Det blåser på mån… ..dagar!

15 Sep 2015

Nu är racersäsongen på upphällningen. Det betyder inte att den är helt slut men gruppkörningarna på måndagar och lördagar har kastat in handduken för i år.

Igår var det därför dags för den sista måndagsturen. De organiserade vill säga. Eller ja, den här var inte heller organiserad. Annars fortsätter de i lite olika former under hela året för den som känner sig entusiastisk även när det regnar småspik i novembermörkret. Den dunklare delen av hösten och vintern lär bjuda på Växjöruntrundan i lampors sken i sedvanlig ordning.

Men än så länge är det någon form av dagsljus som är aktuellt även om den här mulna och synnerligen blåsiga dagen pekade mot att det skulle bli betydligt mörkare än förra veckan. Lampor på med andra ord.

Sadlad springare - suddig bild för att det var så mörkt. Notera att cykeln är försedd med lampor, hu - det är inte rätt
Sadlad springare – suddig bild för att det var så mörkt. Notera att cykeln är försedd med lampor, hu – det är inte rätt

 

Min förskarv kändes bra. Vinden var kraftfull men förvånansvärt varm. Körde min vanliga sväng och höll god fart vilket gjorde att jag anlände till torget för tidigt och därmed i ensam majestät. Ett tomt och mycket öde stortorg mötte mig idag och några andra cyklister fanns inte inom synhåll. Efter ett tag dök herr C upp och vi språkade lite kring vikten av uppvärmning alltmedan jag paradoxalt kallnade. Sen kom Velogänget inrullande

Där stod min cykel och kände sig ensam
Där stod min cykel och kände sig ensam

Fem över sex gav vi oss iväg. Det gick tämligen lugnt uppför Högstorpsbacken och sen sade det pang och lugnet försvann. Full fart och växlarna rasslade i gruppen när allt mindre drev matades i. Blev senare under den här rundan påmind om att det är hög tid att skaffa en annan kassett. Den nuvarande är kvar från den tiden jag körde 53 tänder fram. Tyngsta utväxling nu är 50-12 och det förslår inte när det börjar gå fort på riktigt.

Ett mycket öde torg
Ett mycket öde torg

Jag var med och tog några förningar inledningsvis. Det skulle jag med facit i hand kanske inte gjort. Men benen kändes fortfarande bra. Jag undvek dock täten den sista biten in mot Billa. Där går det alltid fort och så även idag även om den absoluta hastigheten var lägre än vanligt. Mycket beroende på en massiv kantvind där. Vi var tre som åkte av men jag lyckades sega mig ikapp framförvarande hjul men att ligga sist var inte mycket till hjälp med ostliga vindar. Så där sprack planen att hänga med över krönet och jag fick släppa lucka. Emellertid lyckades jag med en tjurrusning utför jaga ikapp den undflyende kvintetten som återstod av klungan. Lade mig att ”vila” vid sista bakhjul. Men den högt uppdrivna farten var på gränsen till vad jag förmådde ändå. Men just den här sträckan är lättåkt och jag hängde med även om jag fick jobba för det.

Men farten var sådan att varje gång det ökades där framme var jag på väg att flyga all världens väg därbak. Till slut blev det så. Jag släppte svansen på väg in mot Ingelstad precis där vägskylten är belägen och då var farten 47 km/h. Så fort kan jag knappt köra någon längre tid. Särskilt inte i kantvinden vilken gjorde att jag inte fick den lä jag så väl behövt. Jag beslöt mig därför att köra tempo hem på egen hand. För att förekomma det tilltagande mörkret sneddade jag förbi naturbruksgymnasiet och kom ut på Stenslandavägen. Lade mig tillrätta i tempobågen och matade på vad jag förmådde i vinden som nu faktiskt hjälpte till. Lite frihetskänsla där i skymningen allt medan benen vevade på. Men nu var de trötta av den för mig hårda öppningen och farten stannade därför mellan fyrtiotre och fyrtiofem på platten.

Döm om min förvåning när jag blev upphunnen av gruppen jag tidigare släppt. Min genväg sparade mer tid än jag trodde och jag hade kommit ut framför dem. Hakade på några hundra meter men insåg åter att det kördes för friskt. Men då kom följebilen från Skoda ikapp mig och jag fick draghjälp den återstående kilometern till pissepausen vid ”Carlssons hörna”. Jag låg där i fartsuget och kände mig proffsig tills jag kom på att det är förbjudet att gå på karavanen efter att ha blivit avhängd. Men en bil gör väl ingen karavan?

Efter kortpausen var det dags för Ållarydsvägen. Även där gick det fort. Så fort att jag släppte, den här gången för gott, i knäppan in till själva byn. Det lilla rycket där blev ett för mycket. Därifrån tog jag mitt eget tempo hem.

Även det gick bra även om motvinden som rådde på Osabyvägen var vresig. Jag försökte lura vinden genom att krypa ihop i tempobågen och låtsas att jag är liten. Vinden gick inte på den finten. Men jag hade så pass pigga ben att jag lade på någon slags spurt från Dänningelanda hela vägen förbi Torpa och vidare in i stan. Mitt snitt landade till slut på 38 km/h vilket får anses högt med tanke på att jag körde halva rundan själv och att den inkluderade körningen genom trafiken den sista biten. Vinden låg på 7 m/s i snitt med 12-14 m/s i byarna enligt SMHI.

Humöret var på topp vid återkomst till torget. Vilken bra träningsrunda det blev även om jag inte kunde hänga med där framme. Enda smolket i glädjebägaren var…ja, det faktum att jag nu måste slita av kassetten på mitt nya bakhjul och skicka iväg det för reparation. Det låter för j-a illa helt enkelt. Men det är lösbart! Det är bara ett limmat skydd över ett lager som lossnat. Men det knakar värre och värre och det låter som ett lager skall skära när som helst. Åt Schweiz med det!

/ J – cyklar vidare i fallande skymning