Måndagsturen semisolo

19 Maj 2015

Gårdagen kan ha bjudit på en av de märkligaste måndagsturer jag cyklat. Själva tanken är ju att ägna sig åt gruppcykling men jag körde solo en och en halv av de lite drygt två timmar rundan varade.

Orsaken var att jag drabbades av hybris. Med ett saftigt bagage att släpa på och utan att ha vintertränat ordentligt och med alldeles för få mil i benen eftersom jag bara cyklat ett par månader i år ställde jag mig i ”frifartsgruppen”. Fast det fanns en tanke med galenskapen kan väl tilläggas. Jag ville helt enkelt se hur länge jag kunde hänga med, testa dagsformen helt enkelt. Den är faktiskt, efter omständigheterna tämligen god. Men det tempot som hålls i täten är för högt vilket inte är så konstigt för all del. Där återfinns nämligen ett antal tävlingscyklister med lite olika ambitionsnivåer i skilda discipliner.

Någon form av ”RR – Racereport” eller snarare ”träningsreferat”

Jag stod där på torget som en katt bland hermelinerna och klurade på hur det här skulle gå. Min uppvärmning på ett par mil innan hade hunnit gå ur kroppen och jag var kall igen. Hade tidigare tagit en sväng över Kronoberg och slagit sällskap med en god vän sista biten in mot centrum.

Tack och lov har jag ingen dator på cykeln än så telefonen fick stå för GPS nedstoppad i fickan där man slipper se den. Pulsklockan var dock med och det visade sig senare vara bra. Starten gick och gruppen rullade ut ur stan. Första backen upp mot Högstorp gick i ett inte alltför uppskruvat tempo även om jag fick dra på lite efter Kalmarrondellen där jag och några till kom på efterkälken på grund av trafik. Det fick upp pulsen direkt. Sen skruvades tempot upp tämligen omgående men benen kändes till en början bra. Men redan i första utförsbacken förstod jag att det här skulle bli tufft. Jag fick dra på för att hänga med, utför. Det tillhör inte vanligheterna. Sen väntade jag på Billabacken. Den ligger där och väntar på varje måndagstur. Inledningsvis gick den bra. Sen blev det värre. Ett bilmöte och gruppen kom i oordning för ett ögonblick varpå jag fick ta i ordentligt för att komma ikapp. Sen fick jag kämpa för att ens hänga på rulle när farten drevs upp. Pulsen klättrade snabbare än jag.

Höll på att tappa när vi närmade oss toppen. Plötsligt en hjälpande hand i ryggen för att täta den där tuggummisega luckan på en meter till framförvarande. Tacksamt leende från min sida. Gesten betydde mer än krafttillskottet.

Nedför lyckades jag komma ikapp även om det var knappt. Beslöt mig att hänga på en stund till. Tog mina förningar efter förmåga och gick med runt trots allt. Men farten var helt enkelt för hög för mig. När vi senare svängt av mot Ingelstad beslutade jag kliva av några hundra meter in på Krokviksvägen. Möjligen kunde jag hängt med någon mil till eller så på ren vilja men då hade jag troligen väggat senare. Det ville jag inte och istället planerade jag att droppa ned till nästa grupp. Hörde mig själv säga ”jag släpper här” och ett uppmuntrande ”bra kört” från herr Carlsson som avskedsord.

Dessutom hade jag märkt att jag ställde till lite oreda i gruppen då jag inte riktigt hängde med i tempot. Då är det dags att släppa.

Jag såg de andra segla iväg mot horisonten och jag vilade i stilla tempo ett tag för att vänta på nästa grupp. Efter ett tiotal minuter i återhämtningsfart ökades farten något med baktanken att de andra snart hinner ikapp mig ändå. Gruppen bakom var tämligen stark även den. Sneglade över axeln på de långa rakorna in mot Ingelstad förväntandes att se en klunga komma susande när som helst. Så blev det inte.

Det var en vindstilla vårkväll som inbjud till trampande. Framhjulet vändes mot Stenslanda och jag väntade vidare. Fortfarande inget sällskap. I den tilltagande skymningen så jag en vilande skock kalvar som iakttog mig med idisslande lugn. Jag svängde söderut och sen in på den bekanta vägen mot Ållaryd. Här höll jag god fart. Det är en sympatisk vägsträcka om än grov.

Någonstans här började jag inrikta mig på att cykla själv. Det hade nu gått runt fyrtio minuter och jag var ännu inte upphunnen. Tempot drevs upp av sig själv och jag lade lite av den kraft som fanns kvar i pedalerna. Efter Kalvsvik är det dags för nästa sektion uppför in mot Väghult. Det var här jag räknat med att bli avhängd på riktigt om jag följt med så långt. Om jag överlevt knäppan in mot Stenslanda med påföljade spurter som brukar inträffa på rakorna där vill säga. Där kan det gå bra fort vet jag av erfarenhet. Nu spurtade jag mot mig själv.

Våren var vacker och på en stenmur låg en bondkatt och kisade mot världen. På höger sida ett torp med en tomt översållad med tusenskönor som skiftade i rosa. Cykeln spann ikapp med åskådaren och den härliga nycykelkänslan fanns där – ni vet, den tysta. Det knakar ingenstans och allt bara fungerar.

Väghult markerar vändpunkt och därifrån bär det hemåt. Mina ben tog det som en uppmaning till att köra tempo och jag gick ned i bocken och petade i tyngre växlar i slakmotorna som följer. Jag gillar perverst nog den typen av motlut ibland. Fortfarande inga förföljare.

Till en början hade jag väntat, sen började jag trampa och nu ville jag inte längre bli upphunnen och pressade därför på med vad jag hade. Emellertid var jag en smula orolig. Först slog mig tanken att det punkterats i gruppen bakom mig. Då skulle de knappast hinna ikapp mig. Men sen undrade jag om de möjligen vurpat eller något. Det var ingen uppbyggelig tanke alls. Sanningen var mer prosaisk. De hade stannat och pinkat.

Precis innan jag körde ut mot raksträckorna över Torpa tyckte jag att jag skymtat en klunga bakom mig. Jag hade nu kört ensam i en timma och tjugo minuter. Det stämde att det var ”36-gruppen” men de valde en annan sträckning in i stan. Jag fortsatte att trampa ända in till torget nu när jag ändå var igång. Kände mig förvånansvärt fräsch. Men pulsklockan avslöjade att jag tagit i. Snittpuls på 167 är rätt högt. Farten blev för min del strax under de trettiofyra. Att köra över sin förmåga den första halvtimmen är inte den bästa uppladdningen för att sen köra fort.

I efterhand visade det sig att snabbgruppen slagit någon form av rekord. Kanske inte ur träningssynpunkt men i fart. Eftersom ingen verkat vara i sprudlande kvällsform så hade farten varit jämnare än vanligt och med mindre ryck och fler som kan hjälpa till med dragjobbet blir snittet förstås högre. I det här fallet över 42 km/h. Det är faktiskt farter jag inte mäktar med. Det är intressant att notera hur mycket snabbare det går i tätgrupperna på måndagsturerna nu jämfört med för bara två år sedan. Många har utvecklats.

Allt som allt var det en mycket bra träningsrunda för egen del. Och svaret på frågan om vart jag står är ”stadigt” samt ”mitt i allt”. Rent konditionsmässigt är svaret kanske ”på uppåtgående”.

/ J – måndagscyklisten

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt