Jag går in

17 Feb

– vernissage och ett returbesök

Upplevelsen börjar och slutar med en dörr. Det kan tyckas tämligen naturligt men den här utmärker sig. Den är lika symbolisk som påtaglig vilket är en ovanligare egenskap hos några bitar plank. Från Kronobergsgatans kullersten ett par trappsteg upp till en alternativ värld.

Utgång, ingång
Utgång, ingång

Väl inne är det varmt och först är jag vilse. Finner inte ro, tavlornas träd blir tredimensionella i de många besökarna och jag går in i en snårskog. Intrycken kommer på en gång och överväldigar. Hittar till slut lugn framför en bild. Gömmer mig bakom kameran för att därefter länge bli sittande på en bänk. Tittar först på ryggar sen på en tavla när möjlighet ges i rörliga gläntor.

"Bortanför"
”Bortanför”

Jag ser ett grekiskt tempel i motljus på en höjd. Plankor och pinnstolar kan anas vilket obstruerar. Kanske inte ändå. Ledstjärnan blickar som ofta ned över scenen.

Annars går husen igen. Överallt är de närvarande och öppna för tolkningar. Några konkreta andra mer abstrakta. Mitt bland alla stugor hittas moderna huskroppar, radhus, trappor,  det anas miljonprogram och betongbunker.  De skriker men så tyst så tyst. Mitt i allt kommer Pippi och Villa Villerkulla. Det sticker ut ett par olikfärgade strumpor ur eftertänksamheten.

"Någons, någonstans" Bor inte Pippi här?
”Någons, någonstans II”, detalj. Bor inte Pippi här?

Hus och hem, et dukkehjem, slott och koja. Jenny berättar att hon som liten reste med sin mormor som gärna färdades under kvällstid för att kunna se in genom de upplysta fönstren. Ibland en förmodan ”det där är nog ett lyckligt hem”. Världen går att betrakta från två håll, inte bara in utan även ut.

Riktningen står klar. Ord som inne, ute, innanför och bortanför känns naturliga och bitvis är perspektiven givna. Hemmet är som sagt där och nyfikenheten. Vad händer bak lykta dörrar och spröjsade fönster?

Understundom dröjer sig färgskalan kvar vid rött sedan tidigare skapande. Nu mer grönt. Skogen tränger sig på.

Mitt i utställningen och klockan tolv faller ljuset in genom fönstret och avslöjar svärtan.  Där  var den. Ett halvt synligt träd strävar uppåt. Och ovanför den ytterligare en stjärna. Annars ser jag ett ögonlöst ansikte mitt i bilden kopplade till lungor.

"Någon där?"
”Litet hus, mittibland”

Det sammanfattar kontrasterna mellan det konkreta och det abstrakta. Tavlorna är gjorda i blandteknik, lager på lager och stolar, dörrar och andra detaljer är invävda i former. Somliga svar väcker nya frågor.

Utvecklingen återfinns i triptyken som inte slutade. Den som blev till femton utropstecken. Träd, hus och även här kvardröjande rött. De mindre tavlorna bildar tågfönster och utanför kupén far landskapet förbi.

Triptyken som blev fler
Triptyken som blev fler

Jag far till ett annat rum och stannar upp. Tänker mig inåt en stund där jag betraktar och letar efter dörren jag tidigare såg mitt i bilden som även är min verklighet.

"Kom, gå vilse - med mig"
”Kom, gå vilse – med mig”

Sen fastnar jag igen. Framför en annan tavla och vid det andra besöket – det är ett returbesök.  Tavla nummer 32 i katalogen, en invitation till Lindgrensk mylla och sagoskog. Naiva träd och moget djup. Lite otäcka, träden ter sig som en folkmassa utan ansikten. Deras mumlande förföljer mig när jag med blicken letar efter den dörr som inte finns där. Jag föreställer mig en stig. Men den saknar slut och leder in.

Tre val erbjuds, tre grenar på stigen som inte syns men som är tänkbar. Avvägar finns rakt fram och bjuder på vilsenhet och klaustrofobisk ensamhet. Till synes det rätta men slutar så fel.

”Kom, gå vilse med mig” som tavlan heter föreslår också lösningar. Slå följe rakt in till skogens hjärta där ljus kan skönjas. Kanske en öppning? Det som saknas är en dörr.  Stigen verkar sluta där mitt i allt det gröna.

Sen finns den tredje vägen. Den som leder ut. Bort i fjärran mot ljuset. Upp över kanten, långt bort där allting slutar.

Jag tänker på det och vad som kommer efter samt att det måste vara svårt att måla så stora tavlor när man inte är så lång. Hur når man?

Sen lägger jag mig på golvet. Fotograferar snett underifrån. Någon tror jag ramlat. Usla bilder blir resultatet men jag vill in i skogen. Känna barrmattan mot bara fötter och andas mossa och gräva mig ned till rotkraft. Sen vill jag stanna där. Det gör jag inte. Jag reser på mig.

Blir stående i mig själv en stund innan jag tittar på nästa tavla.

...till slut hittade jag ut.
…till slut hittade jag ut. Genom dörren där. Detalj ur ”Lite vilse”

Husen framstår som alltmer nyanserade med tiden, mer komplexa som livet. Från början enkla sedan alltmer innehållsrika. Tåget går vidare. Bilderna förändras. Som en vår i antågande. Tendensen säger mig att det blir mer blad, fler träd. Både här inne och där ute.

Slutet på den här resan närmar sig. Frågan om vad som försiggår där bakom fönstren dröjer sig kvar i entrén.

Jag närmar mig ingången baklänges och sen är jag inte där längre.

/ J

Jag besökte konstnär Jenny Eneroths vernissage i Växjö den 14e januari. Delar av utställningen befinner sig för närvarande i Ljungby. För den som önskar se mer av hennes verk rekommenderas ett besök på hemsidan och Instagramkontot ”jennyeneroth1”. 

2 kommentarer

Jenny Eneroth 17 Feb

Tack, tack och innerligt tack John.
Så fantastiskt du skriver!

Kram Jenny

Svara
    John Wikström
    John Wikström 20 Feb

    Tack! Det betyder mycket att du tycker det. :-)

    Svara

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.