Våren krälar över landet och sätter klorna i landskapet där den kommer åt, biter och rivs. Sol överallt. Naturen tänkte “värme” och jag tänker cykel.
Vårtecknen hopar sig och igår inleddes Paris-Nice. Man kan säga saker om andra tävlingar också men den håller i taktpinnen och räknar in så våren inte kommer i otakt. Det finns inget värre än när naturen är osynkroniserad.
Själv har jag förlagt takten. Ingen rytm alls, vet inte för vilken gång i ordningen jag försöker starta träningståget utan att det ens kommer ur verkstan och upp på rälsen. Försökt att både smyga igång och gasa hårdare till ingen nytta. Konstaterar att årets säsong inte handlar om tider och att köra fort. Mer om överlevnad och att skicka in stödtrupper i den fysiska katastrofområdet. I Paris-Nice vurpades det och även jag har kraschat in in en mental vägg.
Men i förrgår kom jag i alla fall upp i sadeln. Det var ett uppvaknande jag inte behövde. Jag visste redan. Vågen har skvallrat och den går inte att rida på. Obevekligt smög sig medvetenheten om oförmågan på även om jag förberett mig.
Jag sniglade fram under en nästan blå himmel med en pacande solstrimma framför hjulet. Årets andra träningstur bjöd på bra omständigheter och tung andhämtning. Körde tre korta varv på en bana jag har. Tid medioker.
Inte så farligt ont under turen i alla fall. Glädjande. Äntligen inlett första av två undersökningar för att utröna orsaker och därmed kunna planera eventuella åtgärder. Intressant att se sin egen arm uppträda som en robot. Det är en annan historia som ska berättas.
Formen har fallit offer för mig själv och omständigheter. Förra året vid den här tiden hade jag cyklat över 1600km. Över hundra mil bara i mars. I år inget. Kontraster.
Men året bjuder på värme och förra året på minusgrader vid samma tidpunkt. Fler kontraster.
Försöker väl igen
och igen.
#cykligare #knivesandbikes
