Cykligare! - den bästa turen

8 Aug

Äntligen känns namnet på den här bloggen aktuellt igen!

Ibland händer det säger de i reklamen. Fast ibland gör det faktiskt det! Igår hände det. Min cykellust återvände för en stund och värmde själen. Jag blev cyklig igen.

Egentligen var det inte så märkvärdigt. En vardag, en måndag en bit in i augusti och dags för måndagstur som så många gånger förr. Cyklat hade det inte gjorts sen förra veckan och ett gympass satt i låren. Men redan på min ”förskarv”, uppvärmning eller vad man vill kalla det kändes allt rätt. Vädret vackert, vindarna som plågat alla cyklister i trakten hela sommaren hade dämpat sig till en bris. Lite svalt var det men ack så vackert.

Nästan obligatorisk fotoplats här i trakten. Helgasjön med Kronobergs slottsruin i bakgrunden
Nästan obligatorisk fotoplats här i trakten. Helgasjön med Kronobergs slottsruin i bakgrunden

Tjugotvå kilometer mäter min natursköna uppvärmningsrunda längs Helgasjöns stränder. Den brukar ta fyrtio minuter på ett ungefär och det gjorde den även idag. Benen var med. De spritte inte i dem, därtill har jag för få mil under bältet men de protesterade inte som förra gången heller.

Efterhand dök det upp lite cyklister på torget och efter lite prat om Iron Man Kalmar delade vi in oss i grupper och begav oss åstad. ”Frifart” som vanligt först och fortast. Där cyklar de som tävlar och andra som bara känner sig starka. Därefter blev det en liten vagare grupp med ungefärlig tänkt fart runt de trettioåtta eller så. Min tanke var att hänga med den så långt som möjligt.

Cykel väntar ryttare
Cykel väntar ryttare

Det finns som bekant olika sätt att uppnå fart. Idag var det samarbete som gällde och ingen försökte ställa av någon annan. Annars kan man göra som förrförra veckan då jag fladdrade av i första slakmotan/backen när farten trummades upp runt de fyrtio uppför trots friska sidvindar. Så inte idag trots att vi var en stor grupp där det lätt kunde blivit tuppfäktning. Arton var vi och sedan blev vi tjugo efter att två som släppt från snabbklungan anslutit.

Nitton av oss körde på racercyklar och herr M som skall köra Cykelvasan på lördag och trampade MTB. Där kan vi snacka om fartpass på grova hjul.

För mig gick det såpass fort att jag slutade prata. Det verkade gälla de flesta andra också förresten. Man går in i sin bubbla, tittar omväxlande på hjulet framför och fram genom gruppen för att se om något hinder dyker upp. Tankarna vandrar i takt med förningarna. Fram och åt sidan, växlar ned och släpper av. Glider bakåt i kön och sen om igen. Fast idag var det långt mellan förningarna. Gruppen närmade sig den kritiska massan då den blir en liten klunga. Vi var hyfsat disciplinerade, leden inte allt för fladdriga i sidled även om plats för förbättring finns och det drogs för det mesta jämnt. Ibland rusade någon iväg men det är nästan ofrånkomligt i en så stor grupp.

Ett tag gick cykeln av sig själv. I vägkanten svarade gräshopporna med att gnissla ikapp med någon enstaka insats av bromskloss mot kolfiber. Någon klappar skinka och ljudet och viftandet sprider sig. Ibland en gumma ibland ett farthinder är det som passeras. Vi möter traktorer, stora är de, breda men vi får plats. Inga slaktacyklistertrafikanter idag. Incidentfri runda. Tråkigt att ens behöva konstatera det.

Jag tänker en smula på ”kapitel 2”, det jag döpt min tvåmiljonerfemte omstart av viktresan till. Ett ryck gjordes tidigare i år sen stannade det av och sommaren kom emellan. Min PT Daniel Evaldsson är nog inte imponerad. Nu kör jag igen men vågar inte längre lova att det inte blir omstarts-repetition igen. Men något skall man ju skriva om.

Backarna i Ingelstad. Först hög fart närmare de femtio ett tag över ängarna och platten in mot byn. Sedan lugnt uppför de små höjderna. Några berg och stora backar finns inte i de här trakterna. Kollar pulsen med jämna mellanrum. Firar att min Garmin funkar igen genom att använda den. Snittpulsen slutade på 156 visade det sig efteråt.

Vi betar oss vidare genom sträckningen och närmar oss Bergundaavslutningen vilken enligt tradition bjuder på sju kilometer ”fri fart”. Det innebär att man får köra hur tusan man vill. Vanligtvis blir det race med avslutande skyltspurt den sista biten. Jag märker att jag hakar på. Ligger inte i täten, det orkar jag helt enkelt inte. Bergundabackarna, vilket är tre pucklar på rad klaras av och jag har fortfarande inte åkt av. Kolfiberhjulen runt mig dånar karakteristiskt när farten ökar, mina egna är tysta. Enligt pulsklockan körde jag så hårt jag kunde, 186 toppades här. Det är ungefär där min maxpuls på cykel ligger. Jag hade faktiskt ett mål, jag bestämde mig för att ha någon bakom mig. Det lyckades!

Vid återsamlingen där vi väntar in alla kände jag mig bara lycklig. Det är kul att cykla igen! Fort, alltså, jag har haft rätt många bra turer i år men det här var en av de snabbaste. Med mina mått mätt bör tilläggas. Men jag är världens måttstock.

/ J – cyklig!

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.