Måndagsturen 22 juni

23 Jun 2015

Sommaren är här – misär!

Gårdagens måndagstur inleddes med min numera sedvanliga uppvärmningsrunda på 21 kilometer. Den blev nu rätt snabb eftersom jag inte kom iväg i tid. Lite cykelsnack med grannen kom emellan. Men jag hann till starten med några minuter till godo. Regnet hade gjort mig sällskap eftersom det började dugga i samma stund jag satte mig på sadeln. Väl på torget var det glest med cyklister. En kombination av att många inte alls tror på ett liv efter Vätternrundan och att andra är förnuftiga nog att stanna inne i det här skitvädret efter att ha konsulterat SMHI misstänker jag.
Det ledde till få grupper och ett val för min del. Att köra ”32” i grupp känns för långsamt för mig om man inte kör längre etapper än måndagstursrundor. Återstod bara ”snabbgruppen” även om jag verkligen inte tillhör de snabbaste.

Inledningsvis kändes det bra. Någorlunda pigga ben och en för gruppen stillsam fart uppför Högstorpsbacken gjorde att jag hände med. Temat för dagen var ”KOM-jakt”. Någon hade föreslagit ett upplägg  som gick ut på att det skulle köras hårdare i Strava-segmenten utmed banan helt enkelt. Det gjorde att jag lade mig platt i Billabacken och tog mitt eget tempo. Som tur var gjorde några fler likaledes. Vi kom sedan med viss möda ikapp huvudgruppen som förvisso väntat en stund men ökade tempot igen innan vi hade kontakt.

Jakten fortsatte senare in mot Ingelstad och ut från samma samhälle. Några av oss andra släppte täten och tog vårt eget tempo men klungan formerade sig igen till slut. Det gick bra så långt trots relativt hög fart för min del.

Regnade gjorde det till och från hela tiden men i Kalvsvik kom det riktiga störtregnet. Det vräkte ned och temperaturen droppade lite till. Kombinationen av nio grader i luften, konstant väta och fartvind gjorde att jag efter mina nästan två timmar i sadeln domnade helt trots att pulsen var uppe. Tappade känseln i händerna och fötterna varpå jag förbannade mig själv för att inte ha tagit långa handskar och skoöverdrag. Men det skall väl inte behövas mitt i sommaren? Ibland borde man skjuta sin inre optimist.

Jag hade behövt all kraft för att hänga med i tempot. Nu stelnade jag till totalt och låren förvandlades till knäckebröd, blött knäckebröd. Första puckeln upp mot Väghult gick bra sen gick jag på rött och fick slå av. Det var sista gången jag fick upp pulsen den här turen. Sen var jag så stel och kall att det inte gick.

Vi var två som bildade en gruppetto. Nära nära, skjuter ingen hare och inte räcker det till att nå cykelklungor heller kunde vi konstatera då vi med cirka hundrafemtio meter kvar till klungan fick ge oss när de accelererade på väg mot nya Strava-mål i Vederslöv.

Efter ett tag blev vi tre då herr K hade pacat med följebilen upp till oss. Ytterligare någon hade släppt helt fick höra senare. Vi kämpade gemensamt i ösregnet och växeldrog hela vägen in mot stan. Vi valde den längre sträckningen över Bergunda. Mina ben fungerade inte längre och jag ville bara hem. Jag sade till mina medcyklister att jag verkligen inte förstår den här delen av cykling. Det sägs att det är en del av sporten. Men jag lider bara. Kylan gjorde att benen stelnat helt och jag kände mig helt kraftlös. Totalt nedkyld när jag kom hem. Ingen känsel i vare sig händer eller fötter. Lätt tunnelseende och aningen illamående. Cykelglädjen som bortblåst.

Frågan jag ställde när jag kom tillbaks till torget var ”Hur kommer det sig att den som är mest välisolerad lider mest i kyla?” Svaret låter dröja på sig liksom sommarvärmen.

/ J – felisolerad

#knivesandbikes #cykligare