Den bruna maten - Ett oförglömligt besök på "Saracen's Carvery"

4 Nov 2015

Det finns en och annan seglivad myt om engelsk mat. Jag har tidigare inte trott på den helt och hållet eftersom jag dels varit i England tidigare och ätit mycket bra och dels är storkonsument av diverse matprogram från det landet som exempelvis ”Masterchef”.

Men uttrycket ”ingen rök utan eld” kanske inte helt saknar signifikans i det här fallet. Jag och C fick i helgen smärtsamt erfara varifrån uppfattningen om engelsk mat kommer. Matchdagen hade tagit sin tribut och en smula utmattade efter en lång dag med mycket trängsel och intryck ville vi ha en enkel bit mat på kvällskvisten. Dagen innan hade vi varit lite mer försigkomna och testat en sympatisk Indisk kvartersrestaurang matintresserade som vi är. Tidigare på dagen hade vi följt det amerikanska temat och lunchat på hamburgare för att vara konsekventa. Bjuds det på NFL så gör det och då är det bara att gå ”all in”.

Alternativet för aftonen var att ge sig ut i novemberkvällen på jakt efter en restaurang, vilket å andra sidan är extremt enkelt i just London. Men nu fanns det ju ett etablissemang i bottenvåningen på hotellet med namnet ”Saracen’s Carvery” och inriktning mot kött vilket inte kändes helt fel.

Men ack vad vi bedrog oss. Det skall erkännas så här i efterhand att vi borde ha insett vartåt det barkade med tanke på antalet kvadratmeter heltäckningsmatta på hotellet. Jag menar, förutom den bruna varianten på golvet i restaurangen fanns det ju för tusan till och med heltäckningsmatta på väggarna i hissarna!

Det är alltid ett dåligt omen när till och med insidan på hissarna är försedda med heltäckningsmatta
Det är alltid ett dåligt omen när till och med insidan på hissarna är försedda med heltäckningsmatta

Nåväl, vi fick ett bord för två och matsalen var inte tom trots den sena timman så det såg inte alltför illa ut. Menys såg möjligen en smula luggsliten ut men innehöll ett antal rätter som var tänkbara kandidater. Jag velade lite mellan lamm och kyckling. Så här i efterhand spelade nog det valet mindre roll inser jag. Upplevelsen hade blivit densamma.

Preludium. I väntan på maten kom servitören med den torraste brödbulle jag fått den tvivelaktiga förmånen att sätta tänderna i. Det var uppenbart en bit bröd som blivit över från frukosten som för övrigt var usel även den. Jag tittade förvånat på biten bröd som smulade sig när jag delade på den och funderade på om jag skulle klaga eller låta det bero. Jag valde att avvakta.

Efter det att vi fått beställa rådde total förvirring om hur maten skulle serveras eftersom det skedde på olika vis beroende på vad som beställts. C beställde ett vegetariskt alternativ som inkluderade förrätt och jag valde en kötträtt. Men det innebar att hennes beställning kom till bordet medan jag fick gå och hämta min själv. Det skedde vid en bufféliknande station som inte var någon buffé. Istället fick man välja en av kötträtterna som låg på display där varefter den skolmatslikt slevades upp i enorma portioner på tallriken. Jag valde kyckling. Det skulle jag inte ha gjort!

Först kom emellertid Cs förrätt som var hysteriskt underhållande. Den hämtades färdig ur en kyldisk som stod i ett hörn av lokalen. En räkcocktail som uppenbarligen hade rymt från sjuttiotalet! Följaktligen bestod den av några blad isbergssallad, färdig Rhode Island-sås och iskalla räkor varav två för övrigt fick avlägsnas då den inte var ordentligt rensade. Allt serverat i ett glas. Tur att den var kall för det förtog all eventuell smak. Gud vet hur länge den hade stått färdig i väntan på en icke ont anande gäst. Klockan var över nio på kvällen. Alternativet hade varit en ”melonbåt” vilken mycket logiskt bestod av en gigantisk skiva melon med ungefär samma innehåll som räkcocktailen.

Ni skulle också sett skeptiska ut - jag lovar!
Ni skulle också sett skeptiska ut – jag lovar!

Nivån var nu satt och jag hade inte längre några förväntningar utan såg nog mest allmänt skeptisk ut. Jag och C bröt ut i hysteriska fniss-attacker över färgkombinationerna i matsalen, parat med tjockleken på mattan och maten. Vi hade hamnat i en tidsmaskin som fört oss tillbaks till vår barndom!

Dags för huvudrätt. Jag tittade klentroget på det som befann sig på min tallrik. Jag tittade en gång till men nä, ingen förändring. Där samsades ett föremål vagt liknande kycklingfilé lindad med bacon, potatis, grönsaker och en Yorkshire-pudding. Allt dränkt i en sås med aning klistrig konsistens.

Potatisen var bäst eller snarare minst dålig för den smakade ingenting. Den var stekt rakt upp och ned, utan kryddor, salt eller något annat som kunde gett det minsta smak eller arom. Dessutom hade den fått stå till sig – länge!

Grönsakerna var på gammal hederlig skolbespisningsnivå. Tänk sjuttiotal, tänk kantin, tänk grå, överkokta och lätt mosiga. Vedervärdiga helt enkelt. Till det en ”Yorkshirepudding” som var extremt torr och således poänglös. Emellertid inte äcklig. Bara meningslös.

Höjdpunkten på tallriken om man nu får kalla det så var emellertid kombinationen av totalt kremerad kyckling och hemsk ”gravy”, skysås. Fördelen var att det inte förelåg någon risk för matförgiftning eftersom eventuella bakterier dött av värmeslag för flera timmar sen. Filén var snustorr och det gnisslade så där obehagligt när man bet i den. Såsen som var hälld i riklig mängd över allting hade en märklig tapetklisterliknande konsistens och var uppenbarligen redd och inte reducerad. Min gissning drar åt potatismjölhållet som sen fått koka upp med tanke på hur den uppträdde. Smaken var mest suspekt.

Lasagne någon?
Lasagne någon?

Cs rätt var inte mycket bättre den. Under det aningen sega täcket återfanns bland annat burkchampinjoner och till hela anrättningen bjöds på samma grönsaker och potatis som till min rätt. Tilläggas bör att den serverades inom ett par minuter vilket uppenbart signalerade att den var mikrad eftersom ingen ugn i världen kan värma en lasagne på den tiden än mindre tillaga den. Jag åt ett par tuggor för att bli mätt. Upplevelsen varade mindre än trettio minuter. De var dock långa minuter kan tilläggas och längre ville vi inte dröja kvar. Men med oss fick vi ett gott skratt och en matupplevelse för livet.

/ J – en upplevelse rikare

Den bruna maten är annars en eminent svensk hemsida tillägnad receptkortens underbara värld och väl värd ett besök!

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.