Jag fick en idé som går ut på att presentera kommande träningsvecka i text och bild. Det här blir följaktligen del ett. Sen har jag lite att rapportera om från torsdagens Bros Cup i Mtb också där jag endast deltog som åskådare samt fotograf. Det kommer några ord om det också vad det lider.
Träningsvärk! Så in i h-e också. Den värsta pärsen idag var utan tvekan att kliva av och på cykeln. Att skumpa fram på löpband samt att attackera samma vikter på gymmet som innan två månaders uppehåll sätter sina spår i kroppen. Jag undrar om fan har blivit gammal?
Sneglandes på SMHIs hemsida på telefonen medan jag inmundigade min obligatoriska “förecykelespresso” konstaterade jag att det måste väljas ur garderoben. Vissa temperaturer är svårare än andra. Extremerna är lätta att förhålla sig till.
För en gångs skull var jag rätt klädd när jag var färdig med det hela. Annars brukar min klädprocedur när vädret inte är helt perfekt se ut som följer. Först tar jag intuitivt fram det jag skall ta på mig. Det är alltid rätt! Sen går jag ut och känner efter varpå den inre optimisten i mig får för sig att det är varmare än det är varpå jag struntar i hälften av det jag tog fram. Sen börjar cyklingen och en stund senare fryser jag som en hund. Varje gång förbannar jag mig själv och aldrig lär jag mig!
Men så icke idag. Och trots ett litet hot om nederbörd var vi många som samlades vid Actics parkering vilket är den nya startplatsen för Lammhultcyklisternas lördagsturer. Banläggare och ledare för dagen var Bobban som lagt en sympatisk slinga som mätte runt elva, tolv mil eller så lite nordväst om staden. Platser med exotiskt klingade namn som Vrankunge, Torne, Lästad och Kvenneberga skulle passeras. Familjära vägar för mig men kanske inte för alla.
Farten var lugn som tänkt var på ett distanspass och ingen skenade iväg. Det blev därför en social tillställning och då vi körde i tvåpar med någon minut mellan bytena i täten hanns diverse ämnen avhandlas. Bland dem förstås Vätternrundan då några ska köra den nästa vecka.
Skall jag vara helt ärlig så var jag lite trött. Inte i benen, de led mest av träningsvärken utan mer i huvudet. Det blev inte många timmars sömn natten innan. Så ibland gled jag in i mig själv och stirrade mest på bakhjul och hypnotiska vader som gick upp och ned, upp och ned, upp och ned.
Mitt i allt det sövande kom något flygande och träffade mig nästan i huvudet där jag låg och filosoferade i bocken. Det var blått och svart vilket fick mig att associera till ett slangpaket då min egen hoptejpade kombo av Parktools blå däckjärn och svart slang ser ut ungefär så. Men det var det inte. Någon ropade och vi stannade. Jag visste ungefär vart föremålet landat och det gick fort att hitta. Det visade sig vara Dans Garmin som gett sig ut på egen upptäcktsfärd. Min gissning är att Italienska vägar tidigare i år blivit för tufft för det klena plastfästet på själva enheten som helt sonika givit upp. Han konstaterade lakoniskt men med viss glimt i ögat att det var ett bra skäl till att köpa en ny och stoppade ned den i tröjfickan. Innan dess hade jag återigen konstaterat att jag hade träningsvärken från helvetet då jag var tvungen att böja mig ned i diket för att plocka upp GPSen. Jag var tvungen att luta cykeln då jag skulle kliva upp på den igen för att det ens skulle vara möjligt.
Som brukligt är blev det fikapaus ungefär halvvägs. Idag på förnämliga Estvalls i Moheda. Har ni inte prövat deras Desireébulle har ni missat något. En vaniljbulle med extra mycket allt! Mer fyllning och rullad i kanelsocker. Mycket smaklig. För mig blev det dock en kaffe och en försenad frukostfralla istället. Någorlunda nyttig skall jag vara den här veckan även vad gäller födointag var det tänkt.
Vägen hem gick via en slinga tillbaks mot Alvesta för att vi skulle kunna ta oss an Norråsen eller Gåvetorpsbacken/Lekarydsbacken, kärt barn har många namn. Den sidan vi tog är den lättare men kändes ändå. Jag är tung. Det var frifart en stund och återsamling senare. Det gick ändå dugligt får jag väl säga. Nedför satte jag årsbästa med sjuttio blankt. Inte för det spelar någon roll men jag har massor av sådana små “personliga rekord” som jag leker med för att det är roligt.
Väl tillbaks vid Arenastaden i Växjö kände jag mig mycket nöjd. Ännu en lyckad cykeltur i den pågående sviten av dylika. Frågan är om eller när den bryts. När jag ändå var på gång hakade jag på några nästgrannar till mig som körde en liten extra runda över Vikensved och Notteryd tillbaks till Norr. Det gjorde att slutsumman för mig blev 134,8 kilometer. Snittet exakt 30 och högsta fart exakt 70. Jämna och fina siffror!
Nu blir det bestämt lite inspelat Critérium du Dauphiné på Eurosport.
/ J – jobbar på
