De är oorganiserade de där flygande tecknen i skyn. De lämnade landet i V-formation mot sydligare nejder och i går såg jag ett gäng till. Huliganerna flög baklänges mot norr i omvänd gruppering, som en tratt. De backade in våren och jag in i dörren där jag vred huvudet ur led. Nu hänger det löst.
Jag tittade på dem, sträckte mig nästan i nacken och tänkte att då är det inte höst längre, så bra. En av dem där upp sade “tut” eller vad nu fåglar säger. Min ornitologiska är inte så slipad.
Visst intresse har jag ändå för tecken. Det har med cykling att göra. Inte för att man inte kan ägna sig åt den verksamheten året om. Det har jag prövat förut skall gudarna veta men i år har det inte gått till på det viset.
Nu väntar jag på lämpligt avstamp.
Något jag tänkt mig borde ske med viss pompa och ståt. Kanske en liten mässingsorkester och en tårta. Nä, inte så men i alla fall kalendersnyggt. Jag tänkte mig därför ett månadsskifte. Närmare bestämt det som närmar sig med stormsteg. DÅ skall jag bli cyklig igen.
Fast fan vet. Jag bävar. Icke-cyklist är vad jag är och nu skall jag transformeras till en tvåhjulig kentaur igen. Undrar om hovarna passar och om manen fladdrar så där reklamschampoosnyggt i fartvinden. Eller om det bara blåsbälgsflåsas uppför närmsta motlut osynligt för blotta ögat, mikrobackar.
Cyklarna är redo i fall. Om nu inget mystiskt inträffat sen jag gjorde i ordning dem senast torde de vara i toppskick. Däcken är fräscha, drivlinorna nya och reservdelar finnes. Jag har även ett nytt styre till min MTB som skall monteras. Det är lättare än det gamla. Så naturligtvis blir jag snabbare på stigarna, oändligt mycket snabbare.
Jag läste nämligen i en bok att styret är av stor betydelse för utvecklingen. Det tog jag pasta på.
Skål! (i vatten)
/ J
