Lördagsturen som var - att lära känna sina gränser

28 Apr 2014

Det är gott om premiärer av olika slag så här års. I lördags var det första gången för säsongen jag körde ett riktigt distanspass det vill säga över 100 km.

Det slutade med total utmattning och halv kollaps. Alltid kul att vägga.

Återställningsmedicin att inmundiga vid hemkomst
Återställningsmedicin att inmundiga vid hemkomst

Vägen dit var emellertid fullkomligt fantastisk märkligt nog. Morgonen var sval och när jag stack näsan utanför dörren bet kylan försiktigt i den. Det var bara någon grad varmt. En timma senare var det åtta och närmare femton vid avfärd och därtill hade väderspåmännen lovat uppåt tjugo grader framåt dagen vilket det också blev och det med råge.

Det var aningen svårt att klä sig bra med andra ord. Det fick bli knickers eftersom jag vill ha knän även om tio år och förstärkningsplagg som var lätta att ta av som vindväst och armvärmare. Det visade sig vara en perfekt kombination. Eller nästan, kanske var det som bidrog till den senare kampen.

Varje gång jag tog ett kort dök det upp några till. Här har kanske halva församlingen fastnat på bild
Varje gång jag tog ett kort dök det upp några till. Här har kanske halva församlingen fastnat på bild

Samlingen vid simhallen gav vid handen att jag knappt sett en så stor lördagsgrupp. Efter välkomsthälsning av fröken M delade vi upp oss i två grupper. En något snabbare och en som ämnade njuta i ännu högre grad av vårdagen. Jag hade tydligen fått nog av våren och valde bråttomalternativet men distansfart utlovades och jag tyckte det lät bra.

När vi rullade iväg kände jag ren cykellycka. Strålande väder, lätta knappt märkbara vindar, gott sällskap och en trevlig tur i vardande. Så mycket bättre kan det knappt bli. Eller jo, man kan vara i god form också. Färden bar söderut och efter en lugn inledning uppför Teleborgsbacken ökade farten i takt med att glädjen spritte i benen på de flesta. Snittet ökade allt efterhand och nedåt Urshult hade det krupit över 34 km/h vilket kanske är något snabbt för distansfart.  Men så långt allt väl, prattempot fanns där. Det blev sådär gemytligt som det kan bli. Man byter några ord, växlar position och byter några ord till. Sen får samtalet upptas när man passerar varandra igen.

Framåt fikadags när vi närmade oss Sirkön drogs farten upp ett par snäpp till. Några ystra fålar ryckte lite med tanken på att Amy’s kafe befann sig bakom nästa krök. Det gjorde det förvisso men det dröjde en sex sju krökar eller mer. Resultatet blev att snittet hamnade över trettiofem när vi väl anlänt och mina ben protesterade högljutt strax innan och något av det spillde ut genom munnen. Bristen på mil kändes påtagligt. Jag har inte så mycket att trycka på med helt enkelt. Det jag redan visste bekräftades.

Fikapaus på Sirkön 
Fikapaus på Sirkön

Proffsfikare 1

Och några fler fikaexperter
Och några fler fikaexperter

Efter pausen gick det faktiskt betydligt lugnare. Visserligen ungefär lika fort men betydligt mindre ryckigt. Vi passerade begynnande äppelblom och Åsnens fjordar. Vackert måste medges. Efter Torne blev det cykelfröjd. Lätt medvind, plattmark och finare underlag. Farten passerade de fyrtio och kraftansträngningen var minimal. En känsla att bevara. Som jag sade till de som orkade höra på. Det fungerar i alla fall för mig som mental träning. Att bygga glädjemuskler. Det är bland annat de känslorna som gör att man cyklar och att man beger sig ut igen.

Där och då funderade jag på varför man cyklar. Det är ett ämne som inte är så enkelt som det kan tyckas och jag ämnar återkomma till det.

Efter Huseby bar det en smula uppför och bjöds på lite motvind. Det var då det kom en andra varning från mina ben. Aningen för långt i aningen för högt tempo sa de. Distansen började närma sig de 100.

Jag försökte tjuvåka gömd i gruppen. Tog mina förningar men inte mer. Gick fram och slog åt sidan. Sparade på den kraft som inte längre fanns.

Spenderade sen den sista kraften uppför backen efter Vederslöv och på att ta mig till tillbaks till Växjö. De som kände sig starkare drog uppför backen till Teleborg. Där dog jag. Halvvägs upp, sen var det bara överlevnad. Mötte mannen med hammaren som var ute på vårpromenad.

På vägen ned mot Simhallen kräktes jag tre gånger. Heja på sade Jonas när han cyklade förbi mig. Framför mig såg jag fru K susa uppför den sista puckeln innan rödljusen. Kom av cykeln och allt var dimmigt. Försökte resa mig men det gick inte. Snurrade för mycket.  Fem, sex försök och en kvart senare gick det att förflytta sig igen och jag kunde vingla hemåt. Svettades och frös samtidigt.

Jag kom faktiskt inte på förrän senare och med hjälp av min bättre hälft att det inte bara var cyklingen som knäckt mig. Svaret låg närmare till hands eftersom jag extremt illamående – vätskebrist! Den varma dagen, dåliga formen och aningen varma klädseln gjorde att jag svettats mer än jag druckit. Visserligen två flaskor men det räckte inte på de nästan tre och halv timma turen tog från dörr till dörr. Får nog bli resorb eller någon sportdryck som komplement till nästa gång.

Illamåendet avtog inte förrän sent på kvällen och jag hade en elak rethosta och mådde sisådär även på söndagen. Trots det var lördagen en succe. Jag försöker acceptera att jag inte är lika stark som förra året och den del av mig som erkänner det sa ”grattis – du gjorde det”. De andra delarna av mitt jag är något mer surmulna.

Ikväll fortsätter jag med nästa steg på den långa vindlande stigen tillbaks till bättre form. Då blir det måndagsturen.

Väl mött på Stortorget klockan sex god vänner!

/ J – gränssökare

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt