Måndagsturen 15 juni - i ord och någon bild

16 Jun 2015

Trots ett antal mindre muntra besked tidigare på dagen kände jag mig cykelsugen. Eller kanske just därför. Behövde kanske ventilera ut lite frustration. För att ytterligare spä på den känslan fick jag ett mail med ett för mig ytterst motivationsänkande innehåll fem minuter innan jag ämnade bege mig ut.

Annars var jag väl förberedd. Cykelkläder framlagda men jag tvekade lite i valet av byxor, korta eller knälånga? Det blev det sistnämnda. Jag är rädd om mina knän och vill inte ha ont i dem. Sommaren hade beslutat sig för att ta semester och återfinns troligen på sydligare breddgrader. Termometern visade på under femton grader och det var mestadels mulet.

Hälsodryck för landsvägscyklist
Hälsodryck för landsvägscyklist

För att komma i den rätta stämningen för asfaltsnötande tog jag min sedvanliga racerespresso. Den inmundigades med välbehag medan jag funderade på en lämplig uppvärmningsrunda. Det slog mig då att det var nylagd asfalt över Fylleryd och att det numera även gällde för vägen förbi Evedal på väg ut mot Kronoberg. Svart slät asfalt. Jungfrulig cykelmark.

Cykeln var som vanligt genomgången i förväg men jag passade på att klämma i lite mer luft i däcken. Har smala, ”tjugotreor” på för tillfället och tryckte därför i nio kilo. Inte bekvämt men heller inte risk för genomslag. Något som visade sig vara en god idé skulle det senare visa sig.

Redo för avfärd. Oljad, pumpad och försedd med två stora flaskor. Hur mycket stilbrott som helst men närmare tio mil utan påfyllning tarvar dryck. Sen får stilpolisen säga vad de vill
Redo för avfärd. Oljad, pumpad och försedd med två stora flaskor. Hur mycket stilbrott som helst men närmare tio mil utan påfyllning tarvar dryck. Sen får stilpolisen säga vad de vill

Min nya sträckning på uppvärmningsrundan visade sig vara precis så angenäm som jag hoppats på. Och minsann – ser man på, ”monsieur soleil” visade sin runda nuna också. Vid Hissö stannade jag och tog en obligatorisk bild på slottsruinen i sol. Tänkte lägga ut den här men av någon anledning fastnade den inte på minneskortet. Rundan blev 21 kilometer tillbaks till centrum vilket kändes som en lagom uppvärmningssträcka.

Nere vid torget var det rätt glest med cyklister. Benbaksmällan efter Vätternrundan sitter i hos många är min gissning. Men jag lovar – det finns ett cykelliv efter det loppet också. Bara en av flera negativa konsekvenser som så mycket fokus på ett lopp får.

Till en början verkade det inte som det skulle bli någon ”36-grupp” den här måndagen. Funderade ett tag på att istället gå upp ett steg. Hoppet ned till en 32-grupp är för stort. Men i frifart hänger jag inte med för stunden. Det går för fort för mig för det mesta. Men några herrar tog sitt förnuft till fånga och vi blev en liten men naggande god grupp om åtta som ämnade trampa tillsammans.

Redan ut ur stan och uppför Högstorpsbacken kändes att det här skulle bli en bra runda. Aningen medvind ut accentuerade den känslan. Vi var någorlunda jämnstarka cyklister i vår lilla klunga och vi började tämligen omgående glida runt i en evighetskedja. Först med åtta länkar, senare med sju.

Vi tappade en deltagare då ett flaskställshaveri ledde till stopp innan Bramstorp. Såväl flaska som ork för dagen var borta och behövdes letas efter. Vätternben helt enkelt.

Sen var vi sju små dvärgar som strävade vidare mot Krokvik, Ingelstad och senare Stenslanda och Ållaryd. Här dunsade några av oss ned i de hål som finns där. Inget värre för min del och mina nio kilo i däcken studsar bra. Lika bra gick det inte för alla som var med visade det sig senare.

Mina ben var osedvanligt skojfriska idag och ville vara med och leka. Kände mig inte urstark men tillfredsställande envis. I de farter vi tog oss fram kunde jag hålla på länge, mycket länge, kände jag. Däremot tog vinden sin tribut. I takt med att kvällssolen dominerade över molnen tilltog också kvällsbrisen. Delar av sträckan som på väg mot Stenslanda och senare vid Kalvsvik och upp mot Väghult var den mest emot. På vägen hem desto mer sympatisk. Återigen konstaterade jag att motvind sliter hårdare på dem som är mindre än jag. Jag gillar den inte heller men påverkas inte riktigt lika illa. Något med massa? Vid något tillfälle var vi färre som drog. En ”fika” senare med hans egna ord var dock alla med igen och vi trummade vidare i den planerade farten.

Vi knogade på mestadels i tystnad. Alla koncentrerade på sitt. Ibland kan jag gilla det. Det känns tryggt på något vis. Liten risk för olyckor då. Någon skojfrisk kommentar avbröt lugnet och jag tänkte en stund på lupiner. Det är sommarblomster för mig!

Efter Väghult gick det som väntat undan. Medvind snett bakifrån. Upp med spinnakern och sen bar det av hemåt i god fart. Alltid lika befriande att få känna sig snabb även när man inte är det.

Efter svängen mot Bergunda var det ”frifart” till samlingsplatsen vid stallet. Nu var vi bara sex eftersom en hade vikt av hemåt. Det blev ingen hetskörning utan vi tog det tämligen lugnt. Tryckte på något uppför Bergundabacken utan att gå på rött. Ökade mot slutet och småspurtade utan att satsa. Snabbast var Anders.

I väntan på att vi skall återsamlas
I väntan på att vi skall återsamlas

En man hade hamnat på efterkälken och tog en stund på sig att komma ikapp. Förklaringen fick vi senare vid torget. Vederbörande hade kört av en eker på bakhjulet redan i Ållaryd och fälgen låg därför emot bromsen och hade gjort så sedan dess. Inte konstigt att det blivit tungt! Att köra flera mil i högt tempo med bromsen i kräver sina ben och sina watt. Jag kände på hjulet och kan intyga att det var ett tämligen markant motstånd som bjöds.

Rundan blev precis så njutbar som den inledningsvis hade känts. Vi var ett bra gäng som jobbade väl ihop. Ibland är det bara skönt att cykla.

/ J -cykellivsnjutare

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt