Minitest – En drömcykel

14 Dec 2015

– Specialized Epic S-Works FSR WC-29er XX1Om en motorentusiast blir tillfrågad om att få provköra någon av de häftigaste modellerna från säg Bugatti, Ferrari, Lamborghini, McLaren eller Koenigsegg – vad svarar vederbörande då? Troligtvis JAAA! Den frågan fick jag i fredags från Daniel Evaldsson och Allt om MTB. Fast gällande en cykel då. Närmare bestämt en Mountainbike. Fast inte riktigt vilken MTB som helst utan en av de få som tillhör topp tre på min lista även om man fick välja vad man ville utan att överhuvudtaget snegla på prislappen. Ni vet den där cykeln man fantiserar om att köpa efter tips- eller lottovinsten som aldrig kommer. Särskilt som jag inte spelar. Drömcykeln!En loggga med klang för den cykelintresseradeEfter att ha anlänt till redaktionen för Svenska Cycling Plus och Allt om MTB pratades det cykel och annat en stund alltmedan blickarna drog sig mot testobjektet som stod där så underbart skön om än lite ooljad. Jag hade inte extremt mycket tid på mig så det gällde att förvalta de närmsta timmarna väl. Men upp på cykeln och iväg bar det. Först körde jag faktiskt asfalt några kilometer. Dels beroende på att jag var tvungen att ta mig till skogen och dels för att jag faktiskt ville känna på hur den uppträdde vid sidan om sitt rätta element. Jag kände på växlar och bromsar, testade acceleration och inbromsning såväl sittande som stående. Sen dök jag in i några kurvor rätt aggressivt med tanke på det våta underlaget. Jag ville undersöka hur framdelen uppträdde om den provocerades och hur balansen på cykeln upplevdes. Första intrycket var riktigt riktigt bra även om förväntningarna var högt uppskruvade. Hade det inte varit för det breda styret hade man kunnat tro att man satt på en landsvägscykel av god kvalitet. En mycket lätt cykel parat med en extremt styv ram förklarar den känslan. Framförallt var det framvagnen som var solid skulle det visa sig senare. Enda smolket i glädjebägaren var väl vädret även om jag knappt lade märke till det. Mörkt och grått – en regnig dag i december. Det hade varit uppehåll fram till jag satte mig på cykeln. Nu tilltog nederbörden allt mer. Sen hade jag inledningsvis lite problem med sadeln. Den ville inte riktigt sitta där den skulle utan tippa bakåt. Jag hade med mig verktyg så jag drog åt den så mycket jag vågade med mitt lilla multiverktyg. Jag kände inte för att knäcka fibrer den här dagen. En sådan här ståtlig skapelse måste matchas med ett lika ståtligt namn:Specialized Epic S-Works FSR WC-29er XX1Jag siktade på första stigen i ”min” egen skog. Satsade rakt in i spenaten för att se vad cykeln gick för. I bakhuvudet ekade orden ”Ge den vad den tål!” som jag fått med mig på vägen. Det ämnade jag göra. Inom rimlighetens gräns förstås. Jag är trots allt ingen lättviktare vilket å andra sidan cykeln var. Den kombinationen är inte alltid så lyckad. Därför planerade jag väl inte direkt att droppa aggressivt under turen men väl att utmana cykeln i moment som kan tänkas förekomma under lite hårdare XC-körning. Särskilt nyfiken var jag på hur de handbyggda Roval-hjulen skulle kännas. Jag blev förvånad direkt. På min egen cykel är jag van att ”gunga till” lite med framdämparen för att liksom känna hur lufttrycket är och hur den känns innan jag ger mig i kast med rotmattor och stenpartier. Gör man det med den här cykeln händer – ingenting! Den är faktiskt helt odämpad när dämparna låser. Det var därför en ovan och lite märklig känsla att ge sig in på en stig med en cykel som upplevdes som en helstel med uppträdde som en heldämpad. En känsla jag snabbt kunde tänka mig att leva med. Braindämparna fungerar exakt som utlovat med andra ord. Mest imponerad var jag av framdämparen, Rockshox RS-1, faktiskt. Jag har testat äldre versioner av Specialized Brain som bakdämpare så där visste jag lite mer vad jag kunde vänta mig. Det andra intrycket var att Epicen var extremt spårstabil. Det var bara att peka styret åt rätt håll och trampa. Sen skötte cykeln resten. En mycket komfortabel känsla. Leendet blev allt bredare där i den allt mer tilltagande decemberskymningen under granars skydd. Fotoljuset i tilltagande decemberskymning med tillhörande regn är väl inte det bästa för en stackars mobiltelefonJag hade väntat mig att få ta det mycket lugnt då det egentligen var snorhalt i skogen. Mycket rötter, lite sten och ett alltmer tilltagande regn. Men icke, fästet förlorade jag bara två gånger under hela testrundan och det var för att jag gav mig den på att se vart gränsen gick och till slut körde på skrå över granrötter. Först då släppte framhjulet en smula. Likaså när jag med flit ställde mig upp och lutade mig framåt i uppförsbacke så spann bakhjulet till. Annars satt däcken limmade mot underlaget och det var bara att sitta ned och låta benen spinna. Extra imponerande blev det med tanke på att Specializeds egna Fast Trak däck inte är särskilt grovnabbade och dessutom bara var tvåtummare i det här fallet. Ljuset var inte det bästa och jag körde nog på min beskärda del av stenar men dämparna svalde det utan att protestera. Det blir en väldigt ren cockpit utan vare sig reglage för framväxel eller dämparkontrollDet enda som inte imponerade nämnvärt på mig hade inte riktigt med själva cykeln att göra men mer med utrustning och underhåll. Växlar och bromsar kändes inte bättre än på min gamla härk. Faktum är att mina väl intrimmade XT-bromsar med 180 mm skivor tar bättre i väta och tjuter mindre än provcykelns vackra XTR-prylar. Då har jag förvisso bra belägg också. Detsamma gäller växlarna. Mina egna är väl underhållna och drivlinan oljad. Srams XX1 fungerade bra under den här turen men bjöd inte på någon ”wow-faktor”. På sätt och vis skönt. Det stöder min tes om att de sista stegen uppåt på komponentnivå oftast handlar om vikt och inte funktion. Sen var provexemplaret helt klart växlad för skogen och inte för att sträcka ut på grusvägarna mellan Sälen och Mora eller dylikt. Då hade jag velat ha någon kugg till på framdrevet utöver de trettio som fanns nu för att få upp farten och ha ett par växlar att välja på förutom den tyngsta när farten ökade. Men annars räckte omfånget till mer än väl. Sram XX1 – lär vara bland det bästa men övertygande inte helt härMen oj oj oj vad det flöt på i skogen. Jag kom på mig själv att cykla fortare och fortare, runt runt på några av mina favoritstigar. Dessvärre har jag av olika orsaker inte kunnat cykla som jag velat under säsongen och var rädd för att jag skulle vara ringrostig. Jag brukar bli det efter uppehåll från skogscykling. Men Epicen gjorde mig bättre än vad jag är. Det gick säkerligen inte så fort som det kändes. Men det spelar mindre roll. Glädjen var där. Ren och skär cykelglädje. Hela jag var cyklig! Det är ju så här det skall kännas!På redaktionen hade Daniel börjat undra om jag verkligen haft med mig en pannlampa undangömd i fickorna. Så mörkt var det när jag återvände.Till och med detaljerna är vackra. Poetry in motionMen underbart är kort och det var med sorg i hjärtat provcyklingen var över och det var dags att återlämna juvelen. Jag sade när jag kom fram, lätt euforisk, att det var inte regn i skägget utan glädjetårar. Därför är det på sätt och vis bra att den kostar som den gör. För det är inte så att jag börjar fundera på att sälja Cuben, vända upp och ned på spargrisen och skaka ur de sista korvörena för att få fram kapital. Det räcker nämligen inte så långt i sammanhanget.Smakar det så kostar det som bekant och i det här fallet får man hosta upp med 100 000 – 4 kr för skapelsen just nu om man köper den hos exempelvis Evalds MTB. Det var det där med att spela på Lotto./ J – ägnar sig åt provkörning DeLuxeTekniska specifikationer hittar den intresserade här!

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.