Den sista Ehwazen

Det har blivit dags att presentera trotjänaren i sällskapet. Pendlarök/cykelsemestercykel och allmän reservtränings/grusvägsracer är en Crescent Ehwaz där inte mycket är original efter alla dessa år. Det tycks vara ett återkommande tema för mina cyklar märker jag. Att kalla cykeln för ök är inte helt långsökt då namnet “Ehwaz” är en omskrivning av en fornnordisk runa som betyder “häst”.

Cykeln blev tidigt en testrigg för att göra den mer personlig och framförallt snabbare och mer lättcyklad. Utbudet av snabba hybrider/pendlare var inte alls lika stort när cykeln köptes och skivbromsar var inte ens påtänkt för vanliga cyklar i rimliga prisklasser. Ehwaz var då Crescents näst finaste modell i hybridsortimentet.

Styrstammen var från början en synnerligen trist ställbar historia och byttes omgående ut mot en längre och för övrigt snyggare Azonic som lånades från en gammal GT Avalanche. Den styvade upp den klena framdelen något och eftersom den är längre än originalet blev sittställningen racigare. För att förstärka den känslan är den vänd upp och ned och därmed lägre än den varit annars. Även sadelstolpen byttes efter ett tag. Originalet var en fjädrad variant som jag i och för sig ersatte redan vid inköpstillfället med en fast dito. Men för att få snyggare linjer och bättre sittställning fick en Cannondale M900 låna ut en Ritchey Competition-stolpe istället. Såväl stolpe som styrstam är polerade vilket för övrigt matchar gaffeln på cykeln bättre än de svarta originalen.

Utseendet kan i och för sig kvitta då all klarlack på ramen ändå krackelerat nuförtiden vilket gör att cykeln ser ut att lida av fläcktyfus. Enligt min lokala cykelhandlare är det ett vanligt Crescentproblem.

För att öka antalet greppmöjligheter såväl vid cykelsemestrande som vid tränande monterades tidsenligt ett par barends. De sitter fortfarande kvar och är troligen de längsta som gjorts. Ett par Cannondale XYZ, den långa versionen från -94. De lindas med racerstyrlinda för att få ett mjukare skönare grepp och för att inte bli lika kalla på vintern. Naken metall är inte skönt att greppa i minusgrader. De är långa nog för att sittställningen skall bli närmast tempolik när de greppas i änden. För att komplettera greppet sitter ett par tämligen feta Grip-ons från “PRO” som handtag.

Sadeln är från Selle Italia och är en SLR XP som införskaffades efter det att den förra sadeln från PRO helt sonika gått av på mitten.

Hjulen är ett kapitel för sig då jag har ett par tre uppsättningar framhjul men endast ett bakhjul efter ett par haverier. Fram sitter ett tämligen enkelt racerhjul från Shimano i form av ett 16 ekrat W RS-10. Bak där påfrestningarna är större sitter nu ett handbyggt hjul från  tyska Actionsports med XT Mtb-nav, 32 DT-ekrar och Mavics A719 fälg som är en av de kraftigaste landsvägsfälgar som finns. Det går inte att sätta på vilka landsvägshjul som helst på den här cykeln då bakgaffeln håller Mtb-standard med 135 mm innermått och hamnar därmed inom kategorin “Touring”-hjul. Originalet var faktiskt 36 ekrat hjul byggt kring ett Deorenav med Mavic CXP22-fälg vilket borde varit oförstörbart men inte var det visade det sig. Inte ens när jag lät bygga ett nytt med CXP33 höll det.

Bromsarna var en av de saker som snålats in på för att få ned priset på Ehwazen. De är nu bytta och eftersom cykeln införskaffades innan skivbromsarnas riktiga intåg så sitter ett par Deore V-bromsar fram och XT-bak. Crescent blickade dock framåt vilket märks på att ramen är försedd med skivbromsfästen bak. Sen kan tilläggas att gaffeln ologiskt saknar sådana fästen.

Den är även försedd med några av de sämsta vajerdragningarna jag sett på en ram. Som exempel kan växelvajern bak tjäna. Som synes på bilden nedan går emot bromsfästet vilket nöter på den! Cykeln är även försedd med fästen för både “Top-Pull” och “Down-Pull” för främre växelförare vilket gör att ramen kryllar av lödda fästen.

Vad det inte snålades in på var styrlagret som faktiskt är från Cane Creek. Sen kanske som kuriosa kan påpekas att den här modellen nog var den sista som byggdes i Sverige. Året efter var “Ehwaz” mycket enklare specad men behöll namnet*. Ett inte helt ovanligt förfarande bland cykeltillverkare.

Cykeln är även omdrevad och fram sitter den udda kombinationen av en storkaka med endast 48 tänder och en liten 44:a. Den ovanliga lösningen kom sig av att jag önskade tätare steg i hastigheter mellan 25 och 34 km/h vilket är intervallet där den här cykeln oftast befinner sig. Det teorin är dock omkullkastad nu när det sitter en Mtb-kassett bak istället för som tidigare en landsvägsdito så mina omsorgsfulla uträkningar via Sheldon Browns växelkalkylator är körda och numera obsoleta. Troligen överlappar för många växlar i den här konfigurationen men det fungerar trots allt.

Växelkombinationen bevisar för övrigt även att Tiagra landsvägsväxel visst klarar upp till 32 tänder bak utan att haverera. Något som jag ibland hört diskuteras på olika forum. Men det underlättas nog av den mindre storklingan fram. Ursprungligen satt det en 50 eller möjligen 52:a monterad där. Mitt minne sviker mig på den punkten.

Pedalerna är ett par kombi-pedaler för att passa cykelns breda användningsområde.

Däcken är för närvarande standardbetonade 32 mm Continental Contact med skyddsväv i kevlar. Allt för hållbarhet på stadens gator och torg. Glassplitter är inte pendlarens bästa vän. Cykeln har annars körts på allt från racerdäck till crossdäck.