Det vad då själva tusan vad det var svårt att komma igång med träningen igen efter den långa pausen jag ofrivilligt haft. Det går bara inte fast jag egentligen vill. Hela min organism protesterar mot inaktiviteten och känner sig fångad. Där inne och där under väntar någon som vill bli fri igen. Som vill kunna röra sig men just nu är fångad i orörlighetens bastanta bojor.
Cykla har det gått att göra nästan hela tiden. Vintern har trots att den varit närvarande och understundom påtaglig ändå varit samarbetsvillig för det mesta. När jag går ut i cykelboden för att hämta pendlaren nu på morgonen stirrar de andra cyklarna på mig. Jag ser tydligt hur racern hänger med huvudet och riktar krumhornen mot marken. Tittar förebrående på mig under lugg. Mountainbiken har lite mer utmanande trotsig blick och blänger tillbaks och fnyser lite genom dämparna åt min oförmåga. Jag vänder ryggen åt dem och låtsas inte se.
Idag något kallare igen märkte jag när jag tog mig från hemmet. Aning förrädiskt med snön ovanpå gårdagens is och packade snö. Men så länge man skall rakt fram och inte tänker bromsa är det lugnt. Jag har blivit gubbe, hela jag är tapetserad med reflexer.
Det natursköna biten av min cykelväg genom en park kan vara något vansklig. Nedförsbacke, en väg som pryds av en skylt som upplyser om att ingen bryr sig om den så här års och ett rejält staket att bromsa mot före vägen därnere är vad som väntar. I ryggmärgen väntar MTB-cyklisten och efter att ha börjat på iskanan täckt med snö låter jag framhjulet föra mig ut på det jungfrueliga snötäcket där gräs med fäste väntar under.
Resten av färden innebär lika delar söndersaltat slask som modd. Föredrar modd då jag inte uppskattar att få mina byxor brunprickiga. Hinner inte tänka så mycket mer utom att jag skickar upp en hand i vänlig hälsning till den herre som sitter med familjen i bilen och väntar på att jag skall passera innan han kör vidare i sin tillvaro.
Kanske jag kan ta mig till gymmet och börja där? Det är mindre uppförsbackar inomhus men å andra sidan sitter höjdmetrarna i huvudet. Den slingriga serpentinvägen är svårare att knäcka än vilken alpstigning som helst.
/ J – inaktiv
