera mer åt att vara en skenhelig solskenscyklist som tjuvtränar även i andra väderlekar. Förresten är de där lekarna inte så kul just nu. Mest en massa grått. Verkar som moder natur fått fel på paletten.

Som de som känner mig kan intyga är jag understundom en smula intensiv och när jag väl fått för mig något så brinner det i knutarna. Så väl hemma formligen flög en passande mängd cykelkläder på. Som en passus kan tilläggas att jag inte är förtjust i förhållandet 1:1 när det kommer till tid för påklädning/cykelvård kontra faktisk träning som det plägar göra så här års.

Stod i begrepp att lika raskt hoppa upp på cykeln för att bege mig åstad. Växjöruntrundan hade kommit på tal vid lunchen tidigare idag så den kändes högaktuell med sina fyra mil på blandat underlag. Därför siktade jag på hybriden. Men den hade ingen lust att leka alls. Helvete också!

Det ekringsmönstret känner jag inte igen -  inbakad fläta istället för trekors
Det ekringsmönstret känner jag inte igen – inbakad fläta istället för trekors

Vid smörjning av kedjan passade jag på att göra min sedvanliga snabbesiktning varpå ett ekerbrott upptäcktes på bakhjulet. Det är alltid trist men ännu tråkigare den här gången eftersom hjulet är relativt nybyggt och sannerligen inte särskilt hårdkört även om det gått några träningsrundor.

Blickarna for mot Mountainbiken som stod i hörnet och surade med mörk uppsyn. Eller är det kanske för att den är svart som den ser ut så, inte vet jag. Upptäckte då att batteriet till lampan laddat ur medan den stått ett tag i den kalla cykelboden. Turen var inte på min sida idag. Nu var jag svartare i synen än cykeln. Som tur var kom jag på att jag hade ett laddat reservbatteri inne. For in och hämtade det och ut igen bara för att upptäcka att det verkligen verkligen inte fanns den minsta gnutta luft i bakdäcket. Jag stirrade klentroget på det osedvanligt platta däcket. Det var helt sist jag körde på det. Det var det inte nu.

jaha punkafan
Punkaf-n

Av med hjulet och en snabb genomgång av däcket som dock inte avslöjade något utan såg lika nytt och fräscht ut som det är. En snabb okulär besiktning av slangen gav inte heller det något besked.

Dags att ta till gamla beprövade knep. Pumpade luft i slangen, rusade in i huset igen och skickade ned gummiringen i handfatet varpå en vild jakt på bubblor startade. Inga behagade visa sig. Ut i boden igen och i med mer luft. Stod nu bredvid toaletten och såg ut som jag hade en frälsarkrans runt halsen redo att hoppa i vilket inte var allt för långt från sanningen. Pressade ned slangen under vattnet som om jag försökte dränka den. Den var irriterande hel.

Förundrad över detta faktum fick slangen förenas med sitt däck igen varpå jag vräkte hjulet på cykeln. Sen äntligen iväg. Men först efter att jag gjort en ny vända in igen efter den glömda cykeldatorn. Därefter nya turer efter handskarna, samt hjälmen. Först därefter iväg. Hundra meter senare vände jag för att hämta cykelflaskan som stod kvar i hallen.

Så här mycket dagsljus är det en eftermiddag i november
Så här mycket dagsljus är det en eftermiddag i november

Tanken på att köra Växjöruntrundan dog i samma veva som humöret. Istället sökte jag mig till mina cykelrötter. Bokstavligen. I rymden kan ingen höra dig skrika och i skogen kan ingen höra dig flämta. Så dit tog vi vår tillflykt jag och min dåliga form. Men det är inte lätt att hitta en form som bestämt sig att gömma sig bak fur och gran.

Och skumt var det. Den korta glimt av ljus som tittade fram under förmiddagen hade nu gått och gömt sig och dött under en sten. Det svaga ljuset hade matchat vilken dålig skräckfilm med skogskuliss som helst. Men jag knatade på och lyssnade på musik under tiden. Ben Harper sammanfattade vad jag känner:

”The say that time will kill the pain

I say pain is gonna kill my time”

Till slut skramlade jag ihop en timma och fyrtiofem minuter och hann på den tiden tillryggalägga runt trettiotre kilometer. Och mysteriet med det extremt platta däcket kvarstår. Det höll luften alldeles utmärkt till skillnad från min rygg.

/ J – famlar vidare i novembermörkret

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt