Karaktärsdanande cykeltur

Det här är den korta berättelsen om kampen mot klockan som förvandlades till kampen mot elementen. På programmet igår stod min första sejour på “Växjöruntrundan” för året. Lite drygt fyra mil blandat underlag i mestadels natursköna omgivningar. Tanken lockade extra eftersom vädret såg ut att hålla sig. Förvisso svalt, runt två grader och en bitvis frisk vind men med solglimtar från stund till annan.

Allt började väl. Jag rullade från hemmet ackompanjerad av en skatas eh…skönsång och mestadels sol. Jag märkte tidigt att vinden skulle bli att räkna med och uppskattade därför förstärkningarna jag försett mig själv med. Tyvärr verkade det som om moder natur uppfattade mitt försök att klä mig bättre än förra gången som någon form av kapprustning eller pokermatch.

Jag höjde insatsen med ett lager extra superunderställ på armarna och en vindväst, moder natur gick med och ökade med kraftigare vind. I potten lades glasögon och en mössa under hjälmen och moder natur inte bara synade bluffen utan gick all in.

Första halvtimmen var bra. Visst, motvinden jag mötte när jag tog mig uppför den mjuka sugande grusvägen över Telestadsängarna mot vattentornet var kanske mer än jag bett om men modet hölls uppe. Första benet av rundan går söderut, förvisso bara några kilometer  men visst var det något varmare ändå än hemma på Norr?

Jag stannade för en kort fotopaus eftersom vädret såg ut att bli mer dramatiskt. Ett försök att cykla ifrån regnskyarna gjordes. Jag förlorade!

Sen började det regna. Inledningsvis något sparsamt som om dropparna inte bestämt sig vilket gjorde dem stora och blöta. Efter en stunds tvekan övergick det hela i ett stadigt uthålligt strilande. Ett tempo som molnen skulle kunna hålla längre än jag förmådde cykla. Därefter tilltog såväl regn som vindbyar. Efter ytterligare ett tag förvandlades nederbörden till snöblandat. Regnet höll sig ungefär en timma och fem minuter. Den sista halvtimmen med bastanta inslag av snö.

Glasögonen immade igen så jag inte såg något i grådasket och ibland fick jag svårt att andas för att vinden tryckte in snöflingor i munnen på mig. Efter att bara ha varit skitig och blöt blev jag efterhand allt mer genomkall. Vägen blev också tyngre då nederbörden förvandlade de sista grusvägssträckorna till brun sörja.

På grund av kylan tappade jag känseln i mina händer de sista tjugofem minuterna och sista biten hem gjorde det riktigt ont även om det inte var i närheten av hur det kändes när de tinade upp i duschen. Kombinationen två grader, väta och vind är inte helt lyckad i cykelsammanhang. Jag föredrar torr kyla.

De sista fem minuterna hem bjöd emellertid på sol. Men då var det så dags.

Att få av sig cykelskor och skoöverdrag med tillhörande trasig dragkedja med stelfrusna fingrar som vägrade lyda visade sig vara nästan oöverstigligt.

Jag som bara tänkt sätta en tid på en bekant runda för att ha något att jämföra med senare i år. Ja, jo en tid blev det förstås men kanske inte den jag tänkt mig. Istället för “kläder efter väder” blev det väder efter kläder!

/ J – solskenscyklisten som cyklade vilse

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt