Måndagsturen 2014 - säsongspremiären för gruppcykling avklarad

15 Apr 2014

Cyklister verkar följa sina egna fysikaliska lagar. Sakta samlas de, till en början några få sen allt fler varpå någon form av kritisk massa uppnås och en reaktion startas. Små grupper knoppas och avskiljer sig sen på amöbavis och glider iväg från den bubblande sjudande samlingen. Och sen är den igång – träningen. Kalvar på grönbete.

Platsen är förstås stortorget i Växjö stad, tidpunkten strax innan sex och dagen som alltid en MÅNDAG. Årspemiär för sommarupplagan av den numera så populära måndagsturen.

Bland de närvarande fanns förutom en god representation av arrangerande Lammhultcyklisterna även grupper av Ride of Hope-åkare, frilansande motionärer, nystartade Wexiö Velo och glädjande nog en hel del förstagångsdeltagare. Luften surrar av småprat, förväntan och en och annan trimmad gatbil i bakgrunden.

Som vanligt körde vi i fartgrupper och med tanke på den fysiska ruin min uppenbarelse är valde jag en mer modest inriktning för kvällen. 32 km/h i snitt lät lagom så där hoppade jag in. Det lockade att kliva upp någon grupp men det var minnenas kranka blekhet som spökade. Jag är inte där jag var under förra säsongen för att uttrycka det milt. Så jag undrade lite över hur benen skulle hålla. Pinsamt men sant – det här skulle bli årets hittills längsta tur för min del. Inga distanspass under bältet här inte.

 

Dagens 32-taggare, förlåt ledare
Dagens 32-taggare, förlåt ledare

 

Det märktes i starten att det var fler än jag som inte kört så attans mycket i grupp än i år. Lite vingligt var det bitvis och momenten att ligga tätt på rulle, hålla leden i sida och växla i täten gick väl sådär men inte allt för illa. Men det löste sig tämligen omgående även om vi alla tror jag körde med extra säkerhetsmarginal. I vilket fall som helst lyste alla incidenter med sin frånvaro. Skönt.

 

Cyklisterna börjar flockas, först några få sen allt fler
Cyklisterna börjar flockas, först några få sen allt fler
En folkmassa blev vi till slut - Aningen skev bild av aningen skev fotograf
En folkmassa blev vi till slut – aningen skev bild av aningen skev fotograf

Moder natur bjöd på äkta aprilväder. Soligt vid start och mål, en aning regn och väta på mitten och vindstilla för det mesta. Dock var det tämligen kylslaget. Som seden bjöd hade jag för lite kläder på mig. Skoöverdragen lämnade jag hemma eftersom det var så soligt. Och överdragsbyxor verkade byngligt så även de lämnades åt sitt öde och jag struntade i tjocka handskar – det är ju vår. Dumt tänkt, riktigt dumt tänkt. Rejält nedkyld när jag kom hem. Det sprängde sådär barndomsilla i fötterna när jag stod i duschen efter hemkomst. Märkligt att man aldrig lär sig. Gamla hundar kan inte lära sig sitta, de fryser för mycket.

Själva rundan var den sedvanliga och vår grupp valde det kortare alternativet för att inte överraskas av mörker även om en mäktig fullmåne ackompanjerade oss mot slutet och hängde där över Växjösjön när vi återvände. Ingen särskilt hade hänt med vägarna sen förra året förutom att något räcke hade tillkommit vid Ållaryd. Vägbeläggningen är grov i de trakterna och det känns bra med tanke på att man sett på Paris-Roubaix i helgen. Fan vad spännande det var förresten.

Vi tog det rätt stilla i början och det gick tämligen lugnt uppför de inledande backarna vid Högstorp och Billa. Som vanligt skruvades farten upp mot slutet och det gick bitvis fort i trakterna av Osaby. Någon del av det kan ha varit mitt fel. Jag har verkligen ingen koll på trycket i pedalerna och är mest glad om jag kommer upp för ett motlut. Men större delen av resan var behagligt lugn för min del. Benen kändes rätt pigga med tanke på att jag inte trampat mer än 45 mil eller så inför dagens begivenhet. Vid samma tid förra året hade jag passerat 2600 km ute. Det är viss skillnad.

Som så ofta körde vi lite ”fri fart” sista biten från Torpa till Bergunda. Nu var det väl inte direkt någon som hade ”tävlingsben” men vi är några farbröder som trampar på så gott vi kan. Och den som påstår att de inte tar i alls i den avslutande spurten ljuger. Jag vevade på efter bästa förmåga och kom uppför den avslutande backen och kunde t o m köra en liten spurt på slutet. Nöjd med det eftersom det visade att jag förvisso är gravt handikappad av massa extra kilon men att jag inte är död.

Sen gled vi i samlad tropp in mot torget igen och jag cyklade mot en hägrande äggakaka med fläsk och lingon. Det och nedkylda fötter kan motivera vem som helst att skyndsamt bege sig hemåt.

 

Arrangörsklubb

 

/ J – måndagsrapportören

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt