Jag håller på att testa cyklar för den här eminenta tidningens räkning. Eller för att vara helt ärlig – det gör jag INTE ALLS. Men jag är liksom en del av det hela ändå. Jag står för mekanikerarbetet och sen kokar jag kaffe. Någon måste ju göra det också! Jag tror jag är bra på det för övrigt. Själva mekandet är inte ett dugg betungande det heller. Det består mest i att greppa en pedalnyckel, insexorna och en tumstock och jobba på med pedalbyten och sadeljusteringar.
I förrgår var det dags för del II i testarbetet. Fem cyklar är aktuella och orsaken till att jag inte är med och känner och klämmer på dem är att de är för dvärgar, förlåt kortväxta. Eller nej, kvinnor i det här fallet. Det handlar närmare bestämt om racercyklar riktade mot större delen av jordens befolkning. De aktuella cyklarna är därför tänkta för människor med en längd på mellan 160-165 cm plus minus några centimeter. I det spannet befinner jag mig inte. Möjligen på bredden. Och så var jag inte kvinna då.
Jag ämnar inte avslöja så mycket mer om vad det handlar om eller hur det går inför stundande publicering av det här testet. Men så mycket kan sägas att den aktuella testpersonen gjorde ett par rejält högljudda uttalanden utan att yttra ett enda ord! Ibland säger verkligen handling mer än tusen ord.
En av cyklarna fick nämligen omdömet att hon vände efter halva den tänkta teststräckan efter att ha frågat mig något i stil med “måste jag cykla längre på den här?” Jag brast ut i skratt och konstaterade att “det bestämmer du!”. Vi hade mycket roligt åt det på vägen hem till nästa cykelbyte. Men talande var det!
Nästa ordlösa omdöme kom när vändpunkten passerades med god fart och det bar vidare uppför en slakmota utan vidare spis. Kommentaren “oj, nu har vi nog cyklat längre än vi tänkt” hördes mellan vintergranarna. Det är också ett betyg!
Testet fortsätter på torsdag som det är tänkt! Hoppas vädergudarna fortsätter att vara på vår sida. Det är minst sagt osäkert så här års.
/ J – the Mechanic
