M6 – Bergsetappen - upp sol ned som ett åskmoln

23 Jul 2015

Dagen skulle bjuda på inte mindre än fem helbestigningar av Hallandsåsen och några pucklar däremellan var det tänkt. Runt tolv mil och rätt många höjdmeter kan det summeras. Det var dags för min första etapp i ”Halvsexan” i Motions 6-dagars. Jag har valt att köra de sista tre etapperna som förutom dagens pass inbegriper ”Bjäre runt” och ”Sydhalland runt”. Det sistnämnda är även ett fristående motionslopp så jag misstänker att det blir fler startande då. Idag var det kanske några hundra. Svårt att veta eftersom jag var lite stressad vid start av orsaker som jag nu ämnar förtälja om. 

Noggrann som jag är var allt förberett och framlagt dagen innan – kläder, utrustning och mat. Cykeln genomgången och oljad. Det enda som återstod var att lasta den på bilen och kolla lufttrycket innan start. Upp i tid kom jag också även om jag tycker att klockan sex är en okristlig tid att kliva upp för att cykla. Men vad gör man när starten går vid åtta på annan ort?

Jag körde i lugn och ro sträckan Båstad-Laholm för att sedan i samma avslappnade sinnesstämning hämta ut min nummerlapp som för övrigt vid målgång visade sig var fel! Gick tillbaks till bilen för att dona med kläder och fästa nummerlappen. Något som jag räds mer än de flesta uppförsbackar. Det gick nästan bra. Sen var det bara dags att hoppa upp på sadeln för att värma upp lite. Det var då jag upptäckte att jag inte hade mina vattenflaskor med mig. Panik, vad göra? In i bilen och full fart tillbaks till svärföräldrarna i Båstad där flaskorna stod så prudentligt på diskbänken. Sen tillbaks mot Lahom igen. Jag tänker inte nämna tiden i händelse att någon nitisk farbror blå läser det här men jag kan säga att det var någon form av rekord. Med andan i halsen och inte alls mental förberedd hoppade jag in i startleden tre minuter innan vi släpptes iväg. 

 

Och inte var det rätt nummer heller även om jag tycker att ett ett två är praktiskt
Och inte var det rätt nummer heller även om jag tycker att ett ett två är praktiskt

 

Och jäklar vad det gick redan från start. Efter några hundra meter började det trampas i täten. Det satt uppenbarligen ett gäng starka cyklister där. Hastighetsmätaren passerade raskt fyrtio och fortsatte uppåt. Stundtals gick det i femtio. I svansen där jag låg blev gummisnoddseffekten djävulsk vid vägbytena som i början var frekventa. Jag fick spurta för att komma in på rulle. Ett par fartminskningar vid stopptecken gav andrum. Men i trakterna av Menlösa gav jag upp. Pulsen var då uppe i 179 och det var dags att ge sig och ta sitt eget tempo. Annars skulle det här inte bli någon rolig dag i sadeln. Problemet den här dagen var framförallt den kraftiga vinden, inte farten i sig. Men vindstötarna gjorde det svårcyklat och backarna ruvade stilla. 

Det var fler än jag som tyckte att det gick för fort och snart var vi en kvartett i mellanmjölkens land mellan tätklunga och andraklunga. Vi samarbetade bra och gnetade på. Tog våra förningar och försökte hålla tempo i de byiga vindarna. De för mig nya stigningarna på åsens östsida var rejäla. Den första hade karaktären av en mycket lång slakmota, den andra var något brantare. Det var här en andraklunga hann ifatt oss och i ett brant parti körde många av dem om mig. Jag avskyr när det är riktigt elakt brant. Men utför kan jag hävda mig, fysiken är på min sida. Körde därför ikapp de flesta och tog täten ned mot norrsidan av åsen. Sen gick jakten vidare mot Hasslöv och den väntande Brantekällavägen även känd som ”Hasslövsbacken”. Gruppen var stor och vi var säkert tjugo, trettio man som drog. 

Sen uppför. Jag tog mitt eget tempo direkt eftersom jag kan den här backen efter flera Båstadvisiter. Runt 1,7 kilometer och en stadig lutning på runt 9-10 procent. Ingen mening för mig att stressa. De flesta susade om mig direkt och jag var nästan sist i det här fältet. Men sköldpaddstaktiken lönade sig. Jag segade mig ikapp och förbi en i taget. När jag sedan orkade ställa mig upp tog jag några placeringar till och så fortsatte det. På toppen var det inte så många före längre och jag var mindre trött än jag trodde jag skulle vara. 

Efter att ha snurrat ett varv i motvinden på åskammen vidtog färden under motorvägen och sen ned mot Margretetorp via gamla E6an. Jag susade iväg solokvist utför i rätt hög fart i jakt på undanflyende krokryggar. Men en jagande klunga med några starka åkare körde ikapp mig och sen var vi en klunga. Den tätnade efterhand. Tur var det eftersom vinden var rakt emot oss när kosan styrdes mot Grevie. Farten var låg och alla kämpade. I motvind blir olika cykelstilar uppenbara. Sen högersväng förbi golfbanorna och genom Sinarpsdalen. Jag tappade många placeringar uppför och kände mig faktiskt trött. Den alltför hårda öppningen hemsökte mig nu. Segade mig upp till toppen och över krönet. Jag hakade på ett par andra som körde fort utför och kom ned som fyra i den lilla gruppen. Axeltorpsvägen som sen följer är jäklig. Inledningen vid järnvägen är brant och lutningen fortsätter en bit efter första kurvan för att så småningom lätta något. Som tur var visste jag att det här var den näst sista stora backen. Den följande utförskörningen nedför Lyavägen gick någorlunda men inte särskilt fort. Sen högersväng och rakt in i den sista backen uppför Fylkeskungsvägen. Här tog det nästan stopp. Inte mycket krafter kvar men upp kom jag till slut. Bansträckningen tog en lov runt åskanten för att sedan leda tillbaks till Lyavägen för att därefter leda mot Östra Karup. 

Det var här den stora hästincidenten inträffade. På väg upp för den sista stigningen sniglade vi oss upp för den smala vägen i enkelled fullt upptagna med att överhuvudtaget komma upp. Då kommer det ett stort jävla as till hästtransportbil och tränger sig förbi. Det fanns inte plats! Så jag fick vingla ut i vägkanten för att inte bli träffad och killen framför mig duckade för att inte få backspegeln i huvudet. Han blev då skitförbannad och sträckte upp ett finger i en internationellt gångbar gest. Detta uppskattades inte av föraren av åbäket som hundra meter senare svängde vänster dit han tydligen skulle och stannade och flög ut ur bilen och började bandskälla. Det skulle han inte ha gjort. Både jag och ytterligare två cyklister blev tvärförbannade. Jag ramlade tyvärr i lösgruset när jag stannade. Slog i armbågen och knät vilket inte gjorde mig gladare. Jag fullkomligen vrålade åt dumfan som menade på att vi ”inte hade tillstånd” att vara där. Han hävdade att han var ordförande i vägföreningen. Då om något borde han känna till att det INTE innebär att man äger vägen eller bestämmer vem som skall färdas på den. Jag har för övrigt bott i änden på sådan väg i större delen av mitt liv. Jag bad honom hålla käften efter att ha förklarat att det är Länsstyrelsen och polisen som ger tillstånd åt motionslopp och att det inte är utövarna han skall prata med om han hade invändningar. Sen flög jag upp på cykeln igen efter att ha bankat till mitt sneda bromshandtag. 

Nu hade jag tyvärr hamnat i ingenmansland och fick cykla ensam härifrån nästan hela vägen till målet i Laholm. Körde ikapp en trevlig gamäng de sista sju kilometrarna och vi småpratade ett tag. Innan dess hade jakten gått snabbt. Ned för Lyavägen for jag i 78 km/h och över åkrarna på slutet hade medvinden där puttat mig. Det var så dags, då var benen redan slut.

I Östra Karup stod familjen och hejade på. Det är inte dumt med en hejaklack måste jag medge. Det ger en extra krydda åt tillvaron och mer fart i benen. Väl i mål var jag rätt trött, nöjd med dagen men sur över hästägarskitstöveln. Lägg därtill att det inte var någon lokalbo utan en inflyttad stockholmare, något dialekten skvallrade om. Jag vet vad de säger om ”badjävlarna” här. En del av det stämmer. Sen upptäckte jag även i mål att de inte hittade mig i listorna. Det visade sig att jag fått fel startnummer. Jag körde under alias! John a k a ”Petra”

För övrigt kan tilläggas att jag på mitt genomtänkta vis lagt ett par reservflaskor i bagaget i händelse av något skulle tappas eller försvinna. Och på mitt förvirrade vis hade jag totalt glömt det. Det hade räckt med att ta dem och promenera bort till omklädningsrummen för påfyllning. Jag hade aldrig behövt stressa fram och tillbaks innan start. 

/ J – laddar för nästa etapp

 

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.