Jag är påskcykling gul - upp och ned för en ås och upp igen

20 Apr 2014

Ännu en fantastisk vårdag som gjord för cykling. Blå himmel, snälla vindar för att vara vid kusten och en behagligt värmande vårsol. Dock bett i skuggan, där blir man påmind om att våren inte är lastgammal än. Det hade varit påtagligt dagen innan på långfredagens cykelutflykt då jag som man bör led mer.

Begynnelsen bar genom Båstad ut mot kustvägen. Inte helt lätt i en sommarort som är på väg att vakna ur vinterdvala. Turisterna hopas och de fläskiga BMW och Audi-SUVarna flockas och bräker ängsligt som vilsekomna får utan herde.

Längs med havet for vi och livet kändes sådär härligt befriande äventyrligt för en stund. På väg mot nya mål och förbi strandhotellet i Mellbystrand. Allt är möjligt i när saltdoften hänger i luften.

C på en C - i full fart över slätten
C på en C – i full fart över slätten

På väg ut genom stan förbi strandtallskogen kom samtalet in på en trend jag noterat efter att ha sett de av Eurosport sända vårklassikerna så här långt och det är att

”det nya svarta” är just – svart! 

De flesta teamcyklar verkar vara i huvudsak svarta med någon färgklick som associerar med lagsponsorn utslängd här och var. För all del snyggt men väldigt unisont. Fröken C är därmed helt trendriktig på sin snygga Cannondale.

Trenden i Båstad verkade den här dagen var lika tydlig. Det skall vara par som cyklar. Utöver oss själva kunde räknas fyra eller fem cyklande par som vi mötte och vi blev omkörda av ytterligare ett. Eller räknas det om vi sen körde om dem alltmedan vi körde slalom mellan lyxbilar? För övrigt mötte vi samma par vid ytterligare två tillfällen under vår runda. De verkade gilla samma vägsträckning som vi fast i en annan ordning. Annars var det gott om cyklister på vägarna generellt.

Förvisso har jag färdats söderöver... men ändå?
Förvisso har jag färdats söderöver…men ändå?

Efter några mil på slätten pausade vi vid en kyrka för att sen skiljas åt för ett tag. Cyklarna behövde sin vila. C styrde mot Båstad igen och jag åter mot Hasslöv där vi befunnit oss på fredagen. Jag tänkte där öva på att låta bli att köra upp för den i cykelkretsar kända Hasslövsbacken. Jag hade haft någon grads feber i ett par tre dagar och hade därför inte för avsikt att ta i alls under det här passet. Den planen höll inte.

Väl cyklandes österut tänkte jag bara köra förbi Vallåsen för att veta var stället låg med framtida Mtb-utflykter i åtanke men sen gick det som det brukar med Mtb. Åt skogen. På vägen passerade jag Brasilien, tror jag.

Problemet med skog är att det inte är ett bra ställe att utforska med landsvägscykel noterade jag senare. Vägen förbi Vallåsen var vidunderligt vacker så här i vårtider med porlande bäckar, vitsippor i mängder, fårarumpor i hagarna och drillande lärkjävlar. En skånsk idyll. Men när jag närmade mig en skylt som upplyste att Örkelljunga närmade sig tyckte jag det fick vara nog. Där ville jag verkligen inte hamna och jag beslöt mig därför raskt att svänga västerut mot havet igen på första bästa väg. Skånevägen hette den och vek lämpligt av åt höger. Asfalterad om än lite sliten och öde. Den slog jag in på och efter ett kort tag började det gå uppför. Datorn upplyste om att lutningen varierade mellan 8-11 % ett tag och de murkna sandlådorna vid vägkanten om att vägen inte används alltför frekvent. Sen planade det ut något men fortsatte att stilla bära uppför.

Efter ett par kilometer hände något intressant – asfalten tog slut och grusväg vidtog. Mycket ovanligt i den här delen av världen. Jag tänkte därför att min vän asfalten snart skulle återkomma. Och dessutom hade jag ju investerat viss möda i att släpa upp min kroppshydda de över 150 höjdmetrarna så jag fortsatte trots det ojämna underlaget.

Två tecken att akta sig för när man tränar landsväg.  Ridvägar och namngivna skogsbilvägar
Två tecken att akta sig för när man tränar landsväg. Ridvägar och namngivna skogsbilvägar

Jag borde nog ha reagerat över skyltarna som antydde att det här var en ridled och det faktum att Sveaskog stod för gatunamnen. Och jag som inte skulle anstränga mig. Nu befann jag mig plötsligt 196 m ö h  på en jäkla grusväg som blev allt grövre och som här och var befanns strösslad med makadam där det var blött. 23 mm racerdäck med 8 kilos tryck gör sig sisådär i de sammanhangen.

Finn fem fel!
Finn fem fel!

 

Det fanns dock inte så mycket att göra åt situationen mer än att fortsätta. Som de flesta cyklister vet är att vända inte ett alternativ om vägen alls fortsätter framåt.

Finn fem fel!
Finn fem fel!

Det blev allt värre och någon kilometer var dessvärre nyplöjd, förlåt nygrusad och extra grov. Sen blev den tack och lov bättre och en skylt dök upp i skogen som förklarade allt! Och jag som undrat vart jag befann mig. I SKÅNE – NÄHÄ! Precis vad en trött J behövde, ett ironiskt blått meddelande från Trafikverket.

Varför återfanns ingen dylik angivelse i andra ändan?
Varför återfanns ingen dylik angivelse i andra ändan?

Allt har ett slut, till och med skånska dödsvägar för att använda modern terminologi. Till slut återfanns den förlorade asfalten. Och där stod den – skylten jag anser borde haft en tvilling i andra ändan!!

Nu börjde tiden bli en aning knapp eftersom en traditionell påskmiddag hägrade. Lamm, potatisgratäng och rödvinssås. Det såg jag fram emot och säkert de andra också. Enda kruxet var att det var jag som förväntades vara kock.

å vägen inträffade ett av de där underbart vardagssurrealistiska ögonblicken som jag älskar att observera och vårda minnena av. Jag stannade för en stund vid vägkanten för att njuta av synen av grön vitsippematta som bildade en närmast grafisk kontrast mot ännu lövfria bokar. När jag sitter där för att fånga ögonblicket på bild har jag en liten stuga på höger sida om mig. Fönstren är öppna, de vita gardinerna fladdrar i vinden och i den varma vårsolen strömmar ljudet av stenhård dödsmetall ut och ackompanjerar de drillande lärkorna på ängen bakom min rygg.

Dödsmetallutsikt
Dödsmetallutsikt

Resterande hemfärd var rätt tung. Motlut från Margretetorp på Postridarens väg med bråttomvatten på höger sida och sen över till gamla riksvägen. På vägen upp körde jag om en cykelklubb. Följde därefter de vindlande vägarna på åsens rygg tillbaks till Båstad.

Till dessert påskpavlova med curd på lime och passionsfrukt.

/ J – ännu en gång på skånska irrfärder

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt