Många backar små - blir snart till en hel ås

5 Apr 2015

Mer cykling i hallonsåsen, f’låt på Hallandsåsen. Ordlekarna från bilresan med barnen sitter kvar i huvudet.

Dag två i Båstad och jag hade på känn att jag behövde inspektera mitt tämligen slitna bakdäck innan avfärd. Det var tur att jag gjorde det för backtur nummer ett hade gjort processen kort med det som var kvar av slitbanan och korden  lyste genom gummit på ett ohälsosamt sätt. Av någon förunderlig anledning hade jag tänkt längre än näsan räcker den här gången och faktiskt packat ner det extra backdäck jag köpte i höstas. Ett Schwalbe Ultremo med den trevliga egenskapen att det går att trycka 145 psi eller tio kilo om man nu känner för det.

Däckskola: så här skall det inte se ut!
Däckskola: så här skall det inte se ut!

På diverse sociala medier hade jag sett att även andra skulle köra backträning den här dagen. Jag hade väl inte direkt något val om jag inte skulle köra raka vägen över slätten till Laholm. Naturen ser ut som den gör här vilket föranledde mig att lämna staden via Lyavägen och upp mot Nivå 125 och sen förbi kafé utsikten och ned i stan igen. Första vändan över åskanten var därmed avklarad.

Första vändan upp på åsen var benen fortfarande någorlunda kompatibla med sin uppgift. På avstånd syntes regnskyar
Första vändan upp på åsen var benen fortfarande någorlunda kompatibla med sin uppgift. På avstånd syntes regnskyar

Så långt var allt väl men utan tvekan satt gårdagens höjdmeter kvar i benen. De var rejält stumma. Pulsklockan sade dock tvärtemot andhämtningen att tempot var lugnt. Vid närmare inspektion sade den  faktiskt att jag var död. Ingen puls alls. Batteriet i sändaren har troligen gett sig. Jag körde vidare i tillvaron – pulslös.

Lördagens korta fyramilarunda i Båstads närhet
Lördagens korta fyramilarunda i Båstads närhet

Efter att ha segat mig upp på åsen igen via Karstorpsvägen och fortsatt mot Häljarp så insåg jag att min mentala bild av hur jag svischade uppför backarna inte riktigt stämde överens med verkligheten. Snarare sniglade jag mig upp som ett mellanting mellan långsam mollusk och en disktrasa. Inte elegant alls.

Vägen fortsätter uppe åsen för att sedan passera en av de många golfbanorna som det går tretton på dussinet här. Varningsskylt fanns men jag var ändå inte beredd på att faktiskt få en golfboll mindre än en halvmeter från huvudet. Den landade med ett plopp strax innan vägkanten. Där låg den som ett illa värpt påskägg. Emellertid undrade jag vad fanken den gjorde där. Knappast idealspår eller vad det nu heter i golf. Det var en bit från fairway. Förresten vad hade gjorts om de träffat mig i huvudet? Droppat bollen eller spelat från arg cyklist?

Suddigt, men det går att läsa "GRD 18"
Suddigt, men det går att läsa ”GRD 18”

Efter att ha susat ned för den vidunderligt vackra Italienska vägen svängde jag direkt höger innan rondellen och tog in på den smått besvärliga Erikstorpsvägen. Där blev det överjävligt direkt. Men min utväxling och framförallt mina ben tog det emot. Jag försökte snegla ned mot datorn och fick där förklaringen, 18 jäkla procent i motlut inledningsvis upp till högerkurvan. JO, det är mycket. Extra mycket när man sen skall starta igen med skoskydd på i den backen.

Uppe på åsen för tredje gången insåg jag väl att den här turen inte skulle bli så lång. Särskilt inte som vindsnurrorna och vimplarna förtäljde att vinden från havet inte bara var kylig utan frisk och mot mig.

Bäst jag cyklade där och snirklade mig förbi Birgit Nilsson museet vidare mot Kattvik så noterade jag att det var fåglar i luften. Faktum var att lärkjävlarna drillade. De får inte blandas ihop med kråkfan har jag förstått. En sådan höll för övrigt på att skita mig i huvudet när jag passerade en gårdsplan.

Förra året slog jag personligt hastighetsrekord på svensk mark i backarna ned mot havet och hårnålen i Kattvik med 81,5 km/h. Nu tog jag det desto lugnare. Njöt av utsikten och solen.

Regn åt Halmstadhållet till
Regn åt Halmstadhållet till

Efter att vilat mig en stund i sida/medvind utmed havet och konstaterat att vattennivån var låg gav jag mig i kast med dagens sista backe. Från Norrvikens trädgårdar och upp mot Italienska vägen. Det var inte lättare den här gången heller. Femton procent mot som brantast. Det blev sista gången uppför den här turen. Sen susade jag hem vilt kryssande mellan alla stockholmare i sina lyxbilar.

Rundan blev på fyra mil och bjöd på 657 höjdmeter enligt cykeldatorn.

Frågan är om det blir några backar på nästa tur eller om jag kör längs med havet istället.

/ J – fågelÅskådare

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt